Lärde känna en tjej och hon blev även inneboende hos mig. Vi pratade ganska mycket och det kom fram att hon hade haft 3 självmordsförsök bakom sig.
Efter ca. två månader så hamnade jag på sjukhus i ett par dagar då jag fått en halsinfektion. jag låg inne i 8 dagar, den 8:e dagen på morgonen sa dem att jag fick gå hem, så jag packade mina prylar och begav mig hemåt, men ringde inte innan. Det visade sig när jag kom hem att jag kom hem ganska precvis i rätt tid. Hennes kille hade kommit dit och hittat henne livlös på soffan. Ambulansen ringdes och hon kördes i ilfart till akuten, dit naturligtvis både jag och hennes pojkvän tog oss och vakade. jag tog mig hem en kort sväng senare (hon hade magpumpats och låg fortfarande i koma) för att duscha och hittar då hennes brev, ett till mig, ett till killen och en bunt andra till gemensamma vänner och hennes mamma.
Jag tog med mitt brev och fick prata med en av personalen på akuten. Hon sa att man skulle sätta henne på psykavdelningen för observation ett tag efter att hon vaknat. skitbra tänkte jag, då får hon äntligen den hjälp hon så uppenbarligen behöver. ICKE!!!Fick prata med en av de från psykavdelningen och han frågade mig om det funnits några tecken…jag svarade att jag legat inne på sjukhuset men att jag hade hittat ca 15 avskedsbrev till olika människor OCH en bok där hon utförligt beskrivit hur hon ville begravas, vad för kläder hon skulle ha osv osv, berättade även att hon försökt ta självmord tre gånger tidigare (innan jag kände henne). Allt detta skriver den här karln upp. Hon vaknar till liv, hennes mamma har lyckats ta sig till stan och de sätter henne på psykakuten. Tre dagar senare så får vi komma in och hälsa på henne, hennes mamma hade fått komma in tidigare. Fjärde dan, FJÄRDE dan, så beslutar sig psykvården för att det var ok för henne att komma hem igen!
Detta trots att hon försökt detta tidigare, trots att jag som sammanboende med henne uttryckte STARKA tvivel på att det skulle vara säkert, TROTS det så fick hon komma hem.
Situationen blev ohållbar, jag orkade inte vara hennes konstanta barnvakt, hålla koll på att hon åt, se till så att hon tog sina medeciner mm mm. Hennes mamma sa att hon inte orkade med sin egen dotter (toppenmorsa det, pris för århundradets subba!) och jag orkade helt enkelt inte och sa det till henne efter 3 veckor. Hon blev sur, gick till sin pojkvän och sa att jag kastade ut henne och flyttade in hos honom. Där gjorde hon inget annat än att ligga i sängen och stirra in i väggen i flera månader, vägrade ta sin medicin och tillslut gjorde även pojkvännen slut med henne. Tror ni att hon fick prata med nån efter att de tryckte henne full med tabletter? Tror ni att VI (vänner) fick prata med nån om hur man skulle hantera situationen?
Tror ni att hon mår bättre?
Ringer man henne svarar hon inte (inte för nån), går man dit ser lägenheten ut som skit och försöker man få henne att göra annat än att ligga i sängen så misslyckas man REJÄLT! ungefär så bra är svenska psykvården!
Litar jag på dem!?
INTE ENS OM HELVETET SKULLE FRYSA TILL IS!