För 13 år sedan fick jag en depression strax efter att jag fött mitt andra barn (post partum depression). Jag fick antidepressiv medicin utskrivet och blev bättre inom ett par månader. När jag sutade amma ville läkaren byta min medicin (Anafranil) till ett modernt SSRI-preparat som skulle vara bättre och ge färre biverkningar. Vi hittade ett preparat som fungerade bra på mig (Efexor) och efter nåt år skulle jag sluta med den. (Värt att nämna i detta är att jag har en smärtproblematik efter en trafikolycka.) Då jag slutade med Den antidepressiva medecinen fick jag mer ont och påverkades mer av värken. Jag blev då uppmanad att fortsätta med den antideppressiva medecinen då den även skulle ha positiv effekt på smärtpatienter. Jag fortsatte att äta denna i över 10 år utan att ha depressiva problem och tyckte att jag skulle vilja sluta att äta den då jag ville minska medicinanvändandet (äter en hel del smärtmedecin). Jag trappade ut den lilla dosen jag hade under 4 månader och blev till slut väldigt dålig psykiskt. Panikattacker från ingenstans på nätterna och ångestattacker under dagarna. Detta konstaterades vara utsättningsproblem som när man grävde lite var känt att detta preparat kunde ge. En avvänjningsklinik kontaktades, men det kunde inte ta emot mig då den medicin jag åt inte var klassad som beroendeframkallande. Psykiatriska öppenvården kunde inte ta emot mig då jag inte var tillräckligt sjuk. Min VC-läkare vände ut och in på sig själv för att kunna hjälpa mig, men fick inget napp någonstans. En jourläkare på akutspsyk blev hennes hjälp då han informerade henne om att utsättning av denna medicin kunde vara ”fördjävlig” och sa att det enda hon kunde göra var att sätta in preparatet igen eller ta ett liknanade. Så jag går nu igen på SSRI utan att behöva den för något annat än att slippa bli sjuk av att låta bli.