Läkaren är kungen

Jag har haft en fruktansvärd barndom med en våldsam far, en fruktansvärd tid när jag var tonåring med sexuell misshandel, våld och så vidare. Jag vet att alla människor har sitt förflutna att bära. Ingen går genom livet utan att någon gång uppleva någonting hemskt. Jag har efter många år med ångest, självmordstankar, självdestruktivitet och självvald isolation haft ännu ett sammanbrott lite mer än ett år sedan. Jag har väldigt svårt med att be om hjälp eller ens prata om mina känslor. Jag tordes inte kontakta någon läkare. Men min sambo övertygade mig att det nog vore bäst om jag skulle kontakta vården. Jag hamnade hos internetpsykatrin som i och för sig är en väldig bra grej. Jag började med en KBT för paniksyndrom. Men efter ungefär en månad hamnade jag på St.Görans akut på grund av självmordstankar. Jag fick inte mycket hjälp där men från internetpsykatrin fick jag antidepressiva, lugnande, sömntabletter och en remiss till en öppenvårdsmottagning.

Sedan kom väntan på att få kontakt med denna mottagning. I slutet av november orkade jag inte mer och blev inlagd på Huddinge sjukhus och stannade där under några veckor. Samtidigt gjordes det en utredning på öppenvårdsmottagningen. Jag fick inte träffa en läkare utan endast en sjuksköterska. Long story short: antidepressivan hjälpte inte men de lugnande gjorde det. Jag blev inlagd en annan gång i januari efter att ha prövat Zoloft (djävulsmedicin!!) och försämrades. Jag ville satsa på öppenvården efter jag hade sett alla dessa förtvivlade människor på avdelningen som hela tiden åker in och ut på akuten. Jag träffade en psykiater på öppenvårdsmottagningen för första gången och jag fick diagnosen Borderline (och några till). Jag höll inte med och var dessutom helt förvirrad eftersom jag inte ens hade träffat läkaren, han baserade sin diagnos endast på sjuksköterskans anteckningar. Han tog bort alla mina lugnande och så började helvetet. Jag var på ruta ett igen. Jag fick träffa en sjuksköterska då och då men hon tog mig inte på allvar. Jag kunde berätta för henne att jag är rädd för mig själv, att jag vill ta livet av mig. Hon försökte mindfulness med mig. Jag är ingen spirituell människa, jag tror inte ens på själens existens. Så för mig var det hela endast flum. Jag fick Theralen och Atarax som lugnande men de hjälpte inte alls och jag fick hemska bakiskänslor nästa dagen. Och eftersom jag gnällde om att jag vill ha något annat lugnande misstänkte läkaren att jag är missbrukare. Efter att ha träffat mig två gånger, fem minuter åt gången. Så jag var tvungen att gå till ett beroendecentrum och lämna kissprover. Jag kände mig så förnedrad! Jag hade ju endast bett om hjälp. Och då började jag förstå: jag ser annorlunda ut (jag äg ”gothare”), jag är rätt så bildad (har ett kandidatexamen i litteraturvetenskap) och jag blev klassad som ”Borderline”. Så för honom är jag förmodligen endast en jobbig patient. Detta hände i april. Efter att jag officiellt inte var missbrukare (eftersom alla tester visade sig vara negativa) trodde jag att jag äntligen skulle få medicinsk hjälp. Men det fick jag inte. Även om många människor inte tror att psykmedicin hjälper så vet jag att benzodiazipianer gör det. Förrän 2010 har jag inte tagit någon psykmedicin alls och jag har aldrig missbrukat någon drog (jag har testat hasch två gånger i mitt liv då jag var 15, och det var i Tyskland där det finns en hel annan drogpolitik).

Jag ville byta mottagning. Men jag står på en väntelista för en DBT-behandling. Någonting som jag inte tror på mycket eftersom det just bygger på mindfulness. Jag har dessutom ingen aning om jag kommer in eller inte. Man blir testad först. Jag är rädd att de redan kommer att avfärda mig när jag berättar om min filosofiska syn på livet som är väldigt mycket influerad av Schopenhauer och Sartre. Och ingen själ-hokuspokus. På grund av att jag står på väntelistan så ville ingen annan mottagning ta emot mig. Läkaren hade först glömt att skicka en remiss (efter en månad var jag den som upptäckte detta) och nu har han bestämt sig för att han inte vill skicka fler remisser. Jag har av denna läkare blivit kränkt, felbehandlat och inte blivit tagen på allvar. Jag vill ifrågasätta min diagnos men var ska jag göra det? Läkaren har ingen patienttelefon, jag har träffat honom under 9 månader sammanlagd i 15 minuter uppdelad på tre gånger. Och jag vill inte träffa honom mer. Jag är rädd för honom, jag får panik när jag tänker på honom. Han har makten, jag har ingenting. Nu är jag tillbaka på mottagningen och har fått träffa en terapeut. En väldigt schysst man som tar mig på allvar. Men som tyvärr bygga sin metod på zenbuddhism, någonting som inte passar mig alls. Han har till och med försökt att jag i alla fall skulle kunna byta läkare inom mottagningen. Men det får jag inte. Läkaren är kungen och han är den som bestämmer över liv och död. Jag förstår inte hur han kan sova lugn om nätterna. Han tar förmodligen alla benso som inte patienterna får. (haha)

Läkarna missbrukar sin makt. När man är psykisk sjuk är man svag och har inte kraften till att kämpa emot. Jag satt igår kväll och rispade mig i armen. Två dagar sedan låste jag in mig i badrummet för att jag var rädd för mig själv. Idag kom jag gråtandes från mötet med terapeuten eftersom jag fortfarande har samma läkare. Och varför åker jag inte till akuten om jag är självmordsbenägen? Ni får gissa vem som är vikarie för överläkaren för psykiatrin på sjukhuset. Min läkare. Jag vet vart jag är på vägen och jag har ingen styrka kvar. Mitt liv är inget liv längre. Jag har haft mål, jag har haft framtidsdrömmar. Nu somnar jag varje natt med hoppet om att jag inte vaknar nästa morgon. Jag har bett om hjälp men har endast blivit trampat på. Jag vill bli av med diagnosen, jag vill ha medicin och jag vill bli tagen på allvar. Men det kommer inte att hända. Jag är en student som inte studerar just nu. Jag får inget bidrag, ingenting. Det betyder också att jag inte har råd med en privatläkare, annars hade jag redan vänt mig till privatvården.

(En sak som jag har förstått är att läkarna antingen skriver ut för mycket medicin eller ingen alls. Varför finns det ingen medelväg? Det måste ju finnas regler?!? Att skriva ut mediciner men med måtta.)

  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB