Jag tycker att psykiatrin är oproffessionella vad det gäller om att ge beslut till sina patienter om man ska få gå kvar hos sin behandlare på psykiatrinmottagningen eller inte….

Mina erfarenheter om det har inte varit roliga och det gör bara att man blir förvirrad för varje vecka..jag har fått många olika beslut om jag ska få gå kvar hos min behandlare eller inte som jag har haft i några år…..först fick jag veta att jag inte skulle få gå kvar till hösten och då började jag att må mycket sämre..och det här var våren för ca 6 månader sen….och än idag vet jag inte om jag ska få gå kvar eller inte och det är ju höst nu…jag vågar inte tro eller hoppas på något vad det gäller beslutet…vågar inte prata om det som är jobbigt för min behandlare i rädsla att jag det ska bara ta slut en dag….och då står jag där ensam med mina problem och tankar utan att få ventilera det med någon…

Men det värsta jag tycker är att dom inte samarbetar med varandra….alltså behandlare och läkare….ingen säger någonting till varandra även om dom jobbar på samma mottagning…

Och det är jobbigt att dom meddelar en sak och sen säger en annan och sen går det fram och tillbaka…och ger mig falska hopp…jag kan inte lita på vad dom säger nu…dom borde faktiskt vänta med att säga beslutet tills det är faktiskt har bestämt sig och vad som kommer att hända…för som dom håller på med nu enligt mig är inte yrkesmässigt….

Från början sa läkaren att jag måste lära mig att stå på egna ben och för att jag inte skulle bli så van att ha någon att prata med….men vad är det för motivation att säga???
Visst vill jag stå på egna ben och inte ha någonting med psykiatrin att göra men jag tycker jag inte är redo att stå på egna ben….men läkarna bryr sig inte….jag har kommit en lång bit på väg och mår bättre idag än när jag första gången jag kom kontakt med psykiatrin för 11 år sen….men jag har vissa svårigheter som jag måste få bearbeta med en som kan hjälpa mig inom psykiatrin…

Är det för att det ska sparas in pengar inom psykiatrin i kommunen?? Eller vad är det???