Väl omhändertagen
Jag har fått bästa tänkbara hjälp av psykiatrin under nästan två år. Inga väntetider och har fått tid för besök hos egen psykiater – senast dagen efter jag ringt och sökt hjälp/stöd.
Har blivit slussad vidare inom psykiatrin och har nu kontakt med en terapeut, en gång per vecka. Allt detta ”gratis” nu sen jag fått högkostnadskort.
Jag är häpen över det goda omhändertagandet jag känt och erkänner att jag var färgad av medias skriverier om hutlösa väntetider och upplevelser av att inte bli tagen på allvar.
Jag är oerhört lycklig över att ha fått hjälp av psykiatrin. Kunde inte vara bättre.
Vad glad jag blir! Äntligen har mina skattepengar kommit till nytta! Började tappa hoppet efter allt jag läst! Härligt att det finns folk som gör sitt jobb!
Själv fick jag vänta några månader men sedan har kontakten varit väldigt bra, 1-2ggr månaden.
Jag är otroligt nöjd med den hjälp jag fått sedan två år tillbaka! En nära och mycket betydelsefull släkting till mig dog och min värld rasade samman. Jag blev inte deprimerad på ”vanligt” sätt utan drabbades av hypomani; jag kände själv att det var något som inte stod rätt till med mig. När jag kom till vårdcentralen fick jag kontakt med deras psykolog och sedan snabbt en tid till psykiatriker. Mycket, mycket nöjd med allt de gjort för mig inom psykiatrin i nordvästra Skåne! Trots att jag varit svårbehandlad har jag aldrig blivit negligerad eller sedd som ett ”hopplöst” fall.
Håller man inte efter hjälpen eller att man lägger märke till att det finns en annan problematik i botten, då är det som sagt mycket svårare att få mer hjälp och oftast efter detta första möte, som allt mer eller mindre börjar.
Själv hade jag jätte bra stöd under de två åren jag hade DBT och gick vid borderline enheten. Men efter avslut där, för man får lixom bara två år.
Så har jag inte alls fått det stöd som jag behöver efteråt. Utan jag har fått försöka ”klara mig själv”, fått fixa en arbetsrehabilitering själv, inget stöd med att gå från A till B och ligga på för att få mina mediciner bla. Jag har inte heller fått något stöd efter ha blivit stalkad och psykiskt misshandlad. För detta ska jag nu klara av genom att jag har fått terapi, inte alls tanke på att detta som jag har fått vara med har dragit upp en massa gammalt som nytt, som jag är behov av att få bearbeta igen. För jag har redan fått hjälp, så där fyra år innan.
Mycket är bra när man väl får hjälp – Men något längre stöd existerar inte. Inte heller något stöd i och lära mig kring tex en bipolär problematik, för som sagt jag har ju fått terapi, då är allt löst även om det handlar om att bipolär kom tre år efter avslutad DBT.
Så jag förstår inte alls resonemanget. Det är bra. Men det jag saknar är tillgängligheten. Den finns inte under längre perspektiv.
Vad händer efter avslutad terapi? Kommer du få det stöd du behöver då? Vem har du då att vända dig till, med dina frågor, ångest etc?
För det är så stor skillnad, att få vara i denna psykbubbla som blir när man har psykolog, nära kontakt med en läkare etc.. Så efteråt, då finns inte denna bubbla längre och inte ens att bolla tillbaka mot. Utan då ska man klara sig som inget hade hänt innan.
ILund är de så få och underbemannade att endast de allvarligast sjuka blir antagna på DBT enheten. De vill inget hellre än utöka verksamheten. Men får inte de resurser som behövs. Tyvärr så får resten av oss försöka överleva. I Skåne är det katastrofalt få DBT utbildade. 10 år av mitt liv och inget… Orkar inte mer
Det är så det ser ut i Storstockholm med vid DBT enheterna, de tar bara emot de mest hopplösa fallen som öppenvårds psykiatrin inte klarar av… Att jag blev klassad som de och fick denna hjälp, var att jag höll på att falla igenom stolarna igen, stå utan vård. Hade jag inte fått DBT då, så hade jag inte heller varit i livet idag.
Så det är här, som massor kan göras och öppna för en större tillgänglighet. Visst kommer detta kosta en massa till en början, men i längden kommer vi att spara både pengar och i mänskligt lidande.
En tröst genom cyberrymden – Mia. Jag vet inte om detta är till hjälp, men jag tar fram sidan själv och läser, http://www.dbtselfhelp.com
Då har man ingen fullständig DBT-behandling där du bor, låter det som. Efter de olika gruppmomenten är det tänkt att man skall ha en individuell kontakt, där man skall ha möjlighet att bearbeta tidiga trauman o.dyl. Den kontakten skall pågå så länge det behövs. Allt enligt Marsha Linehan, som har ”uppfunnit” DBT-metoden.
Jag har tydligen ockå hafttur.
Läkarhjälp snabbt först hos vc sen kunde de inte hjälpa mej mer med andra mediciner.Så då remiterades jag till psyk och fick komma dit inom en månad.
Bra läkare.Reglbunden kontakt antingen via telefon eller läk.besök.
Och framför allt ,den doktor jag har nu är oerhört”intresserad” av min sjukdom och lyssnar och analyserar i 80 minutr åt gången.
Vi finns som måste ha mediciner.Livsfarlig sjukdom annars!
Hmm? Skulle vara intressant och få veta VAR i Sverige det här är? Som jag har förstått så är det STORA skillnader.Vad sökte du HJÄLP för?? Hur länge hade du mått dåligt? Vad har dom gjort för dig? Har du varit inlagd?? Det verkar inte så. När man blir inlagd på psyket,så får man INGEN hjälp,förutom mediciner och i värsta fall som jag man blir våldtagen med ECT. Man får inte prata med någon psykiatiker ens,dom enda man pratar med och får stöd av är dom andra patienterna.Man har speeddates med olika läkare,som är HEMSKA och behandlar och pratar till oss,som om vi vore mindre smarta eller som småbarn.Det finns inget rum där,som man kunde avreagera sig i,så många patienter,kastar sönder möbler,slår och sparkar sönder sig själva,man blir så jävla frustrerad. Sen efter ca. 4veckor blir man hemskickad oavsett hur man mår.Ja,jag går också och ältar mitt förflutna ca.en gång i veckan på öppenvården..träffar en läkare ung. var 4:de månad,som bara skriver ut antidepressiva och sömntabletter.Hela juli månad hade min öppenvårdskontat sem. jag har klarat mig levande endast med hjälp av sömntabletterna,som jag tar då tankarna blir alltför svarta.Försökte ringa psyk-jouren,men ingen svarade.Mår för dåligt för att ens klara av DBT-terapi..i oktober ska jag börja på arbetsträning,tyckte fk. och läkaren. Är du LYCKLIG,så behöver du ingen hjälp,så lämna din plats åt någon annan!( Jag bor i Stockholm)
Känner så väl igen mig. Du har rätt i allt du skriver…skulle inte förvåna mig om det är samma Öppenvård..
Hej, här är jag som skrev inlägget. Jag bor i Danderyd, sökte för jag trodde jag hade en akut psykos. Hade vanföreställningar. Det visade sig efter utredning att jag hade en djup depression. Jag har varit deprimerad i över tio år men haft atypiska symptom – därför har jag inte insett att jag varit just det.
Du beskriver bara hur det varit för dig. Du ska inte uttala dig som att du vet hur alla andra behandlas.
Du skall acceptera vad andra har upplevt. Skriv istället hur du själv har upplevt mottagandet etc inom psykiatrin, om du har något att skriva om.
Det är dessvärre så att det råder skillnad i vårdkvaliteten, inte bara skillnaden mellan privat vård och landstingets traditionella utan det är också inbördes skillnader i båda formerna, inte bara på grund av nedskärningar och besparingar utan också på hur klinikchefen fungerar som läkare, skillnader som också finns inom privat vård, där man kan hitta allt från seriösa och kunniga läkare till mycket tvivelaktiga, samt liknande skillnader i öppenvårdskliniker inom samma landstingsområde. Det är bra att den informationen kommer fram från båda sidor för den som inte vet att man kan ha råkat ut för en helt stillastående klinikchef där inget händer och kan söka bättre alternativ, samt för den som aldrig varit med om missförhållanden och usel vård och undrar om detta verkligen kan vara sant?
I Stockholm är tiden för en akuttid hos öppenvården oftast tre till fyra månader – Inte då för att få träffa en psykiatriker utan en inhyrd allmänläkare. Inte så att man få behålla en läkare som man trivs med, utan att vid varje läkarbesök är det en ny läkare. Får man träffa en och samma, då har man dragit en vinstlott.
Varför betona akuttid, är att det handlar om att man är mår rövens och behöver hjälp just nu. Men man har inte möjligheten att få hjälp akut, för att man är inte ”tillräckligt” sjuk men man är i kris. Då får man höra av sig till sin öppenvård mottagning som man tillhör, då är det som sagt kötid. För många lämnas ensamma. Många skulle som sagt klara sig om de hade någon som hade tid att lyssna.
Själv har jag fått medicinförändring över telefon, av en mentalskötare. En sak som de inte får göra. Men empatin är nog för stor att bara lämna individen åt sitt öde.
Det kan vara så att mentalskötaren fått delegerig. Vilket inte alls är ovanligt. Funkar även så i den somatiska vården.
Jag bor i Stockholm och fick tid efter två veckor.
Det som jag reagerar över hur en mentalskötare via telefon, som inte har tillgång till journaler eller träffat mig, har rättighet att göra förändringar över telefon? Men jag tror att det handlar om empati helt enkelt, en förståelse helt enkelt.
Då in och ändra på ganska kraftiga mediciner och lägga till en del annat.
Jag råkade ut för en kollaps (efter jobbat ca. 14 timmar om dagen på vardagar och 10 på lördag, söndag och helgdag) när jag drev eget företag.
Efter det har vården trackaserat mig i nästan 1 års tid och hindrat mig att nå arbetsmarknaden.
Nu känner ju jag inte dig, men jag ger dig ett exempel på hur det kan vara från vårdens sida:
Du drev eget företag, hade omänskliga arb.tider, gick i väggen och för att inte hamna där igen så försöker vården stoppa upp dig i din iver att arbeta, kanske för att du är så otroligt driven, men inte förstår det själv. Hur mottaglig har du varit under din behandling? Har du varit motvillig till förslag som de gett? Är du en person som tycker att man ska hjälpa dig enligt dina premisser, för du vet minsann hur du ska fixa det? Många personer som kollapsat måste läara sig att dom inte kan fortsätta sina liv på det sättet som de gjort förut. Det är jävligt svårt att acceptera att man inte är samma person längre.
Som sagt; ett exempel. Har fler om du vill veta…
På vilket sätt har vården trakasserat dig?
Roligt att höra att det kan få vara så. Är Även jag är nyfiken på var det fungerar så väl?
Tyvärr tycks det vara undantagsfall som det fungerar så väl,men visst finns det guldkorn inom alla ukeakprer,till och med inom psykiatrin:-) Tyvärr tycks bristen på resurser,den låga statusen på jobben inom psykiatrin mm i alltför hög utsträckning göra att psykiatrin snarare attraherar folk som verkligen inte borde jobba med människor.
Bra att du fått hjäp du tyckt att du behöver. Min direkta fråga på detta är. Är det landstinget egen Psyk. Eller privat som är ansluten till landstinget?
Prima är det jag har kontakt med. Hälsn Fancy (som skrev första inlägget)
Håller med dig Fancy. Jag var inlagd på Prima på Danderyd och fick superbra hjälp och eftervård. Tack till NoA teamet också som är snabba och lyssnar när man behöver dem.
Gött o höra att du har blivit väl bemött och omhändertagen
Vid min psykiatriska klinik var det två års kö. Jag var där för en första bedömning och blev sen placerad i kön.
Först gick jag i gruppterapi.
Där hade man ett få antal månader på sig att lätta sitt hjärta.
Trots att jag vågade öppna upp mig direkt till skillnad mot dom övriga som kom igång typ vid sista mötet, så kände jag att jag behövde gå djupare i mig själv.
Därefter gick jag själv i samtalsterapi en gång i veckan.
Trots att psykiatrikern ordinerade en terapeut med steg 2- kompetens fick jag möta en kurator utan denna utbildning.
Personkemin fungerade dock och hon bekräftade mig, den första människan någonsin.
Hos henne fick jag lyckan att en gång i veckan under hela sju års tid bygga upp ett jag.
Jag hade förmånen att själv välja hur länge jag ville gå i terapi.
Innan terapin och under densamma läste jag allt jag kom över som gäller psykologi.
Jag begrep att jag måste jobba själv mot ett tillfrisknande, tyvärr förstår inte alla det utan tror att någon annan ska göra jobbet åt dom.
På sju år byggde jag upp det som mina föräldrar borde gett mig under 18 års tid. Ett jag.
Jag blev berövad det då mina föräldrar hade så stora problem själva att dom aldrig såg och bekräftade mig, deras behov kom alltid först.
Idag har jag lyckats jobba mig till en stark integritet.
Panikångest och fobier kvarstår dock, vilket jag som en sista nödlösning valt att medicinera för idag.
Båda mina föräldrar har haft kontakt med psykvården och där har jag tyvärr en negativ erfarenhet.
Har du missbruksproblem? Ingen människa får hjälp dagen efter. I min lilla stad var det en psykiskt sjuk kille som var känd för psykisk sjukdom o bad om hjälp för att han inte skulle ha ihjäl någon. Familj o vänner ringde, inget hände. Han var för frisk. Personen i fråga högg ett flickebarn i huvudet med en yxa, han hade förvarnat. Hängde sig på psyk.
Så behöver det ju inte vara!
Nej, jag har inga missbruksproblem. Jag har familj, arbete och studerar vid sidan av. Jag är en normal människa som har haft en depression i många år – utan att jag vetat om det – och mina symptom var atypiska. Detta ledde tillslut till att jag var övertygad om att jag hade en akut psykos, jag hade vanföreställningar, nattskräck, sömnambulism och aggressiva utbrott. Allt detta är nu under kontroll pga medicinering, omtanke, proffessionellt bemötande av en bra psykiater samt nu då – två år senare – samtalsterapi en gång per vecka med en bra terapeut.
Tack för att du berättar om dig själv också, @b489e466ef60f572379e514396263ed7:disqus . Jag har sett exempel på både bra och dåligt bemötande och funderar över om det finns något utöver tillfälligheter att peka på.
Du verkar vara en ambitiös person med bra sociala förhållanden. Och du bor i ett högstatus-område. Båda dessa saker kan naturligtvis påverka. Det blir lättare för läkarna att ”lita på” vad du säger t ex, eftersom ni troligen delar dessa saker. Inget fel i det, men man kan funderar över konsekvenserna för andra i en stressad vård.
Dessutom kanske du då har en någorlunda stabil omgivning, vilket också gör det enklare för både dig och vården. I några fall har jag sett hur vården verkar ha svårt att förstå sig på den extra hjälp som behövs när omgivningen inte stödjer utan i stället kräver mycket av den som inte mår psykiskt bra. Här verkar vården ha svårt att förstå helt enkelt. Diagnoser räcker liksom inte då. Och det är verkligen svårt att förstå vad extra svårigheter kan leda till. Det krävs mycket psykologisk och social kunskap till det. Och vården har ont om psykologer/psykoterapeuter. (Och de som finns kanske inte alltid har förståelse för sociala sammanhang runt patienten. Det kräver ju verkligen mycket.)
Kanske sådana här saker som jag nämnt ovan är inblandade i frågan om vården är bra eller dålig. Eller rättare sagt: det är de säkert, men jag (och ingen annan heller, tror jag) vet inte i hur hög grad. Din berättelse kan (även om det är en enstaka berättelse) hjälpa till lite grand när det gäller att förstå.
Sedan blir jag lite nyfiken på din medicinering (men det får jag nog bara fortsätta vara). SSRI-preparat har ju nyligen visat sig vara ganska dåliga i snitt, ungefär som placebo. Men de kanske har hjälpt just dig? Eller har du kanske fått antipsykotisk medicin för att du nämnde psykotiska symptom och för att en del nu tror på samband mellan psykoser och depression? (Zyprexa, t ex, används ibland vid allvarliga depressioner.) De har ju lite allvarligare biverkningar, något som kan vara svårt för patienter att få grepp om. (Och även svårt för vården, förstås, de leder till stora trätor inom vetenskapen.) Men det här är som sagt bara min nyfikenhet och jag förväntar mig inget svar då ju många anser medicinering vara privat (av någon anledning jag inte förstår).
Hej LeoB!
Ja, jag bor i ett högstatusområde och det är kanske en positiv faktor i det hela? Folk här (till stor del) slipper ha ont i magen då bilskatten ska betalas in, dom har alltid råd med yoggi veckan innan lön och kniper det så kan de förmodligen gå ner i arbetstid. Visst gör detta att livet, på många sätt, blir enklare.
Jag har ett stabilt liv och en bra omgivning – NU. Har inte vuxit upp i en bomullsinlindad ”åka till alperna på sportlovet”-uppväxt utan som ett misshandlat och oälskat barn. Jag begriper var mina nuvarande problem uppstod men trodde jag skulle fixa det ändå.
Jag äter 30 mg Citalopram. Har inga biverkningar förutom en viktuppgång, men den kan även bero på andra faktorer. Medicinen gör att jag känner mig som ”jag” och det gör mej lycklig.
Jag pratar öppet med min omgivning om mina turer inom psykiatrin, medicinering och vilka upplevelser jag har. Jag vill att det SKA vara naturligt att prata om psykiska problem, lika naturligt som att diskutera huvudvärk eller skolios.
Hoppas jag stillade några av dina funderingar.
Tack Fancy. Ja, det stillade lite av min nyfikenhet. Roligt att du har fått det bättre.
För några minuter sedan läste jag ett inlägg på ett helt annat ställe än här: ”Individer med betydande svårigheter tenderar att inte klara av att hävda rätten till vårdgaranti och riskerar att bli kvar på väntelistan medan de mer välfungerande passerar och rätt snabbt får (hjälp)”.
Denna tendens har nog alltid funnits, tänker jag. Och att slåss med andra bekymmer samtidigt gör det förmodligen då svårare att få hjälp. Jag tänker förstås på ekonomiska bekymmer som tar tid och kraft. En del lever, som jag skrev i omgivningar som kräver i stället för stödjer.
Och Försäkringskassan har en mycket märklig syn på samsjuklighet. Rimligtvis leder samsjuklighet till större besvär än summan av de olika sjukdomarna. Det blir ju mindre resurser kvar hos människan. Men Försäkringskassan tänker tvärtom verkar det som. (Förmodligen kommer problemet ifrån att förståelsen vad en diagnos egentligen är inte är så där utvecklad varken i vården eller hos Försäkringskassan.)
Det du berättar stärker mina tankar om det. (Men de kommer naturligtvis ur betydligt mer erfarenheter.)Bra att du berättar och inte ser det som något skamligt, tycker jag. (Men för den som ser det som något skamligt är det också värdefullt, tror jag. Bara man ser det så att det inte alltför mycket styr vad man gör eller inte gör. Utan bara precis så mycket som är bra i den omgivning där man är.)SSRI preparat används ju ibland också för lite panik-liknande symptom (som du ju skrev om). Det finns också nu en hel del psykoterapi som är inriktat mot det. (Liksom kroppspsykoterapier, men de är inte så vanliga i Sverige.) Långsiktigt är nog psykoterapierna att föredra, men det vet du säkert.
Jag hade som så många andra tur. Fick efter ett kort samtal med en hyrläkare diagnoserna bipopulär och autismspektrumsstörning. Blott en månad senare hade jag förmånen att träffa en ung söt psykolog som mätte min uppmärksamhet och sa att testet visade att jag också är adhd. Nu äter jag piller morgon o kväll, gött! Tack!
Hermanfeddon
Säkert är det så att det funkar i de allra flesta fall. Men folk som skriver i detta forum har mest negativa kommentarer för att där det funkar skriver man inte om. Så skulle fler som har goda erfarenheter göra sig till tals så skulle men få en mer nyanserad uppfattning av vården.
Väldigt roligt att du fått hjälp iallafall. Vi har sökt hjälp för en familjemedlem i åratal. Han var ett antal gånger på psykakuten. Trots att det hände en familjetragedi där två höll på att dö pga den psykiska sjukdomen, fick han ingen hjälp. Det hjälper ingenting,allt bagatelliseras…Vi har gett upp! Psykvården är inte värd namnet!
Tag gärna upp frågan om anhörig-
stöd. Var finns den? Vi håller på att
gå under som familj.
VI har anhöriga; föräldrar, men de
lyser med sin frånvaro.
Jag tycker att t.ex. en kurator borde kunna stötta familjer till psykiskt sjuka. Såna finns ju alltid inom psykiatrin vad jag vet. men man måste nog ligga på och tjata! Det finns en gräns för vad man orkar som anhörig och inte har man den kunskap som behövs heller! Det kan sluta med att vården får fler patienter… Jag måste säga att jag lider med er och hoppas att ni på något sätt får hjälp snart!
Hoppsan har det skett förändringar……det tror jag ej…….vill sända ett upprop……alla ni som går in i en depression ….kräv samtals terapi…..om det går och om det finns pengar till medmänsklig kontakt……..ect är katastrof…….läkare påstår att man får tillbaka sitt minne……..nix ja vet att det är så jäkla fel……..det har tagit ifrån mig viktiga minnen i mitt liv.
Och den positiva bild Fancy ger är knappast representativ,skulle ‘gissa’ att en kommun som Danderyd har aaaningen bättre förutsättningar än den genomsnittlige kommunen att ge hjälp…
Har fått otroligt bra hjälp, även om många upplevde det motsatta. Jag var inlagd och upplevde både negativa o positiva saker. Mänskligt stöd, värme, empati ser jag som det viktigaste. Att bli lyssnad till. Inte enbart mediciner, förvaring etc. Brister finns i rutiner. Och extremt mycket fokus på medicin….men mina stödpersoner och min läkare var fantastiska. Har fått utredning, psykolog osv. Men …jag vet att det ser olika ut. Många blev inlagda om igen och hade tappat hoppet (mest om sig själva)
//Q
Bra och glädjande att höra en positiv rapport. Emellertid alltför ovanligt för att vara acceptabelt. Jag vill föra en en dimension till i denna viktiga disussion och det är svårigheten/omöjligheten för patienter att få välja var de ska få sin vård. I den offentliga vården är det mycket mycket svårt att få en vårdplats och flera patienter vittnar om att den enda vård man där får är piller, piller och åter piller. Det finna privata alternativ som jobbar på andra sätt, mycket hög kompetens hos personal och genomtänkt behandling och vård samt läkande vacker vårdmiljö fjärrran från kala sjukhuskorridorer och gråa tak. Dessa privata alternativ är det enormt svårt för patienterna att få komma till. Landstingen och kommunerna vill behålla pengarna internt .Dessa behövande patienter är oftas så sjuka och anhöriga helt slut så de orkar inte kämpa. Själv hade jag en mamma till patient på telefon i går som grät och var helt förtvivlad och uppgiven över att hennes som åter skulle skickas till psykvården inom landstinget där han genom åren bara blivit sämre och sämre. Nu har man hittat ett privat vårdalternativ men då säger kommunen och landstinget nej. Fullständigt respektlöst och djupt kränkande och i värsta fall leder det till ytterst allvarliga konsekvenser för patienten . För mig som skattebetalare och läkare har jag bara ett enda intresse ; DET BÄSTA FÖR PATIENTEN ! Vet patienten vad hon eller han vill borde det vara en självklarhet att respektera detta! / L
Jag har legat på avd 9 o 10 på Kungälvs sjukhus o de har aldrig gett upp när de gäller mig. Nu har jag fått hjälpo tar tacksamt emot den.
Yvonne
Sedan jag fick in foten inom specialistpsykiatrin har jag fått mycket god hjälp. En otroligt engagerad läkare som följer upp och lotsar vidare när så behövs. Mitt problem har varit att ta mig in i specialistvården. När jag mått som sämst har jag inte varit förmögen att skriva den egenremiss de krävde. Lyckligtvis hade jag en kurator inom primärvården som såg hur det var ställt och ombesörjde saken. Vårdcentralsläkarna gjorde inget annat än mixtrade med piller och ryckte på axlarna. Det låter vasst, men det var precis så det var. Om det handlade om okunskap, ointresse eller prestige låter jag vara osagt.
För 15 år sedan hade jag kontakt med psykiatrin, men mina erfarenheter från den tiden är inte alls lika goda. Om det är jag eller psykiatrin som utvecklats har jag ingen aning om. Förmodligen och förhoppningsvis är det väl båda.
Jag har också den uppfattningen att primärvården inte duger för psykiska åkommor. Det är så uppenbart att de saknar kompetens. Jag tycker att det är helt galet att allmänläkare ska sitta och bedöma hur deprimerad en person är och skriva ut t.ex. antidepressiv medicin. Borde inte vara tillåtet.
Nä precis. En första bedömning funkar kanske, men det är lätt hänt att det blir väldigt fel. Märker de att deras insatser inte fungerar – skicka vidare! Eftersom det visade sig att jag var bipolär hade det kunnat bli ännu tokigare än vad det blev eftersom de mixtrade med mediciner som kan utlösa manier. Jag kom lyckligtvis undan ganska lindrigt. De som led mest var nog min omgivning.
Håller inte med. Om detta hade varit en oberoende undersökning med en annan utgångshypots så skulle utfallet se annorlunda ut. Det är klart att om de som svarar på en sådan oventenskaplig undersökning är de som är missnöjda. Varför ska de som är nöjda bry sig? Jag är en av de nöjda och jag har inte svarat.
Jag har samma erfarenhet av psykiatrin som du. Väldigt trevligt bemötande och underbar hjälp. Aldrig någon väntetid utan allt har gått som på räls.
Härligt att höra att det finns fler än jag.
Här är en till som sedan 1986 fått otrolig bra hjälp av psykvården. Utan den hade mina barn varit moderslösa och maken änkling. Inom öppenvården har jag genom alla år haft turen att ha samma terapeut och inte behövt ha mer än 5 olika läkare. Tyvärr ska min kontakt nu gå i pension men jag har blivit lovad en ny, är garanterat fortsatt hjälp. Detta är i Möndal och inte privat.
Då håller de vårdagarantin. I många andra fall får man vänta längre till en somatisk specialist.
Ta eget ansvar och kontakta själv.
Visst kan man ringa och fråga, vad som sker och händer. Men oftast händer det inte så mycket mer än just att man kanske får det vanliga svaret – Vet inte.
Det värsta som kan göras är att sätta en individ med psykisk ohälsa i ovisshet, helt enkelt att inte veta. Detta är en väldig destruktiv kraft.
Alla människor måste börja förstå en väldigt simpel sak, att utan kärlek så kommer världen alltid se ut så här. Vet att det är svårt att leva idag, men som jag alltid säger att 80% av alla dessa människor som är utbildade i denna typ av vård, är ju själva sjuka. De har ju ingen själ och kärlek kvar, så hur ska de få dessa människor tillbaka till denna patetiska världen. Så om inte vården börja ändra sitt sjuka sätt att hjälpa människor så kommer det alltid se ut så. Sverige som aldrig våga ändras är ett stort problem, vi lever hela tiden efter va andra säger. Vi är låsta i ett samhälle som aldrig kommer återvända, ni hoppas på saker som bara blir värre, allt e kärlek. Förstå ni inte kärlek och hjärta då har ni förlorat allt, därför ge din kärlek då kanske den andra förstår och ser ljus igen. Så sluta tro att en utbildning på papper ska bota en själ, fan ge er, det är dags för den nya människan och den finner man inte genom status, utan tvärtom. Våga ta in i vården mer människor som har ett hjärta och själ, men självklart det funkar inte häller, för de människorna som sitter och anställer folk de e ju själv flippade…..vakna för fan, livet är inte som ni ser den. Stora krafter….
Människor utan empati borde inte få lov att arbeta inom vården, särskilt inte inom psykiatrin! Det borde vara personlighetstester när man söker utbilningarna. Sjäv har jag genom årens lopp träffat på ett par stycken ”Dr House” och det är erfarenheter jag helst hade varit utan. För övrigt har de flesta kontakter med psykiatrin varit positiva för min del, men som sagt: De empatilösa kunde man varit utan. Såna kan göra otrolig skada på ett känsligt och sjukt psyke.
Jag har också fått mycket bra stöd inom psykiatrin under hela min sjukdomstid och är oerhört tacksam för det. Precis som signaturen ”Glad” Men jag har hört flera som har helt andra erfarenheter även på den mottagning jag besöker.
I mitt fall har jag behandlats/behandlas av sjukgymnast, arbetsterapeut och psykoterapeut. I perioder 2 – 3 ggr/veckan. Medicininställning stäms av frekvent med psyikiatriker. Träffar läkare ungefär var 3:e månad, vid behov tätare. Inblandade behandlar samarbetar
MEN, jag undrar hur mycket av kvalificerade resurser inom psykiatrin.. som går åt till patientens relation till FK/regelverket… Skrivande av intyg … försök att hålla patienten vid liv när FK är på hugget, och det är de ju ganska frekvent under en sjukskrivning.
För mig har det under lång tid känts som att jag ”vårdas i respirator” och att FK med jämna mellanrum drar ur alla slangar för de har bestämt att nu skall jag fungera … För varje gång detta sker blir jag sämre o sämre..och psykiatrin får sätt in mer resurser och stöd.. Utan tvivel hade jag varit ett självmordsfall i statistiken om jag inte haft detta stöd från psykiatrin!!
Där slog du huvudet på spiken! Håller helt med dej i dina funderingar om hur Försäkringskassan påverkar det hela. Och om hur det känns som om dom suger livet ur en med sina beslut. Man kanske är på rätt väg efter en lång och knölig sjukdomstid och har gått genom rehabilitering och livet börjar ljusna så sakterliga! Och då jävlar- slår deras råttfälla igen!
Ja, hade jag haft kraft kvar skulle jag försökt att få med denna del om FK:s påverkan, både när det gäller psykiatrins resurser och inte minst för enskilda patienters medicinska rehabilitering, i AB:s granskning.
För egen del kan jag se att även om FK tack vare stödet från behandlare inom psykiatrin, inte lyckats ta mitt liv har man tagit år av mitt liv från mig när årslånga behandlingar, där återgång i arbete varit målet, raserats. Idag är målet att jag skall kunna klara av mitt dagliga liv … Längre bort från arbetsliv än någonsin..
Jag trodde också att det inte fanns ett fel på sjukvården när jag bodde på Östermalm. Där kunde man bara droppa in på mottagningen på Narvavägen och få hjälp direkt. Sen fick jag psykiska problem, firman gick omkull och jag hamnade i förort istället. Nu fick jag mig mitt livs nyttigaste lektion. En lektion säkert många politiker skulle behöva också.
Om man nu inte får hjälp via vår skattebetalda vård tvingas man till privatpraktiserande psykiatriker som i de allra flesta fall INTE är anslutan till f-kassan. De tar sådär en 2000 kronor för 45 minuters samtal. Gärna utan kvitto. För att behålla sin ”kundkrets” instämmer och förstärker de ofta patientens skeva bild av verkligheten. Man har inget intresse av att patienten skall må bättre. Det är där vi hittar alla de stackare som till sist hamnar i false-memory-syndrom-fällan. Psykiatern förstärker falska minnesbilder och t o m skapar nya falska minnesbilder – och förstör hela livet för kanske inte bara en patient utan också för en hel familj eller släkt!!
De borde finnas dödskallemärkning inom denna bransch.
Om du hade läst hela tåden så hade du sett mina svar på åkomma och stad/kommun jag lever i. Med terapeut menar jag en sjuksköterska som är utbildad psykoterapeut. Vi, hon och jag, arbetar med klassisk psykoterapi en gång per vecka.
Jag tycker det är sorgligt att du tror att jag är en journalist, inte för att det är fel att ha det yrket, men det känns som att du anklagar mej för att fara med osanning.
Vården är ”gratis” för mej om man ser till antalet kronor jag betalar i skattade pengar – ur plånboken. Jag är fullt medveten om att jag betalat in till min vård i förskott genom 30% skatt på min lön varje månad.
”Färgad av medias skriverier”, läste du aldrig om te x Anna Lindh´s mördare? Hur han sökt vård men inte fått hjälp?
Varför tror du att Aftonbladet gör en undersökning om psykiatrivården och dess tillgänglighet? Det är inte för att Göran i Sollefteå inte fick hjälp den där gången -03 utan för att det är den syn på psykiatrin som florerar just nu.
Aftonbladet gör undersökningen för att moderaterna beställt detta. Media styrs och ägs idag av moderaterna och ingenting får skrivas utan deras godkännande. Det finns en avsikt med denna artikel, detta vet bara moderaternas PR-avdelning, alla vet att de prioriterar inte sjuka.
Att ha en sjuksköterska som terapeut verkar vara ett lindrigt ärende.
Ta reda på fakta INNAN du skriver. Tror du på fullaste allvar att ingenting får skrivas i media utan Moderaternas godkännande?
På vilket sätt äger Moderaterna Aftonbladet?
Tidningens ägs av den norska mediekoncernen Schibsted med 91 procent av aktierna, medan LO innehar resterande 9 procent.
Moderaterna har alltså inget ägande alls i Aftonbladet. Däremot finns det en liten anknytning mellan Aftonbladet och LO/Socialdemokraterna.
Norske Schiebstedt är moderater. Allt har moderaterna lagt beslag på.
· Schiebstedt, Norge äger: SvD, Aftonbladet, TT, TV4, Sandrew Metronomen.
· Bonnier äger: Expressen, DN, GT, Kvällsposten, Stockholm City, TT, TV4, Svensk Filmindustri.
Svenska Dagbladet: Schibsted 99,4%; Stiftelsen SVD 0,4%; Övriga 0,2%Aftonbladet: Schibsted 49,9%; LO 50,1%Dagens Nyheter: BonnierExpressen: BonnierKvällsposten: BonnierGT: BonnierStockholm City: BonnierMetro: (Uppgifter från 2004-07-07) Kinnevik kontrollerar 37% av kapitalet och 30,3% av rösterna, Modern Times Group 28% av kapitalet och Invik 2,8% av kapitalet samt 5,5% av rösterna. Men notera att både Invik och MTG i sin tur ägs av Kinnevik, vilket förtydligar ägarkoncentrationen.TT: Ägs gemensamt av ”de största tidningarna och mediebolagen” vilket i praktiken innebär att de därmed domineras av Schibsted och Bonnier.
Värt att notera är att Schibsted och Bonnier, genom sina tidningar DN och SVD, äger 50% var av Premo, Pressens Morgontjänst, som distribuerar ”430 000 tidningar till hushåll, institutioner och återförsäljare över hela Storstockholm”.
TV Kanaler
SVT: Förvaltningsstiftelsen
TV3: Modern Times GroupTV4: Schibsted 20,1%; Bonnier 29,3%; MTV Oy 23,4%; Proventus 15,1%; LRF 5,9%; BNY 2,05%Kanal 5: SBS BroadcastingZTV: Modern Times GroupModern Times Group äger dessutom Viasat, en kanaldistributör.
Kravet för att bli psykoterapeut är att man är utbildad i ett människovårdande yrke. Man kan vara socionom, präst, sjuksköterska eller läkare te x.
För mej handlar det inte om ifall terapeuten i fråga har tre eller fem års utbildning som grund – utan om dennes lämplighet och hur väl denne och jag arbetar med problem tillsammans.
Vilka - enligt dej - är det som får skriva att dom är nöjda med psykiatrin? Jag som – enligt dej - ha haft en lindrig diagnos, är alltså inte godkänd?
Får en person med schizofreni skriva? En som pratar högt med sig själv och skrattar när han lustmördar folk på gatan?
Intressant att du skriver att moderaterna godkänner det som skrivs i Aftonbladet och att det är DU som godkänner vilka som får yttra sig i debatten.
Jag godkänner ingenting. Ser det bara som märkligt, att man går inom privat sjukvård och inte nämner detta, som ju är ljusår ifrån vad andra får för vård. Du går på PRIMA, helt okay.
”PRIMA är Skandinaviens största privata vårdgivare inom psykiatrisk specialistvård. PRIMA tar ansvar och har alltid patienten i fokus.”
Att gå till icke privat vård, gör en stor skillnad idag, t o m inom fina Östermalms psykvård eller Behandlingsenheten City Serafen, där väntetiderna är månadslånga.
Går man på en privat mottagning, så är det ju en stor skillnad, vilket inte står i inseratet. Onödigt att glorifiera någonting som andra inte har tillgång till. Har du varit på en psykakut, gjort ECT-behandlingar, där ser man verkligheten, inte på en privat mottagning, den s k gräddfilen.
Vad finns det för anledning till att du inte har tillgång till privat vård? (Obs: inte sarkastisk, undrar)
Min privata vård kostar inte mer än icke-privat vård.
Att jag ”valde” PRIMA var för att det var det första psykosrelaterade stället jag såg i telefonkatalogen.
Under min utbildning har jag praktiserat på en akutpsykavdelning. Jag har sett och även bistått vid ECT-behandlingar och jag har blivit fysiskt hotad av psykotiska patienter. Jag har sett hur det funkar och jag tycker det funkade bra. (Jag uttalar mej endast om det JAG har varit med om själv)
Det är inte för alla inom psykvården, att bara välja någon från PRIMA, då de som bor i innerstan enbart kan bli remitterade till innerstan och där finns ingen PRIMA. Från innerstan har flera läkare flyttat ut till Mörby, Danderyd efter PRIMAS upphandling. Bonusarna lockar och läkarna har lämnat innerstan. Serafen har varit utan läkare med rätt kompetens i månader. Moderaternas privatiseringar och utförsäljning har skapat ojämnheter i vården. Man skriver om fritt vårdval, men det blir nobben om man söker till t ex Mörby psyk från innerstan. Så en del får vänta i månader beroende på bostadsort, medans andra får vård från den ena dagen till den andra, en orättvis röra med tanke på att alla betalar skatt. Det snabbaste man kan göra, är att betala en 1000 kr för helprivat vård och där får man ändå vänta 7-14 dagar.
PRIMA finns som vårdval i Stockholm. Där är det ingen gräddfil.
Jag kom in i en Djup depression för några år sedan. jag sökte hjälp hos psyk. jag fick börja med att fylla i några blanketter. med frågor som han stressa på mig att bli klar med. sen körde han efter ett facit. och bekräfta att ja jag har en depression. och så skrev han ut ett recept på antidepressiv medicin som han sa jag skulle ta. jag ville dock inte ta medicin min uppfattning om psykvård är den amerikanska varianten man ser i TV att man samtalar med någon för att hitta en lösning på problemet. men han sa till mig att om jag inte tar medicinen så kan han inte hjälpa mig. så sa han att jag ringer om 2 veckor o ser hur det har gått. 2 veckor senare ringde han upp mig och fråga om jag tagit medicinen nej sa jag. då sa han JA tyvärr då finns det inget mer jag kan göra för dig.
För mig gick det också fort och har haft en riktigt bra kontakt med både psykolog och läkaren. Är utskriven därifrån sen ett år tillbaka (mitt val) men kan fortfarande ringa min psykolog” om det är något och hon ringer alltid tillbaka och hjälper mig.
Min psykläkare vägrar skriva ut rejäl medecin som hjälper mot min ångest, sömnproblem, depression…på sin höjd skriver han ut propavan. Kan nämnas att jag är ett barnhemsbarn, senare hamnade jag på fosterhem. Mina fosterföräldrar var ok men jag hade redan blivit märkt för livet…( självmordstankarna började tidigt)vilket visade sig tydligt i högstadiet då jag raderade mig själv från jordens yta…gymnasiet som följde blev en katastrof men trots detta fick jag jobb på Volvo men så kom värnplikten där jag blev mobbad av en officer, blev nekad förflyttning och följden blev att jag började dricka kraftigt, inte bara på helgerna…detta beteende fortsatte när jag var tillbaka till Volvo. Min fostermor som själv hade stora problem använde mycket tabletter av olika slag så en dag (jag skäms över detta) så fyllde jag två stora fickor med hennes tabletter, alla från burkar med varningstriangel på, gick till min lägenhet, min sprit och öl som jag bunkrat upp, satte på min favoritskiva och sakta och metodiskt sköljde jag ner alla tabletterna med syftet att inte vakna igen. Naturligtvis gjorde jag det. Jag har aldrig haft ett riktigt förhållande, bor singel med en katt, inget självförtroende och umgås bara socialt när jag dricker…är förstås förtidspensionerad. Mitt mål är att överleva katten, sen vet jag ej. Psykvården har jag provat på och den ger mig ingenting!
Jag har positiva saker att säga. Jag fick hjälp fort. Krashade ihop totalt och fick hjälp direkt. De har varit intresserade, kunniga och alltid funnits ett samtal bort. Träffade dem 1 gång/vecka.
Hade jag inte fått hjälp så snabbt så hade det gått illa. Jag är jättenöjd.
det här tycker jag åt hemskt spännande. Mest för att människor som är sjuka verkar förvänta sig att jobbet skall göras åt dom. Vilket givetvis är en del av sjukdomsbilden. Jag här själv varit diagnosstiserad med flertalet sjukdomar. Började missbruka när jag var 14 år gammal, här varit flertalet gånger på BUP och blivit fri mitt missbruk vid 16 års ålder. Då hade man behandlat det fysiska, problemet var att det var just det fysiska. Mentala problemet kvarstod och jag fick (trots att man inte ska ge just denna diagnos till personer under 18 år) en diagnos, borderline. Sjalvskadebeteende, ilska, förvirring, inte kunna ta beslut över de mest triviala saker (exempel så skulle jag åka till skolan och mamma frågade om jag ville åka med henne eller pappa, jag började gråta och fick ångest för jag ville inte välja bort någon av dom)
Sömnproblem och depression kantat med kraftiga ångestskov dämpades med brännsår från cigaretter, rakblad och händer skrubbade med klorin och svinto.
Mina föräldrar är underbara och läkarna stod frågande till hur set kunde bli såhär med en sån fin uppväxt jag hade fått. Mamma och pappa också. Kan inte klandra dom för någonting dom försökte verkligen, det var jag som stängde.dom ute. Dom började gå i terapi och var nära en skilsmässa med allt bråk jag ställde till med. Där vände det för.mig. insåg all smärta jag orsakade dom och tog återigen kontakt med psyk. Träffade även jag flera olika läkare, men samtliga bra! Det visade sig att det berodde på kö till den slutgiltiga läkaren. Psykiatriker Göran Bolin. Mer ödmjuk människa får man.leta efter. Inledde vår kontakt med att ursäkta att det här tagit tid och utformade allt efter mina behov. Fick ny diagnos som bipolär typ 2. Påbörjade ect o bilateral form. (man placerar handtagen för strömmen på varsin sida av huvudet istället för på sidan och ovanpå) tog mig 3 behandlingar, sen började jag sova utan somntabletter, få aptit, mindre ångest och hade ork. Träffade.mamma och Osloavtalet som var så lyckliga över min förvandling. Gjorde totalt 12 behandlingar och det fungerade perfekt. Totalt tog allt detta mig 8 år. Här haft vissa skov, men det får man räkna med. Så fort jag mår minsta dåligt så skickar jag bara ett mail till Göran så ringer han upp mig. Trots att det är två år sedan vi sågs. Har varit helt symtomfri i ca 10 månader och jobbar nu själv inom psykiatrin. Man ska dock inte glömma att jag under denna tid har provat 22 olika preparat, men et hör faktiskt till. Hur ska läkarna veta vad som fungerar på mig? Nav måste testa sig fram. Jag var också less och frustrerad men det gick! Jag har fått fantastiskt stöd från vården, trots att det är ett landsting i kris. Jobbet däremot, har jag fått gjort själv. Ingen ska, och ingen annan kan göra det åt dig. Jag upplever många sjuka som lata och självömkande, men det är till viss del försvarbart när det är en del av sjukdomen. Alla vet väl att det är lättare att vara arg ochz besviken på andra än på sig själv? Oavsett om man är sjuk eller ej.
Så till alla er son finns i västernorrland! Göran Bolin, Sundsvalls sjukhus, avdelningen för unga vuxna, han hjälpte mig att rädda mitt liv. Idag har.jag familj, massa vänner och fast jobb, backar man tiden så hade man aldrig trott att det var möjligt.
Har diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Jag har fått väldigt bra hjälp av psykiatrin i Gällivare. Har fått omfattande terapi (samtal och KBT) och bra medicinering. Är sedan tre år symptomfri. Tack landstinget i Norrbotten!
Ingen går till psyket med förutsättningen att inte bli hjälpt, för då går man inte dit alls. Märkliga tankegångar en del har, liksom ”glad” som inte hade någon sjukdom nämnd alls. De som känner psykiatrin väl har haft kontakt 30-40 år och sett skillnader. Dessutom verkar läkare rädda och osäkra t o m blyga inför sin uppgift. en helt annan sak utomlands, där man har fokus på patienten och inte sin egen blygsel.
”Glad” har fått ”egen psykiatriker” dagen efter hon bokade tid. Vad menas med ”egen”? Terapeuten är det en psykolog? Vanligen har man 2 psykologbesök i veckan, plus psykiatriker en gång i månaden. Allt är ”gratis” påstår Glad, vi betalar väl skatt och frikortet räcker ju bara ett år och nu har man ju även höjt avgiften och medicinerna. Glad ”färgas av medias skriverier”, de som skriver, är väl folk som upplevt verkligheten och fått vänta i månader på en tid och man lyssnar inte på nära anhöriga, som snabbt kan förklara hur sjuke mår. Som djup deprimerad orkar knappast någon redogöra för sin sak. Kanske är Glad en av de personer som har en ”privat sjukförsäkring” och därmed kör en egen gräddfil och därmed skapar köer för oss andra.
Ma123xi: Du hade ungefär samma frågeställning igår. Jag svarade dej igår. Scrolla ned så ser du. Varsågod.
PRIMA är Skandinaviens största privata vårdgivare inom psykiatrisk specialistvård. PRIMA tar ansvar och har alltid patienten i fokus.
Härligt att höra, har själv samma erfarenhet, har tillslut fått den bästa hjälpen genom vårdcentralen, hade inte klarat av att jobba utan stödet och hjälpen därifrån.
Jag tycker inte att jag blivit varken bättre eller sämre bemött av psykatrin än av allmänläkare och andra specialistläkare, eller inom tandvården för den delen. Det finns mottagningar som är mer eller mindre populära arbetsplatser beroende på var de ligger. Där ligger en stor del av skillnaden.
hej jag jag har tappa hoppet har varit hos min sikolog och hon försock att hjälpa mig men kunde inte. Hon letade efter hjälp till mig men alla intitution vända mig rigen.
Jag känner att en dag ska tappa min lust och ska ta av min liv, jus nu jag håller mig förfarande för min dotters skuld, men jag är trot jag har varit nästa på gatan och nu är jag igen i den här situation om jag hittar någonstans att bo ska vara på gatan.
Socialstyrelsen säger att eftersom jag anvender inte drogs, är inte kriminel eller använder inte alcohol, måste jag letar för min egen hand.
Jag mådde riktigt dåligt då jag inte fick fortsätta på mitt arbete efter en provanställning. Hade dessutom barn varannan vecka. Gick till soc och sökte ekonomiskt bistånd till hyra, mat osv. Dom ansåg att lån jag tagit tidigare var en tillgång alltså skulderna jag hade idag. Fick avslag i 3 månader. Mådde riktigt dåligt. Funderade många gånger på att ta mitt liv till slut så dottern inte behövde komma till ett hem utan mat de veckor jag hade henne. Mamma min ringde till slut så jag fick en tid på våc och därefter tid hos kurator dagen efter. Träffade han 3 gånger på en vecka. Han skrev ut depression tabletter och sömntabletter. Sedan blev jag magsjuk 4:e gången så ringde och sjukanmälde mig, han skulle ringa upp. Ringde aldrig tillbaka. Ringde våc och sköterskan som jag pratade med sa: ”lilla gumman, varför ringer du hit? Han kommer ringa dig snart” veckor gick och nu nästan 2 år senare ingen som ringt. Jag har dessutom diagnosen socialfobi. Och väntar ännu på att någon ska hjälpa mig…. Har dock löst mina problem på egen hand med hjälp av anhöriga. Men eftersom han skrivit ut antidepresiva tabletter och sömntabletter för ett helt år. Så var nog hans tanke att jag skulle dö med hans hjälp. Ensamstående 22årig mamma…..
Min son har återkommande depressioner, han går i samtal på Pyk i perioder, den sista tiden har varit svår för min son och han missbrukar mediciner. I fredags hade han en tid och jag var orolig att de skulle skriva ut drogliknande preparat till honom så jag ringer Psyk och förklarar min sons problematik och mående, uppmanar dem att inte skriva ut en enda tablett. Hämtar min son efter han varit där och vill att han skall följa med till apoteket för att se så att han inte hade något utskrivit. Han hade fått utskrivit en hel kasse med antidepressiva, sömn och lugnande medel. Det som fanns att hämta ut kunde ta död på 4 prsoner. Det här är så fruktansvärt, vad gör man med sånt här? Min son är 19 och därmed s.k vuxen.
Jag blir så otroligt förvånad när jag läser alla postiva kommentarer. Jag har haft panikångest sedan tidig ålder och är i dag 26. Jag har aldrig fått någon hjälp när jag bett om det. Ansledningen till att jag lever ett relativt normalt liv idag är pga av privat psykiatri som jag själv får betala för. Det har inte ens ens varit någon som visat intresse för och hjälpa mig trots att jag berättat om självmordstankar och mediciner som jag mår dåligt av. En gång skickade min husläkare mig till en kurator som efter en gång sa att jag inte va tillräckligt sjuk för att få någon hjälp…
Du påstår att jag ljuger. Intressant…
Jag har bara behövt ringa till växeln till min vårdgivare, dom har kopplat mej vidare till min psykiater och vi har pratat. Om jag har behövt så har h*n fixat in mej på besök dagen efter, ibland två till tre dagar efter.
Har jag haft funderingar ang medicinering o dyl så har jag kunnat maila och fått svar inom kort, dvs någon timma.
Kan du skriva lite om hur du ser på det här med att jag bor i en ”rikare del av Stockholm”. Hur tror du jag bär mej åt för att få hjälp? Viftar med en rulle tusenlappar? Jag har ingen privat vårdförsäkring. Jag ringde, fick hjälp, blev nöjd och mår bra. Jag tycker det är tråkigt att det väcker agg hos dej.
Jag fick vänta ett år på hjälp.. Så nog finns det hutlösa vänte tider!
jag har samma erfarenhet. fick hjälp i Alvik. och min husläkare lyssnade också och prackade inte bara på mig mediciner utan berättade bara vilka stöd som fanns tillgängliga. sen åkte han till jobbet tidigare bara för att hinna hjälpa mig och ringde och hörde efter så att jag verkligen fått en tid hos psykiatrin. samma erfarenheter från Hälsingland också. :)
jag får ju säga, att jag nog har haft väldans tur. jag gick i vägen för 10 år sedan. jag fick sådant bra mottagande. Men det var då. Men fortfarande har jag bra hjälp. Jag har fortfarande samma läkare, något jag är väldigt glad för. Har fått bra kotakt med mina kuratorer. Det har ju blivit en del olika. Men jag har haft väldans tur. Och det är jag väldigt glad för. Det är guld värd. Jag hade önskat att alla hade fått det lika bra som jag. Men det viktigaste för mig är första intrycket annars blir det inte bra.
Här där jag bor verkar det inte vara just någon väntetid, känner en som fick tid omgående vid första kontakt med psykiatrin (i sensomras), ingen remiss behövdes. Själv har jag fått hjälp sedan många år. Det gäller ju dock att våga vara helt ärlig och öppen och vara delaktig i sin egen vård/behandling. Ibland får man även sätta ner foten och ifrågasätta.
Gå gärna in och läs min blogg där jag beskriver min depression. Varför jag startade att blogga om det och hur det är att behöva dölja det för min familj.http://endepression.blogspot.com
Jag vill också nyansera bilden av psykiatrin. Har bipolär sjd. sedan många år och har kontakt med en öppenvårdsmottagning i Skåne. Har haft många läkare genom åren, men har nu haft samma i tio år. Mediciner diskuteras alltid med mig, har haft terapi i tio år, får alltid tid inom 14 dagar och kan alltid ta kontakt med sjuksköterska specialiserad på sjd. När jag läser alla inlägg blir jag helt förbluffad över hur dåligt det är på många håll. Men det finns alltså ställen där det fungerar utmärkt. Jag hade inte funnits här idag om det inte vore för min mottagning. Inger
Jag måste säga att jag blir glad av att läsa att någon mer än jag har positiva erfarenheter av psykiatrin. Mena erfarenheter av både sluten och öppen vården av på det stora taget positiva. Visst kan väll jag ha känt mig orättvist behandlad ibland, men ofta har det efteråt varit för att jag har mått så dåligt. Jag har alltid haft läkare som har lyssnat till mig när jag har ”nej jag vill inte” oavsett om det gällt inläggningar eller mediciner psykologer/behandlare som har trott mig och stått ut med mig oavsett vad för tokerier jag har hittat på. Och skulle nått galet ha hänt under slutenvårdsperioderna har dem stått upp för mig ”mot” avdelningen. Jag vet tyvärr att några av mina vänner som legat inne på samma klinik som jag säger att att allt är skit och tycker att vården där där vi bor är skit men jag jag vet att rent statistisk har vi en bra vård och vi har bra kompetens bland personalen. Jag förringar inte dem som har andra upplevelser än mig jag beklagar å det djupaste men jag är så tacksam över psykiatrin och jag hade en väntetid under ett dygn.
Hej
Jag har blivit mycket väl omhändertagen när jag har sökt psykhjälp inom Fosiepsykiatrin. Dom är verkligen snälla och rara och hjälper till när man verkligen behöver det. En eologe till överläkaren här. Även om han inte har tid så tar han sig tid.
Tacksam patient
Tyvär är det ju inte alla som har en lika bra upplevelse som du av psykvården i vårt kära Sverige. Jag är glad för din skull, och fakta är att inte alla inom vården/alla platser man kan söka vård på är helt åt helvete MEN problemen finns i väldigt stor utsträckning och vägen till rätt hjälp/de där bra människorna inom vården som både har möjlighet och vill göra sitt jobb ordentligt är för många väldigt lång och krokig.
Hälsan tiger still. Det är klart att det går massor med utmärkt lyckade fall på varje skräckartikel Aftonbladet skriver. Det är bra att man granskar och gräver, men det är knappast en objektiv bild ni ger. Bara här i Halland arbetar över 600 personer i psykiatrin. Skulle alla dessa, från skötare till läkare, vara inkompetenta sadister? Tror knappast det.
Om någon undrar varför skattetrycket är så högt så har vi svaret här..