”Ta dig i kragen” *trigger varning*

Många tycker att så farligt är det inte. Det är bara överdrivet, uppförstorat, etc…

Vem har någon rätt att döma någon annan, på så sätt att man ifrån tar dem deras upplevelse?

Vi gör det om och om igen! Om och om igen!

Med ord som egentligen menar väl – Ta dig kragen, Känn inte efter, Överdriv inte, Så farligt är det inte, alla mår så ibland,

Sorg hör väl inte hemma inom psykiatrin…

Vem ger dig rätten att bestämma hur jag upplever och får känna? Vem ger dig rätten till mina känslor?

Vem ger dig rätten att krympa mig och mina känslor, som mindre viktiga, hur vet du hur jag upplever det hela?

Vi gör det utifrån en mall, som säger att vi alla ska eftersträva att vara normal. Normal är inget som är definierat. Utan utgångspunkten till normal, lades som ett antagande så sent som 30talet och har sitt ursprung ur rasbiologin. Men vem är då normal?

Hur ska man då veta att man känslomässigt reagerar normalt? Utifrån att någon annan tycker? Eller de oskrivna normerna kring vad som anses att reagera normalt?

Jag önskar så att samhället kunde vara mer accepterande än vad det är. Då skulle mycket av det som hamnar inom psykiatrin faktiskt inte längre existera. För många hamnar där efter en strävan efter att få vara normal, får emotionellt kunna reagera normalt och få vara som du. Men samhället stigmatiserar, dömer och värderar istället, efter många gånger vad de tror ska vara och bör vara. Känslor på allt detta många gånger tabu utan det ska sopas under mattan eller göras hemma, i ensamhet.

Sedan hur jag hanterar det hela, så finns det en skala över vad som är mer fel och så ytterligare ännu mer fel. Så lätt att man då blir dömd, för att man inte kunde det som du tycker är självklart.

När terapi oftast går ut på att utforska känsloplanet, vilka de är, vad de har för funktion, varför de existerar, att vi många gånger trycker undan våra känslor, etc…

För vi ska vara rationella och förnuftiga, det är då vi kommer till ta dig i kragen, känna lagom mycket, inte förstora upp, överdriva etc, något att eftersträva, utan att ens reflekterat över vad detta egentligen innebär eller handlar om.

För när vi talar om socialkompetens, så talar vi egentligen inte om begreppet socialkompetens, utan att vara social och ta för sig i relationer. Allt som faller utanför att vara social är då inte norm, utan något som läggs på individen som ett fel, fast det kan vara så att denna individ är den som är mest socialkompetent.

Med att vi lägger så mycket på andra som fel och då ska även de ta ansvaret över vad som är fel. Utan att egentligen veta, vad, hur och varför. För mycket blir som sagt obegripligt genom att oftast är det dömande och nedvärderande som ligger som bas.

Fast det är långt dit, där samhället kan vara så accepterande att vi, kan få vara blyga, dramatiserande, emotionella, glada, melankoliska, alltså bara få vara olika.

  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB