Det blir bättre

– Om du rör mina tidning så dödar jag dig!

Dessa ord möttes jag av som 18åring min första natt på en psykavdelning norr om Sthlm. Livrädd och fylld av min egen ångest hade min första natt av många nätter på detta sjukhus påbörjats.

Jag har huvudsakligen haft det väldigt bra under hela min barndom. Dvs jag har gifta föräldrar och vänner har jag aldrig haft problem med heller men ändå var jag alltid fylld av ett stort tomt hål som fylldes av ångest.
Jag började må dåligt när jag var 13-14 år och min psykiska ohälsa kommer antagligen alltid finns kvar däremot så har jag haft turen att lära mig hur jag ska hantera den. Jag har lärt mig känna igen tecken i mitt beteende och i mina tankar som jag nu kan bryta ner och konfrontera innan ångesten får ett ordentligt fäste.

Min resa började med kuratorer först på skolan och sedan vidare på öppen psykiatrin. I många år så gick jag bara omkring i en dimma och den värsta känslan var när jag mådde lite bättre för jag visste att runt vilket hörn som helst så fanns ångesten som bara attackerade. Jag blev medicinerad istället för att få en terapi som kunde anpassas för mig.
Påföljden av alla mediciner var att jag fick biverkningar av den första medicinen som jag sedan åt andra medicin för som jag sedan åt en tredje medicin för, osv osv. Alla lugnande medel som man tilldelas och som läkarna skriver ”Vid behov” med kanske ett max antal på 10 tabletter om dagen. ”Vid behov” blir efter ett tag direkt när du känner något.
Att behandla en person som har flera olika mediciner insatta tror inte jag är speciellt bra för terapin. Jag slutade liksom ha en sann kontakt med mina känslor och tankar.
Hur skulle jag kunna lösa mina problem om jag inte längre förstod mig på mina egna känslosignaler?

Åren gick och gymnasiet gick åt helvete. Jag klarade kurser eftersom lärarna visste att jag inte mådde bra. Dvs empati betyg. Jag hade bra dagar och dåliga dagar som jag fyllde med tabletter och alkohol. Dämpa den där ångesten som dunkade och återkom dubbelt så stark.

Min vändning kom när jag var 21 år gammal. Jag hade varit ute och dansat med en tjejkompis och satt i bilen på väg hem. Jag hamnade i någon form av trans och blev ställd av frågan; – Vill du bli frisk? Spontant så säger nog alla ”ja” på den frågan men jag ställde frågan en gång till ” Vill du verkligen bli frisk?”, och det var för mig första gången som jag kände känslan att nu får det bära eller brista. Jag måste våga satsa på mig själv. Vid det här laget så hade jag nått botten. Jag hade försökt tagit livet av mig ett halvår tidigare och jag levde på lugnande.

Jag blev inskriven dagen efter och jag sa direkt när jag kom till psyket att jag måste komma till ett behandlingshem. Jag kommer att dö annars. Sedan var det något gudomligt som hände för första gången i mitt liv. Allt bara rann på. Dagen efter så talade jag med min läkare på avdelningen och sa precis vad jag ville ha. Jag låg sedan inne 12 veckor för att sedan få möjligheten att få komma till ett behandlingshem i Norrköping. Det räddade mitt liv.
Från dag ett där nere så hade jag ett inre ”Go” som jag aldrig tidigare haft. En terapeut är inte någon som man utföra mirakel det är en person som vägleder och som ger dig perspektiv men det är du som måste sätta ihop pusslet. Jag vågade äntligen lämna ut mig och försökte alltid vara väl förberedd på varje terapisamtal jag hade.
Den turen att få komma till ett behandlingshem räddade mitt liv. KBT två – tre gånger i veckan. Alltid någon där som du kan tala med, bild terapi, matlagning, fysiska aktiviteter. Allt för att skapa en rutin och ge mig verktyg till att klara en vardag.

Nu har det gått ungefär fyra år sedan jag lämnade den världen. Jag har haft ett större återfall och det var när jag inte längre accepterade att för mig är psykisk välmående en färskvara precis som kondition för en löpare. Jag kommer aldrig vara rädd eller känna att det är ett misslyckande om jag måste söka mig till psykiatrin igen. Det gör mig stark att veta att jag klarar mig inte alltid själv. För att få perspektiv så måste jag se problemet från en tårtbit.

Till alla ni som går igenom eller anhöriga.
Det finns tyvärr ingen universalnyckel till hur vi löser våra problem. Det jag tar lätt på, kan du gå under av, och vice versa.
Jag tror att vi måste finna vår egen väg. Blanda och finn din väg. Försök finn motivation.

”All förändring börjar med mig själv”.

  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB