psykiatrins gökungar och försöksråttor

Det började med panikångest sommaren 1996 och 1997, och jag fick en antidepressiv medicin, som inte fungerade. På hösten 1997 fick jag rejala humörsvängningar, men fick bara höra att dosen skull justeras. Diagnosen blev recidiverande depression, och medförde flera preparatbyten,långa perioder då jag inte kunde studera eller jobba. Självmordstankar,försök,förtvivlan etc. Först 2003 fick jag rätt diagnos, bipolär3,och 2005 var jag åter i samhället. Det försvann många år, då jag kunde ha skaffat mig en utbildning,jobb,kanske bildat familj,men det blev inget av det. Jag vet att man kan screena de patienter som kan bli hypomana av sin medicin,men det gjordes inte med mig. Samhället i stort är inte särskilt förstående när det gäller psykisk ohälsa, och det har varit en av de svåraste hindren att komma över. Det är inte lätt att vara 39 år,med endast gymnasieutbildning,stora glapp i CV,utan barn,svårt att få ett jobb etc. Jag har blivit förklarad obotlig av 2 läkare, och dom hade fel. Men tänk om jag som självmorsbenägen bipolär 3 hade lyssnat? Vad gör man med resten av sitt liv efter diagnos och behandling? Är det så att man får vänja sig vid att försöka överleva,eller kan man få ett liv, och hur går det i så fall till? Om jag hade kunnat få betalt för att dela med mig av mina erfarenheter,då jag inte kan leva på luft,eftersom det bara är så att det är detta jag kan mest om. Men är det någon som vill lyssna? Elller fick jag bara en massa skit med mig som jag inte har nytta av? Är det så att man är mindre värd med en diagnos som min? Att man får ta dom jobb ingen annan vill ha,och vantrivs och mår dåligt så att man till slut får ett nytt skov? Psykiatrin kan hjälpa till med att få upp mig på fötterna, och till slut gjorde dom det. Men min diagnos som det tog så lång tid att få,har raserat allt i mitte liv som gick att rasera, och jag ska bygga upp det från grunden. Det åligger psykiatrin att hjälpa till diagnos och behandling sanbbare, det ska inte ta uppemot 10 år att komma tillbaka. Vad finns det så att komma tillbaka till? Jag frågade min doktor om det som rysk roulett, och det höll hon med om till viss del. Hon menade att som det är nu,får man prova sig fram. Betyder det att vi ska behöva äta oss igenom hela FASS? Varje medicin tar flera månader att utvärdera,och Gud vet hur mycket benzo och annat jag har knaprat i mig i väntan på rätt behandling. Otaliga besök på psykakut,dom känner mig allihop där. Men psykakut i Malmö har jag hört mycket illa om,men jag har alltid blivit bra och korrekt bemött. Det är inte rimligt att man ska tappa så många år av sitt privatliv och arbetsliv. Screena alla deprimerade patienter,det går,och begränsa antalet preparatbyten,var mer generösa med andra stämningsstabiliserande mediciner. Ja, dom har fler biverkningar,men hellre det än att vara gökunge alt försöksråtta i det oändliga. Gör man så, har många av oss lika mycket att komma tillbaka till som en flykting. Ibland undrar jag om dom inte får ett bättre bemötande än tillfrisknade bipolära. Jag vet att ni granskar psykvården,men vad händer med oss efteråt? Hur är sambandet mellan det och återinsjuknande? Vad kan psykiatrin hjälpa till med då? Jo,medicin,sjukintyg…och sen får man gå tillbaka till sin halvraserade existens, sitt skitjobb,oro för pengar,i värsta fall ensamhet,och en ständig risk för nya skov. Dessutom är sånt här inget man pratar om, det sitter ju i huvet. Igen, är livet under och efter ett liv,eller bara en existens? Gör nåt vettigt för att hjälpa bipolära,istf att plåga livet ur oss, och sen se förvånade ut när vi på egen hand försöker avsluta det. Bipolärt spektrum heter det, försök då att arbeta efter det, det finns mer än bipolär 1. Psykiatrin måste fatta att en sån som jag inte kan visa upp alla symtom på ett besök,men om dom är osäkra,varför skriva ut mediciner som kan trigga fram bipoaritet? Det är inte konstigt att depressiva och bipolära kostar samhället massor med pengar, och sitter som proppar i hålen på psyk,och tar läkar-och vårdtid från andra patienter. Där måste psykistrin vakna, och jag tror att man skulle minska självskador/mord,och allmänt havererade liv. Om vi nu går att få tillbaka till att vanligt liv, sluta spela rysk roulette, och screena!!!!!

  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Filip Lindahl
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB