Syns inte, finns inte?

Bakom varje ”adhd-unge” gömmer sej ofta en ”adhd-morsa” eller farsa. Åtminstone är sannolikheten stor. Då kan man ställa sej frågan varför det är så svårt att få en utredning som vuxen? Jag kan inte låta bli att konstatera att våra osynliga funktionsnedsättningar inte respekteras i samma utsträckning som de mera synliga. Att som döv eller blind få höra ”om du bara anstränger dej lite mer och lyssnar / tittar lite bättre, hör / ser du nog ska du se…” det tror jag är ganska ovanligt. Däremot upplever jag att vi med adhd, eller andra diagnoser som inte syns, ”kan om vi vill, de är väl bara att skärpa till sej, eller varför uppfostrar vi inte våra barn ordentligt, sätter gränser, tar tillbaka vårat föräldrarmandat som ”soc-tanterna” så fint uttrycker det när man ber om hjälp! (detta var en parntes.)
Det jag vill berätta är när jag helt förtvivlad och totalt övertygad om att jag hade adhd äntligen fick kontakt med psykvården i norra värmland. Jag kom på remiss från vårdcentralen. (den remiss-skrivande läkaren var lika övertygad som jag). Överläkaren som jag träffade på psyk kunde hålla med om att hon nog ansåg att jag kunde ha adhd, men att göra en utredning, vad skulle det vara bra för? Det skulle ju varken göra till eller från gällande mina symtom/problem… däremot tyckte hon att jag kunde börja äta concerta för att se om det hjälpte. Så blev det. När jag vid nästa besök framhärdade i mina önskemål om att få bli utredd och återigen blev nekad, rekommenderade hon mej i stället att skaffa den utredningen privat om det nu var så viktigt! När jag ställde frågan ”hur dåligt ska jag behöva må för att få en utredning här, ska jag först försöka ta livet av mej ?” Då svarade hon att det inte är något hon kan göra för att hindra mej, det är mitt val… Eftersom jag sitter här och skriver tog jag inte det beslutet, men att bli bemött på det viset var otroligt kränkande. Till saken hör att jag under den perioden och ca två år framåt inte tänkte på mycket annat än om det verkligen var lönt att kämpa på. Att ta mitt liv har under lång tid varit en alternativ lösning. Jag bad därefter om en ny läkare. Träffade en bra psykolog som lyssnade på mej och gjorde en utredning. Adhd/Asperger lyder diagnosen. Gick under en period hos en terapeut, men det gav inte mkt, jo jag fick antidepressiv medicin, som jag på eget bevåg slutat äta. Hellre upp och ner, än konstant mittemellan! Vuxenhabilitering däremot ger jag en eloge, där får jag konkret hjälp och hjälpmedel som underlättar min vardag. Men man måste vara stark för att orka kämpa för rätten till adekvat hjälp, den kommer inte av sej själv. Till sist. Jag är stolt över att vara annorlunda, det borde vi alla vara!!!

  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB