Det är ca 12 år sen jag blev sjuk. Fick en jävla panikångest, sjukvården vägrade då hjälpa mig med motiveringen: ”har du inte ont kan vi inget göra”. Jag visste inte själv då vad det va för fel på mig. Under ett års tid va jag hos olika läkare på vårdcentralen tills jag träffade en ung AT läkare som sa till mig att det jag har är panikångest. ”när det kommer så gör vanliga saker så du glömmer bort det”. lätt för henne och säga kan jag känna.
åren forsatte rulla på, jag fick hjärtklappning, ont i kroppen, spänningar över bröstet…. Jag håller på att dö tänkte jag! träffar ytterligare ett antal läkare med olika svar på vad det är som är fel på mig. Vändningen men också helvetet kom 2004. en underbar läkare på vårdcentralen som säger till mig: Jag tror du måste till öppenvården på psyk för att få hjälp med din ångest och bearbeta din barndom med en alkoholiserad pappa. När du blir bättre från detta släpper din smärta oxå!
Jag fick en skötare då att prata med som hjälpte mig att hantera min ångest (som gjort att jag sällan sov, jag va så rädd för natten och sängen för det va där ångesten kom).
jag lärde mig efter ett år att ha min säng som en frizon där ångesten inte skulle få ta mig. Då va jag färdigbehandlad!
Då började nästa fas (vilket jag inte såg).
hade perioder där jag bara sov, orkade inte med något, grät mycket, jag rullade aldrig upp persiennerna där hemma utan levde i ett konstant mörker. under ganska lång tid va det så här och jag visste inte varför, ångesten va ju borta, jag va frisk! jag flyttade tillbaka hem till pappa, bytade pojkvänner hela tiden för att försöka hantera livet.
2006 vaknade jag och hade gått in i en vägg! jag ringer tillbaka till psyk för just i den stunden skulle jag kunna slita sönder min kropp för att få bort dessa obeskrivligt hårda, stora tunga känslor! ”vad vill du vi ska göra?”, ett standarsvar från psyk. Jag ringer dit gråtandes ofta och det ända jag har att säga är -HJÄLP MIG, jag fixar inte ut detta!
Jag började stanna hemma från jobb, jag hade ingen aning om vad det va för dag när jag vaknade, vad jag skulle göra, varför jag skulle gå upp! bara låt mig sova! jag började med självskadebeteende. Nu började psyk äntligen förstå att något va fel! jag fick en ny tid till en skötare, hjälpte sådär antar jag. samtalsterapin (KBT) avslutades ytterligare en gång för jag va sk ”färdigbehandlad”. 10 gånger samtalsterapi är det normala, det brukar räcka. I samma veva fick jag diagnosen depressioner, svåra sådana! fick antidepp mediciner som gjorde mig ännu sjukare, dom medicinerna sattes ut ganska snabbt igen för då höll jag på att ta livet av mig. Mina föräldrar tog ledigt från jobb för att vara hemma med mig. då va jag 23-24 år.
fick ett antal terapigånger till, för dom ville inte jag skulle ta livet av mig.
där står jag igen ”färdigbehandlad”. ingen terapi längre, psyk sa att vi har inga fler mediciner att erbjuda dig, vi tror du klarar dig nu…
Jag klarade mig hyfsat tills jag va knappt 26 år. hade jobbat en sommar och tyckte att jag är märklig på något vis, jag orkade allt och lite till, sexuella tankar präglade hela min vardag, jag va superman typ sen kände jag depressionen började komma tillbaka. jag ringde till psykakut och berättade detta om min konstiga, märkliga sommar. ”kom in direkt, du behöver hjälp nu”. Åkte in på akuten, träffade en doktor som skickade ytterligare en remiss till terapi. Jag minns detta va en fredag och jag sa till doktorn då att hoppas det går fort att komma till en nu samtalskontakt för jag ramlar fort ner nu (i depressionen)!
mycket riktigt… på tisdagen ringde jag tillbaka till psykakut, gråtandes, panikslagen och väldigt hjälpsökande! ”Kom in direkt, vi har läkare som väntar på dig”. Åker in, träffar en doktor omedelbart som tar beslutet att jag måste in på en psykavdelning för att minska risken att jag får för mig att ta livet av mig.
får ytterligare en doktor och det är här jag menar ”vad håller läkarna på med?”
Får insatt antidepp igen, utan resultat
Sätter ist in zyprexa, får några hemska biverkningar, kunde inte gå, bara satt med spasmiska rörelser i en rullstol. jag har aldrig sett några läkare reagera så fort som dom gjorde då. zyprexa satte sig helt fel i huvudet på mig. jag fick biverkningar som inte ”fanns”. zyprexa sattes ut väldigt fort.
Doktorn va tvungen att tänka på vad han kunde ge mig sa han. blir inkallad till ett nytt möte med doktorn (fortfarande inlagd). ”Ja, vi kan väl säga att du har Bipolär sjukdom”. Du får börja på lithium. Vadå, kan väl säga..? är det så man ställer en diagnos? ingen ordentlig utredning alls? jag började på lithium, mådde mycket bra till en början. fick åka hem från psyk efter 3 månader. (Fick under min tid som inlagd en tid till en psykoterapeut). saker blev bara värre och värre, jag mådde fruktansvärt. ringer till psykakut 100 gånger tills jag får nog av deras svar ”vad vill du vi ska göra?”. jag svarar kvinnan i telefonen då: Är det meningen att man ska behöva ta livet av sig innan ni fattar att jag menar allvar?? ”ja, känner du så får du komma in”. Under 2010 va jag inlagd tre gånger. jag frågasatte min diagnos och mina mediciner men doktorn höll kvar att det är yttre faktorer i mitt liv som gör att jag mår dåligt och att jag behövde anpassa mig till mitt nya liv som frisk. Jo, det kan jag hålla med om till en viss del. jag gick igenom en separation då.
självmordstankarna blev mer och mer, mer och mer socialt isolerad, sluten i mig själv. Jag orkade inte med mina två barn, orkade inte med livet. ”jag lever inte, jag försöker bara stå ut”. Jag gick en samtalsgrupp med andra bipolära, en doktor där sa till mig då att det tar ungefär 10 år från det att man märker att man blir sjuk till en diagnos ställs… men jag undrar om jag har fått rätt diagnos?!
en dag fick jag nog, jag ordnade en tid till min doktor på öppnevården på psyk. jag sa till honom där att jag vägrar stoppa i mig lithium mer. hur det än är så kan jag inte bli sämmre än vad jag är idag och skulle jag mor förmodan bli det så kan jag börja med pillerna igen. okej sa han. Då va jag visst färdigbehandlad igen. jag började må bättre, jag träffade en ny kille och jag avslutade allt vad som har med psyk att göra. Detta va i år, precis innan sommaren. Nu sitter jag här igen, en ny depression i sikte, matt, orkeslös, bly i kroppen, trött, ingen livslust. funderade senast igår på att hoppa framför tåget. ringde min samtalskontakt och berättade och fick en ny tid redan på måndag. ska allt börja om nu igen?
För att hanskas med psyk krävs det att man är som starkast när man är som svagast. dessutom så ser läkaren en som en provdocka där dom provar ut medicin efter medicin, någongång så finns där en medicin som passar.
jag äter inga mediciner längre, jag har inga maniska toppar, bara deppressioner och jag vill inte ta del av den vård där det mesta fixas med lite piller!
tack för att det granskas om psykvården, det är på tiden.
man borde dock uppmärksamma dom underbara personerna i denna eländiga organisation som faktiskt gör skillnad för en sjuk människa! för dom finns!