Medicin, förvaring och förnedring

Jag har varit inlagd på slutenvård ett antal tillfällen, vid ett par tillfällen då även med det så kallade extra vaket. Beroende på vilken grad av tillsyn man behöver sätter de in olika i resurser och i mitt fall handlade det då om att personal skulle sitta med mig dygnet runt.
Jag förstår tanken kring det, att jag inte skulle kunna skada mig själv. Jag klagar inte på själva övervakningsgraden. Många nätter kunde jag knappt sova och låg då istället och tittade på nattpersonalen som som sov i sina stolar. Hade jag verkligen velat ta livet av mig där och då hade jag lyckats men jag var inte riktigt där.

Jag påtalade detta för enhetschefen senare som mest ryckte på axlarna.

Ska inte personalen finnas där för patienterna, och som vid extra vak faktiskt vara i skick att stoppa en patient som försöker göra illa sig själv?

De vill få nollvision inom trafiken och gör stora reklamer om det emellanåt, men fler personer dör i självmord varje år än vad det dör människor i trafiken.
Samma tanke har slagit mig hur felbehandlad man får tillåtas bli inom psykiatrin, skulle det hända inom övrig sjukvård skulle det tas som skandal. Så många mediciner jag provat och även varit nära att dö av, och som bara gjort mig sämre.
Söndermedicinerade är vi många som blivit, i slutändan får vi ändå försöka klara oss själva. Vissa orkar, vissa orkar inte. Var finns resurserna?
Jag skulle inte önska min värsta fiende att bli psykiskt sjuk, lidandet är större eller detsamma som de med fysisk skada och försvinner inte av sig själv. Det finns ingen hjälp att få.

Efter ett 30-tal olika mediciner förstod jag att psykiatrikerna hade mig mer som försökskanin än var ute efter att underlätta för mig. Naiv som jag då var trodde jag faktiskt att de visste hur jag skulle bli bättre, hur jag skulle kunna må bra. När jag till sist började fråga om medicinerna hade de inget svar på vad som skulle göra mig bättre, bara att de hade gissningar. En ny läkare varje vecka, med olika teorier om behandling.
Ingen utredning av något slag men ändå fullproppad med mediciner som kunde skifta varannan vecka. Biverkningar som högt blodtryck, takykardi, QT-förlängning, benödem, vätska i kroppen och kraftig viktökning nekade de berodde på deras mediciner. En specialist inom medicin fick till sist kliva in och avbryta all medicinsk behandling, ingen annan verkade bry sig.
På avdelningen var jag närmast zombiefierad, mina medpatienter också. Det tar kanske minst resurser så men jag har aldrig känt mig mer nedtrampad och sönderslagen.

Mycket har hänt, 3 år senare har jag fortfarande inte fått någon hjälp, jag väntar och jag hoppas att det en dag ska bli bättre.
Efter alla de månader jag förvarades inom psykiatrins väggar var det till sist dags att bryta sig ut och börja bygga upp sitt liv igen. Fortfarande lika deprimerad men utan lösning.
De få gånger jag sökt till vårdcentralen efteråt för mindre åkommor har jag genast blivit klassad som störd, deras egen definition av att vara psykpatient. Jag har blivit ifrågasatt som en simulant. Har inte jag rätt till samma bemötande och behandling som alla andra?
Att vara patient inom psykiatrin innebär inte bara felbehandling, utan även ett utanförskap i samhället som skriker att jag ska tas som mindre trogiltig. Jag har något fel som måste vara väldigt stort. De där fördomarna.

Jag klandrar inte de som tar sina liv.

  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB