Första gången jag var i kontakt med psykvården var jag sex år. Förskollärarna hade slagit larm till mina föräldrar om att jag jämt satt i ett hörn för míg själv, istället för att leka med de andra barnen. Mina föräldrar kontaktade då en barnpsykolog som konstaterade att jag hade ett glapp i utvecklingen. Jag var före min åldersgrupp intellektuellt men efter motoriskt. Detta glapp skulle enligt psykologen komma att växa bort, däremot skulle jag aldrig komma att bli särskilt social.
Jag gick ut grundskolan med helt okej betyg i de flesta ämnen, men jag var mer socialt förvirrad än någonsin. Under skoltiden hade jag funderat mycket över det här med socialt umgänge: Hur gjorde man? Hur visste man vad man skulle säga, när och till vem? Grupparbeten, diskussioner och vissa praktiska moment hade varit mindre helveten. När vi i första klass skulle bygga små hus i papper på måndagarna så skrek jag hemma varje söndagkväll att jag ville dö. Jag hyperventilerade och hade panik.
Nästa gång jag hade kontakt med psykvården hade jag precis avslutat min anställning på en snabbmatsrestaurang. Jobbet hade inte fungerat, vare sig socialt eller rent praktiskt. Hur skulle jag t.ex. veta i vilken ordning saker skulle göras?
Den här gången kom jag till BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) där jag fick träffa två personer som mest pratade med mina föräldrar. Att båda mina föräldrar var där gjorde att jag kände mig otrygg. Mina föräldrar var nyligen separerade, jag hade dålig kontakt med min pappa som betedde sig obehagligt och jag ville verkligen inte att han skulle vara där. Men se, det var nödvändigt. Om föräldrarna hade gemensam vårdnad var nämligen båda tvungna att vara med på mötet. Jahapp, där satt jag och kände mig obekväm. Psykologen var mest intresserad av om jag var självmordsbenägen och när hon väl pratade med mig så gjorde hon det som om jag vore mindre vetande. Dessutom kände jag mig absolut inte bekväm att öppna mig i min pappas närvaro.
Tiden gick, jag provade att praktisera men det fungerade inte heller. Jag kände mig mer och mer missanpassad och isolerade mig hemma. Jag blev paranoid, trodde ibland att jag var död och var helt och fullt övertygad om att ambulanssjukvården var efter mig. Jag började också skicka en massa brev till en granne eftersom jag hade fått för mig att hon var så väldigt kär i mig. Jag hade ju fått ”tecken”, tyckte jag. Dessutom var jag övertygad om att jag hade en hastigt växande hjärntumör i mitt huvud.
Min tredje kontakt med psykiatrin ägde rum på BUP-akuten på Borås lasarett. Jag var då sjutton år och hade sådan panikångest att det kändes som om jag svävade, något som i sin tur gav upphov till ännu mer panik eftersom jag trodde att jag var död. Ångesten kom i Boden, där jag skulle byta till ett tåg vidare mot Kiruna för att börja på folkhögskola där. Allting skulle nämligen bli bra om jag kom så långt bort från Borås som möjligt.
På BUP-akuten var det mamma som fick berätta det mesta eftersom jag inte var riktigt klar i huvudet på grund av all ångest. Jag blev hemskickad med ett recept på antidepressiv medicin (låg dos) och ett löfte om samtalsterapi – men dit var det ju förstås kö.
Tiden gick och dagen efter min 18-årsdag valde jag att flytta över mig själv från BUP till vuxenpsykiatrin i Borås. Där blev jag bemött på ett helt annat sätt, jag blev lyssnad på, men det var ju köer där också. Innan jag överhuvudtaget fick träffa en psykolog (vilket hade varit min önskan hela tiden, jag behövde ju PRATA med någon) fick jag springa på bedömningssamtal både hos en sjuksköterska och hos en läkare. När jag så äntligen fick träffa psykologen och hade börjat känna lite förtroende för honom så visade det sig att det ändå inte var han som skulle ha hand om min terapi, utan en annan terapeut. Vid det här laget hade jag redan börjat läsa in gymnasiet på folkhögskola i Göteborg och mådde mycket bättre. Terapin gjorde nytta högst tillfälligt, men jag började snart må dåligt igen.
När jag återigen började noja över diverse sjukdomar och få problem med sociala relationer kontaktade jag en privatpraktiserande psykiatriker i Göteborg. Landstingets psykiatri var inget alternativ igen, aldrig att jag skulle orka stå i den kön en gång till.
Psykiatrikern tog 900 kr/gång och gav mig egentligen inte mycket hjälp, men eftersom jag var desperat efter någon att PRATA med så betalade jag ganska länge.
2009 var jag klar med studierna på folkhögskolan och flyttade hemifrån. Färden gick till Stockholm och x antal icke-fungerande jobb. Jag var långsam, klumpig, hade svårt att lära mig, var inte så sällan socialt avvikande och jag kunde bara inte se hur, när, på vilket sätt och i vilken ordning saker och ting skulle göras.
I över ett år hoppade jag mellan jobb och kurser, men ingenting fungerade. Jag var i kontakt med olika psykologer och läkare och till slut – ÄNTLIGEN – hände det saker. Jag fick snabbt en remiss till en neuropsykiatrisk utredning. Det var givetvis väntetid, men en dag fick jag ett telefonsamtal från mottagningen där de erbjöd mig att göra en utredningen på en privat klinik som landstinget hade avtal med. Jag skulle nämligen få komma igång med utredningen fortare då – och så blev det.
Den 22 februari 2011 klev jag för första gången in genom dörrarna på Inside Team i Stockholm, och fick träffa en psykolog som jag omedelbart fick förtroende för. Jag kände mig FÖRSTÅDD!
Knappt en månad senare var utredningen klar och resultatet var solklart: Aspergers syndrom och störd utveckling av koordinationsförmåga. Lättnaden var obeskrivlig, jag hade fått en förklaring på varför jag fungerar som jag gör. På hemvägen så grät jag, men inte av förtvivlan utan av lycka. Lycka för att jag äntligen fått VETA.
Resultatet av utredningen skickades till Bromma-Ekerö öppenpsykiatriska mottagning dit jag hörde, och bara någon vecka senare ringde en tjej därifrån och presenterade sig som min kontaktperson. Jag hade alltså fått en person att ringa till om jag undrade över något, om jag hade önskemål om insatser eller om jag behövde prata med någon. Jag blev verkligen jätteglad.
Jag fick förtroende för min kontaktperson redan vid första mötet och snart fick jag även träffa en läkare, för att prata om medicinering och sjukintyg. Den läkaren var på alla sätt och vis KANON. Han rekommenderade olika mediciner, skrev sjukintyg och var noga med att följa upp. Han var så trevlig och positiv och det märktes att han verkligen brydde sig om sina patienter.
Nu har både läkaren och kontaktpersonen tyvärr slutat, men jag har fått två nya tilldelade så när jag behöver hjälp med något så vet jag vem eller vilka jag ska kontakta. Jag vet också att jag snabbt får en tid på mottagningen om jag behöver, det har de visat tidigare.
Min resa inom psykiatrins djungel har som sagt varit ganska lång och krokig, men nu har jag äntligen kommit RÄTT och den hjälp jag får HJÄLPER!
