Psykofarmaka
Mycket kritik riktas till psykmedicinering och förekomsten av dessa. Kom ihåg att vi alla reagerar olika på mediciner. Väldigt många blir hjälpta! Själv har jag ätit flera sorter under en tid av depression, dessa har hjälpt mig oerhört mycket! Har inte fått några allvarliga biverkningar eller haft problem att sluta med dem. Har flera vänner som har blivit hjälpta av olika mediciner. Jag är oerhört tacksam över att det forskas fram nya mediciner hela tiden, tack vare denna forskning kan många ”sjuka” leva ett normalt/drägligt liv!
Jag har jobbat inom vården själv och jag kan bara säga att vi människor är alla UNIKA.
Vissa människor vill bara åt medicineringen, andra vill ha samtals terapi (KBT) och den tredje bara en sjukskrivning som en paus i vardagen (de behöver hitta sig själva). Jag har personligen haft en stor kris i mitt liv och sökte hjälp på VC. Min f.d. läkare var väldigt snabbt med att skicka remis och tvinga mig på terapi samtal eftersom han visste att jag inte ville medicinera mig själv. Vad hände? Jag blev besviken på honom för att han inte lyssnade på mig. Jag ville inte ha någons hjälp, jag ville sjukskriva mig för att hitta mig själv. Ingen känner mig bättre än vad jag gör. Jag vet hur jag vill ha det. Jag lyckades ta mig ur det på egen hand. Jag behövde stanna upp i vardagen och ingenting mer.
Min egen erfarenhet är att man först ska lära känna sig själv och sedan avgöra vad det är man vill. Alltså vilken hjälp man vill ha och hur man vill ha det. Det är inte alltid lätt för en läkare att veta vad som är bäst för oss själva. Jag håller med er andra att av 10 läkare har endast 2 av de kompetenser, resten har tyvärr inte tillräcklig kunskap i det svenska språket och en stafett läkare vill oftast endast ha snabba lösningar. Det finns inga snabba lösningar, inga mirakel kurer …
Vi patienter måste också kunna se det från läkarens perspektiv, de kan inte allt och det skall vi vara medvetna om. Vi kan kritisera vården men samtidigt har vi åtminstone makt att bestämma hur vi ska ha det.
Jag mår också bra av mina mediciner, och slipper också biverkningar och det är det som är meningen med ALLA mediciner vad som än massmedia påstår.
håller helt med!ter medecin sjølv mot ångest oro
det kan jag hålla med om anti-depp men jag åt en liten plutt dos 1mg risperidone antipsykos under ett år, musklerna blev stela, sov 14 timmar om dagen förstoppning villket berodde på att dopaminet sjönk, då funger inte hjärnan, kunde inte tänka inte känna, jag kunde inte bli arg inte glad inte kåt, visst syn hallisarna försvann men dom har alldrig skrämt mig dessutom är det svårt att säga om det faktiskt var hallisar, vill bara säga att det kan vara bra att inte få en diagnos då blir det svarare att tvingas på ex Zyprexa, Risperdal, Abilify, fluanxol osv många är kritiska till ADHD meds men det är ingenting mot Zyprexa och RIsperdal som i stället blockerar dopamin, jag vill bara varna alla bi-po
Schizo gör inte som jag låt inte er bli övertalade, det kan sluta med att ni får Parkinson och dör av att hjärtat inte orkar mer då ni fyllt 50
Men det är ju så väldigt olika… jag är också bipolär och har haft stor glädje av vissa av de mediciner du pratar om, ex. har jag just nu Abilify och det är kanon, piggar upp, rensar skallen från virriga och destruktiva tankar, dämpar svängningar utan att ta bort känslorna, hjälper mig att ha ett hyfsat normalt liv.
Jag har haft mediciner som verkligen inte passat mig, som de vanligare anti-deppen, bara biverkningar, hemskt. Men att det inte stämt för lilla mig betyder inte att ingen blir hjälpt.
Dock bör man gärna läsa på själv så gott det går om olika mediciner. I Fass, på nätet. När jag några gånger haft synpunkter och egna förslag på läkemedlen har läkarna lyssnat på mig. Kanske har jag haft tur.
Ja det är olika. Det är dessutom relaterat till dos. I USA är t e x inte ett tillägg av antipsykotiska för depression helt ovanligt. Abilify har en egenskap att partiellt AGONISERA Dopamin D2 receptorn. D2 sägs vara inblandad i ett kärnsymptom av Depression. Dvs Anhedoni. Möjligen kan det också vara till fördel för att behandla s.k ”negativa symptom” vid Schizofreni av en typ som innefattar just såna. Själva Antipsykotiska preparaten fungerar ju i grund och botten som ”PAT med 5 läkare” skriver. Det sänker Dopaminnivåerna. Det genererar i sin tur så kallad Extra Pyramidala Symtom vilket kan resultera i Parkinssonism (skakighet), Dyskinesi (I värsta fall tardive variant) Sänkt eller obefintlig libido och kort och gott Anhedoni.
Jag är nu på min 7e läkare men han har jag haft tur att få behålla. Det mesta har fungerat bra med den nya kontakten men idioten till läkare som prackade på mig Risperdal i ca 1 år för någon slags påstådd Schizofreni har jag jävligt svårt att förlåta. Och beträffande preparat så finns det vissa som är mer ökända än andra. Zyprexa kommer från El Lily. AB hade någon artikel om den grisen som eg borde sättas i fängelset i stället för att få göra reklam för sin bok hur han duperade människor. För när dom släppte preparatet visste dom om biverkningarna men räknade med att intäkterna för försäljning skulle täcka kostnaderna för skadestånden. Diabetes II risken och givetvis obesitet ska vara ovanligt hög. Men alla reagerar kanske inte likadant.
Jag har hållit på och prövat mig fram i många år med olika mediciner. Har väl varit sjuk sedan slutet av 80 talet men fick inte diagnos förrän 3 år sen. Bipolär typ 2 har jag. Idag är jag 43 år och är på god väg att hitta rätt medicinering tror jag iaf. I dagsläget äter jag Lamictal, seroquel, zoloft, theralen till natten samt levaxin som jag fick efter litiumbehandling.
Har fortfarande svängningar, ibl flera om dagen och hemska aggressionsutbrott som jag inte lyckats lindra än. Har väldigt fin kontakt med min psykiater på Carema och blir ständigt erbjuden samtal. Hade det innan men hon slutade så jag har inte orkat att börja om och berätta min historia för 1000e gången.
Har haft ett mindre helvete med vården fram tills för 4-5 år sen då jag äntligen hittade en mottagning som lyssnade på mig. Att vara så sjuk och bli slussad mellan olika läkare och få berätta historien om o om igen är fruktansvärt. Jag bröt ihop efter varje tur till doktorn.
Hon jag hade innan och pratade med sa att man får se sig som en duracellkanin som efter varje svängning lr prövning måste laddas om. Krävs inte mkt för att jag ska bli väldigt trött, men sova är det ändå dåligt med därav theralen. Det tar jag dock inte mer än ca 2 ggr/vecka eftersom jag inte vill få ytterligare problem.
Skulle kunna skriva hela dagen om upplevelser jag haft. När någon frågar ena dagen kommer jag bara ihåg en bråkdel men andra dagar som nu så flödar hjärnan. Har ruskiga problem med minnet.
Dom hypomana stunderna älskar jag… blir oerhört kreativ och får börjat på en massa saker jag tänkt på men stunden senare är jag så himla ledsen och får fortsätta nästa hypoperiod.
Nu till anledningen varför jag skrev. Ska kolla med min doktor ang Abilify så tack för tipset.
Abilify passar absolut inte alla, en del blir sämre t.ex. kan man sova dåligt, men diskutera med din läkare som kanske har ett hum om vad som skulle passa just dig. Lycka till!
Målsättningen är 100 % frisk och metoder för att hämma skov. Själv ordnade jag med en ny läkarkontakt och gick från 20 h sömn om dagen till ett mer normalt liv. Vad är normalt liv?
Visst mår man bra, men varför kan man inte sluta med dem?
Varför kan inte blödarsjuka sluta med sin medicin? En del sjukdomar har vetenskapen inte hittat någon permanent bot för. Många mentalsjukdomar tillhör den kategorin.
Problemet är inte läkare skriver ut psykofarmaka, problemet är att allt för många människor får fel medicin, i fel doser och i fel kombination med annan behandling. En annan viktig aspekt är att långtidsmedicinering ofta sköts på rutin. Läkare verkar glömma bort att hjärnans kemi ändras med ålder och till följd av medicinerna. Ett läkemedel och/eller en dos som har fungerat bra i ett par år kan ändå vara fel att fortsätta med följande år.
Jag har själv upplevt allt ovanstående. Först fick jag ingen medicin alls och blev kommenderad till terapi. Tanken var fin men utan medicinerna kunde jag inte ta till mig av det som psykologen sa, vi slösade bara varandras tid. Efter att ha flyttat och därigenom bytt läkare och landsting fick jag äntligen min medicin, som var rätt för mig i det akuta läget med gav många onödiga bieffekter efter längre tids bruk. När jag gick tillbaka till läkaren erbjöds jag träning på recept istället för bättre medicin och rätt terapi. Efter många om om men har jag lyckat få rätt medicin, i rätt dos och till slut aven rätt psykologisk behandling. Nu mår jag bra och kan hantera min sjukdom så att den inte stör mitt övriga liv i nämnvärd grad. Jag är fortfarande beroende av min medicin men eftersom jag inte känner av några bieffekter har jag inte något emot att ta ett piller varje dag. För mig är det inte konstigare än att borta tänderna. Och jag anser att det är inte med fel för oss med kroniska mentalsjukdomar att vara beroende av medicin än de som föddes med fysiska kroniska sjukdomar att vara beroende av sina. Man väljer inte sina gener direkt! Både psykofarmaka och olika sortens terapi har sina fördelar och begränsningar. Båda delarna hjälper oerhört mycket, inte bara för olika personer men också under olika perioder i behandlingen. Problemet är att allt för få läkare verkar vara tillräckligt kunniga för att såväl ställa rätt diagnos som att anpassa behandlingen rätt efter varje patient. Hade hjärtvården skötts lika klantigt hade också massor av människor dött som flugor. Mentalsjukvården tas inte på allvar, det är det som är problemet.
efter 15 år med Borderline,självksadebeteende och ALLT som ingår i diagnosen har jag provat en del…typ det mesta men aldrig en antidepperessiv som påverkar båda signalsubstanserna så jag tog beslutet efter den värsta perioden i mitt liv(då hade jag gått DBT 1år samt fått diagnosen ADHD hyperaktiv nånting)så valde jag att prova något jag hört talas om.Satt uppe några kvällar i rad innan och läste på allt jag kunde få tag i och pratade med olika läkare för min hade ju sin semester och honom får man aldrig ringa eller maila.Började med effexor och Topimax ihop med consertan och visste exakt hur doshöjning skulle gå till och fick även beröm av psykakuten för detta för nu vägrar min läkare efter jag ätit detta i två månader och mår bättre än jag gjort på över 1 1/2 år skriva ut det till mig.Han tror inte på det säger han som sitt argument….samt att alla atnidepp. är likadana i slutändan.Den ena påverkar precis som dom andra o det handlar bara om läkemedelsföretagen och pengar…där lämnade han mig helt utan nedtrappningsmedecin,ingen annan antideppressiv som jag måste ha men tog bort min behovs medecin(stesolid)som jag har vid social fobi….frågan är hur jag ska gå till väga nu?
BRA! Det gäller bara att hitta rätt läkemedel och sätta ut de ssom inte hjälper. För vad är psykiatri utan läkemedel, jo ECT, spännbälte och någon nickande terapeut som man talar ut med under 45 minuter..