Medverkade i serien Inferno som sändes hösten 2010 med syfte att belysa den stigmatisering som omgärdar den psykiska ohälsan i vårt land. Intervjuad i senaste numret av Modern Psykoligi ”Jag har inget att skämmas för”.

Bifogar ett avsnitt ur den bok jag skriver på (Grundkänningar)

Inre kaos och obegriplighet

Sitter i bilen på väg från det grönskande och semesterfirande Roslagen. Befinner mig djupt nere i en depression. Tankarna på att avsluta livet förföljer. De vackra blommorna längs vägkanten är inget jag lyckas ta in. Smärtan, de mörka tankarna gör att inget grönskar, fåglarnas kvitter tystnar, den skimrande sommardagen är höljd i ett grått dunkel.
Målet med resan är St Görans psykiatriska klinik. Pia min sjuksyster är orolig och har bett mig komma in. Jag har inte sovit på fyra dygn och det enda jag förnimmer är mina inre hallucinationer.
Den välbekanta mottagningen snurrar och vrider sig som i lustiga huset på Gröna Lund. Men helt utan att vara lustigt. Pia, min kärleksfulla sjuksyster lyser mot mig med sina varma ögon. Hon vet redan med blicken hur jag mår. Tillsammans med jourhavande läkare övertygar de mig att stanna kvar över helgen och pusta ut.
Jag är rädd. På skakiga ben går vi genom kulvertarna till hissen som skall ta mig till slutenavdelningen och den neddrogade vilan. Vi kliver in i hissen och dörrarna glider sakta igen. Tid och rum kapsejsar. Jag vet vare sig datum eller klockslag när hissen stannar på avdelning x. Plötsligt är Pia borta; min enda trygghet! Nyckelknippor rasslar och jag förstår att jag inte har någon väg ut. Ingen familj eller vän som håller om det lilla barnet i mig.
Det infernaliska mörkret fördjupas ytterligare när jag betraktar, lyssnar och känner unkenheten i dofterna dit jag kommit, skuggliknande gestalter som hasar runt med tomma blickar, ett utdraget skrik som skär in i märgen. Det är kallt och kalt och inga färger syns. Det ljus som sipprar in kommer från en balkong som byggts om till gallerförsedd bur. Där ute trängs skuggvarelserna. Vid liv men inte levande. Det enda som lyckas leta sig ut till friheten är deras blåaktiga cigarettrök.
Jag vet inte hur många minuter som gått sedan dörren bakom mig slog igen och gick i lås. Vita rockar fladdrar förbi. Plötsligt dyker två gestalter upp framför mig. De frågar om mitt namn fast de redan vet vem jag är. De håller sig på armlängds avstånd. Generalen och sergeanten. De ber mig kliva in i förhörsrummet med de neddragna persiennerna och med säkerhetslås för fönstren. Jag börjar skaka när generalen kallt meddelar att jag är inlåst och omhändertagen med tvång på obestämd tid.
Jag minns bara fragment av förhöret; något om att jag inte hade några ekonomiska problem och sedan chocken vid övertalningen om att skicka elektriska stötar genom min kropp. Jag hade redan hunnit se: Människor som föstes ut ur hissarna på kromblänkande britsar med vuxenblöjor inunder som skydd när strömmen slås på.