hela min uppväxt har varit som ett frågetecken.Varför förstår jag ingenting, även fast jag förstår?. Och Varför mår jag så dåligt, varför klarar jag inte av det här? Så gick mina tankebanor i tonåren, och det var förs jag var 18 som jag började inse att wow detta håller inte, så jag sökte hjälp på psyket. Dom var snabba med att ge mig en tid och 2 veckor senare var jag på plats och blottade ur mig vad mitt fel var och hur jag mår och så vidare. Fick en fast kontakt person på psykiatrin som jag trivs oerhört mycket med. Hon har hjälpt mig så att jag har kunnat blivit inlagd på en öppenvårds avdelning när jag har haft det som svårast med min panikångest. DET GÅR ATT LITA PÅ PSYKIATRIVÅRDEN. Men man måste ta tummen ur röven och säga vad det är som är fel, ALLA fel, kanske inte är världens lättaste sak och söka hjälp och sen försöka öppna upp, sånt tar tid. I två år har jag nu fått hjälp, men jag har inte blivit bättre, men vi håller på med en massa planer för att försöka få min panikångest hanterbar. Jag säger då bara det till alla som röstade ”NEJ” på frågan ”Litar du på att du får hjälp om du blir psykiskt sjuk?”
Snarare är det så att ni är för fega för att ta er till den delen isf, hjälp finns att få, det tar tid det gör det. Men väntan är värd det. och Mediciner SSRI-Preparat är bra men man måste ha tålamod. 2-6 veckor tar det innan man får fullständig effekt. men man måste ändå kombinera medicinen med samtalsterapi, för medicinen tar inte bort alla dina problem. Våga lita på psykiatrisk vård, för det gjorde jag den paranoida/misstänksamma människan som tillslut lät någon få hjälpa mig innan jag själv gjorde något dumt. Man kan bli frisk!