En anhörig till mej med långvariga svårigheter, möjligen bipolär, möljigen npf, tydliga ätstörningar och destruktiva riskbeteenden, får vi 18 års ålder kontakt med sin öppna mottagning. Efter två besök går privat aktör in och tar över verksamheten. Vid det tredje besöket får patienten, 18 år gammal veta att en npf utredning är dyra grejor och att om besvären kvarstår vid 23 års ålder så blir det ”nog” en bordeline-diagnos. Därvid lämnas patienten åt sitt öde, förvisso med stora och tunga recept på psykofarmaka för depression men i övrigt ingenting. Inte ens en tid för uppföljning. ”Du får höra av dej om det är något” Har man tur kommer man fram på deras telefon. Lämna meddelanden på telsvar är förgäves. När man sen som anhörig får tillstånd av patienten att träda in för att föra dennes talan, möts man av ett kompakt motstånd, aggressivitet och allt annat än samverkan. Löften om remiss till npf utredning skulle sent visa sej aldrig har infriats, vid kontroll av hur långt patienten kommit i kön så hade ingen remiss ens kommit..