Generellt sett är jag positiv till SSRI-preparat, då de bidragit till en minskad självmordsfrekvens i Sverige de senaste 20 åren. Men de fungerar tyvärr inte på alla människor, vilket jag själv fick erfara. Antidepressiva läkemedel skall ha ångestdämpande, stämningshöjande och hämningslösande effekt, allt för att hjälpa den deprimerade patienten att ”komma över tröskeln” och orka kämpa för sitt tillfrisknande. När jag som yngre provade flera olika slags SSRI-preparat var det tyvärr endast den hämningslösande effekten som märktes på mig, vilket ledde till en smärre ”personlighetsförändring”; jag gjorde saker som inte alls var förenliga med min tidigare natur. Ångesten och den sänkta sinnesstämningen förblev intakta, och till och med förvärrades pga hur min nya ”personlighet” ställde till det för mig i livet. Efter 1½ års medicinering så tyckte inte min läkare att SSRI hade någon större effekt på mig, jag var ju i princip lika deprimerad som innan, så jag slutade. Det blev vändpunkten och jag blev sakta men säkert ”mig själv” igen. Idag, flera år senare, är det så uppenbart och tydligt hur min personlighet förändrades under de månader jag åt medicinen. Det som jag då trodde var en naturlig utveckling av min personlighet var i själva verket något konstlat, läkemedelsframkallat. Idag är jag inte bara frisk, utan också samma person som jag var innan jag blev deprimerad. Kan tilläggas att jag haft depressiva episoder även efter den som jag försökte medicinera bort, men jag har aldrig tappat bort ”mig själv” såsom jag gjorde pga SSRI… Jag tror att det är viktigt att psykvården observerar tydliga tecken på läkemedelsinducerade personlighetsförändringar hos patienter, då dessa kan bidra till förvärrad psykisk sjukdom!