Hej,
jag är en man på 27 år som har haft diagnosen ”grovt depprimerad/suicide” sedan 9 års ålder då jag försökte begå mitt första självmord. Jag tänkte inte berätta så mycket om det förflutna utan min upplevelse av sjukvården/psykiatrin sedan jag började söka hjälp i Mars i år efter att min mor (enda familjemedlemmen jag har kontakt med) dog i ung ålder av cancer, det var så orättvist då hon kämpat för alla dom svaga, hon gick tillomed runt och hjälpte inlagda personer på den palliativa avdelningen när hon själv låg där för att personalen misskötte det, stort hjärta. Iaf, efter hennes bortgång så sökte jag mig till vårdcentralen i göteborg eftersom jag uteblev från arbete och annat, jag började falla ner i de mörkaste hål som jag tidigare upplevt, men det stoppade inte där. Då tog jag akut kontakt med PK där jag har vart varje vecka, jag diskuterade/manipulerade dem till att jag slapp bli inlåst (det hade vart ”droppen som fick bägaren…” för mig. inlåst hade betytt en garanterad död). Idag är det 6-7 månader sedan och jag har fortfarande inte fått någon hjälp, varken via vårdcentralen eller PK. En remiss skickas runt till olika läkare och jag behöver , varje vecka, repetera hela min historia för någon ny läkare så nu har jag börjat undvika att söka hjälp, ingen lyssnar ju! Jag borde ligga på och ringa dom dagligen men vad ”den stora skaran” inte verkar förstå är att det är lättare att ta sitt liv, bara stanna hemma eller göra något destruktivt än att faktiskt ligga på och jaga andra människor, äta, tvätta sig, gå till jobbet, sociala kontakter och bara att skriva detta är enormt jobbigt. jag kommer antagligen inte orka något mer idag. Det finns väldigt liten förståelse och nu efter ett halvår sitter jag fortfarande hemma, sjukskriven på 100% och väntar på att bli kallad till en ”stöd psykolog” som jag skall besöka 2-3 ggr i veckan. Dom ville höja min medicine till 120g (mirtazapin) vilket är en HÖG dos och jag ligger som ett kolli hela dagen, kan inte ens prata på morgonen. skall det vara så ? att man antigen blir inlåst, nerdrogad eller sittandes i sin ensamhet. En svårt psykist sjuk människa kan inte vara den aktiva rollen i att kurera sig själv, dom behöver hjälp att komma till den nivån.