Livrädd att dö på grund av deras slarv.

Året 2006 blev jag inlagd på en allmän psykavdelning på grund av mina svåra ätstörningar. Att jag blev inlagd där och inte på någon annan avdelning är för mig och många andra fortfarande ett mysterium. Jag var nämligen så svårt undernärd att både lever, njurar och hjärta blivit påverkade. Jag hade då extremt långsam puls, förtvinade muskler och kraftiga minnesluckor. Jag var varken kapabel till att räkna till tio eller berätta vad jag heter i mellannamn.

Jag kom in dit för att jag själv nått en plötslig insikt. Jag håller på att dö. Alltså var denna inläggning från början frivillig. Jag ville inte dö, jag ville ha hjälp! Med en vikt på lite drygt 25 kilo var jag extremt svag och känslig. Mentalt låg jag på ett litet barns nivå.

Jag fick inte sond direkt (varför inte?). Personalen hävdade å det bestämda att jag skulle äta själv, frivilligt, eftersom jag var där frivilligt. Uppenbarligen kännde de varken till hur ätstörningar fungerar eller hur det känns att hela tiden stå mitt emellan två världar. ”Jag vill inte dö, hjälp mig…men om jag äter den där ärtan kommer jag snart att se ut som en gris”. Det tog tre månader innan jag fick sond och blev inlagd på LPT. Det krävdes allvarligt hjärtflimmer och en ovilja att bli frisk. Jag hade nått min personliga botten.

Skillnaden mellan att vara inlagd frivilligt och på LPT blev för mig följande:
Jag fick inte gå ut. That´s it. Det faktum att jag inte längre fick gå ut (vid detta laget satt jag i rullstol), varken själv eller med skötare gjorde mig ju bara sjukare.

Ingen höll koll på vad jag gjorde när jag satt på avdelningen. Ingen övervakade mig när jag åt. Ingen brydde sig, för jag försvann bland alla maniker och psykoser. Jag blev sämre igen, jag ville inte längre hem. Jag ville ingenting. Var det här den bästa vård jag kunde få? Var jag inte värd mera?
Efter 6 månader på avdelningen skulle man kunnat tro att en viss förbättring skulle vara synbar. Jag hade förväntat mig att de skulle rädda mig om jag bara sökte hjälp, om jag bara ville ta emot den. Det blev intensiven i stället, för min kropp gav upp.

Efter att läget stabiliserats blev jag skickad till en psykavdelning i Eskilstuna där jag mötte en helt annan vård. Jag kännde mig genast trygg med personalen och jag fick rätt behandling från dag 1. Det dröjde dock ytterligare 4 månader innan jag var så frisk att jag kunde få hjälp av behandlingshem.

Jag tänker mycket på hur jag mådde på den första avdelningen. Oförstående personal, daglig och nästan ständig dödsångest, hjälplöshet och stora sömnstörningar, för att inte tala om liggsår! Jag var bara 18 år när jag fick gå igenom detta och jag önskar inte min värsta fiende att få uppleva något liknande. Jag har så många frågor jag vill ha svar på, men allt jag har är mina egna ord i den dagbok jag skrev i när jag mådde så pass bra att jag orkade det. Jag har läst min journal men från det halvår jag var inlagd på avdelningen finns ytterst få anteckningar. Varför?

  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB