Nyanserad bild hjälper alla

Både min man och mina två barn är diagnostiserade med adhd. Det är inget konstigt. Vi bär alla på något: närsynthet, diabetes, fysiska funktionshinder, koncentrationsproblem. När det vi bär på blir ett tillräckligt stort hinder för att försvåra vår vardag behöver vi hjälp. Glasögon, rullstol, medicin.

Min son har i dagsläget behov av medicin: Concerta, vilket han tar dagligen. Från att ha varit ett rastlöst och pratigt barn som inte bara störde sin egen inlärning utan även hela sin klass, kunde han efter en vecka sitta stilla och tyst – och lyssna. Vilken skillnad!

Medicinen botar inte. Han upplever fortfarande okoncentration inom sig men förmågan att varva ner och ta till sig information har ändå hjälpt så pass att han numera klarar en godkänd nivå, betygsmässigt, med lite extra stödundervisning i matematik, som han har svårast för.
I vissa ämnen har han dessutom lyckats höja sig långt över medel – han kan helt enkelt kommunicera sina kunskaper bättre.

Medicineringen är inte tänkt som en helhetslösning för all framtid. Så länge han behöver den, får han den. Med tiden kommer mognad och erfarenhet att minska behovet av den.

Jag tror få föräldrar ger sina barn medicin i onödan. Jag är själv en sådan som växte upp med idén att medicin tar man som en sista utväg. Men man ska heller inte vara rädd för att använda den när man verkligen behöver. Jag tar liknelsen med glasögonen igen. Är man närsynt löser man problemet med hjälp av glasögon. För adhd-barnet kan medicinen vara lösningen.

Vi har facit i hand. Den uppväxt och de erfarenheter som min man har av sin barn- och ungdom på 1960- och 1970-talet, utifrån sin adhd-diagnos (som han fått i vuxen ålder) önskar jag ingen. Det dåliga självförtroende som grundlades då, bär han med sig – livet ut. Det påverkar allt; från relationer till arbete. Vem vill vara ett ”jobbigt barn”? Vem vill bli en ”jobbig vuxen”?

Mitt budskap är: var inte rädd för medicinering då inga andra lösningar finns. Som med allt i livet får man väga för- och nackdelar. Blir livet utan medicinering bättre än med medicinering? Hur mycket betyder självförtroende och inre styrka?

Till sist: Vi har fått bra hjälp från BUP i vår hemkommun. Det jag saknar är däremot en mer ”holistisk” syn på adhd-problematiken utifrån ett familjeperspektiv. Hur påverkar diagnoserna familjen? Adhd är ofta ärftligt – hur ska två adhd-diagnostiserade föräldrar kunna hjälpa sina adhd-diagnostiserade barn? (All information vi som föräldrar fått verkar idag utgå från att föräldrarna inte själva har adhd). I vårt fall är jag den enda utan diagnos, och står därför många gånger ensam med familjelogistik och planering. Vem ser min situation?

  • Tjänstgörande redaktörer: Karolina Strömbäck Horney och Raluca Dintica
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB