Läkemedelsansvar & sekretess

Jag är en av dom som blivit utnyttjad inom psykiatrin, och sedan inte fått hjälp att anmäla och få upprättelse.
Det här är min historia:

Äntligen skulle jag få flyttas upp till vuxenpsyk! Efter 6 år på BUP, både inom öppenvård och låst avdelning hoppades jag på att det skulle finnas någon som ville ta mig på allvar. Någon som inte skulle bekräfta allt jag berättade med att det beror på puberteten, och att vara så deprimerad att jag endast låg i sängen berodde på min ålder.

Redan vid första besöket på vuxenpsyk fick jag min diagnos. Bipolär sjukdom typ 2, sa man. En trasig flicka som ätit alldeles för mycket antidepressiva, men som nu skulle få prova på den medicin som faktiskt var anpassad efter min sjukdom: Litium. För att få ta denna medicin, krävs det att man tar blodprover innan man påbörjar behandling samt var tredje månad så länge man använder läkemedlet för att dosen ej skall bli för hög, då risken att njurar och lever kan skadas är hög.
Till en början gick allt väldigt bra. Jag hade få biverkningar och jag mådde sakta men säkert bättre. Efter en blodprovskontroll ansåg man dock att dosen var för låg, och man valde att höja den. Bara tre dagar efter jag börjat äta den nya dosen fick jag enormt ont i magen, kräktes och var yr. Jag själv har mycket svaga minnen av denna händelse, men jag har fått berättat för mig att jag var mycket förvirrad och inte orienterad för tid och plats. Mina föräldrar ringde desperat till akuten som sa att vi borde prata med vuxenpsyk först, och kopplade oss dit. Där hade man inga svar på vad vi skulle göra eller varför jag mådde så dåligt som jag gjorde, och eftersom jag inte ansågs som suicidbenägen var jag inte välkommen dit för att träffa läkare akut. Man avrådde också att vi skulle åka upp till medicinakuten, och istället fick jag en telefontid hos min behandlande läkare, 2 veckor senare. Jag slutade genast med litium efter denna händelse, och tog upp vad som hänt med min läkare när hon väl ringde. Hon hade ingenting att säga, och vägrade dessutom att anmäla händelsen till läkemedelsverket.

Tiden gick. Jag fick nya mediciner, och ny läkare. Denna läkare som vi kan kalla K var en ung ST-läkare som var otroligt engagerad i sitt jobb, och förtjust i unga flickor. Jag ansåg honom då som professionell och duktig, men kan såhär i efterhand undra varför han ville massera mig när jag hade tid hos honom för genomgång av mediciner och mående. Hursomhelst så slutade han på den avdelning jag gick på efter ett tag och flyttade tillbaka till sin hemstad. Dum som jag var kontaktade jag denna läkare på facebook, för att tacka för att han var den första som tog mig på allvar. Kort tid därefter började mejlen och chatten handla om sex, på hans initiativ. Dock var han mycket noggrann med att påpeka innan han skrev att han drömt om mig i trosor: att han nu inte längre var min behandlande läkare, utan endast min vän men att detta fick förbli vår hemlighet.
I samma veva började jag träffa en psykolog på den avdelning där jag behandlades. En psykolog som var sträng, hård och ofta gick för långt. Det jag inte visste var att denna psykolog var bästa vän med min tidigare behandlande läkare K. Detta blev jag varse om när jag en dag loggade in på mitt facebook-konto och hade fått ett mejl där K frågade varför jag inte gått på min tid hos psykologen samma dag. Snart frågade K mig om andra saker som endast psykologen borde ha vetat, och ju fler frågor han ställde- desto mer insåg jag att allt var fel. Och jag skämdes. Skämdes för att jag ens kontaktat K på facebook, och skämdes för allt jag hade sagt till psykologen. Trots det, tog jag mod till mig och dels konfronterade psykologen, samt bokade in ett samtal med en överläkare på avdelningen för att ifrågasätta sekretess, och berätta vad jag varit med om. Psykologen hånskrattade mig rakt i ansiktet, och sa att det jag sa: skulle ingen tro på. Jag sprang därifrån med tårar i ögonen.
Till överläkaren berättade jag allt som har jag berättat här för er, men fick till svar att hon inte kunde göra något. Att jag kanske kunde vända mig till en patientnämnd, men att det antagligen inte skulle tjäna någonting till för det inte finns bevis. Sedan den dagen har jag aldrig satt min fot på en psykiatrisk avdelning, och kommer aldrig göra det heller. Det har nu gått 4 år sedan den sista händelsen och idag kämpar jag ensam mot mörkret, då de som skulle vara min ficklampa -endast förde mig bakom ljuset.

Jag är idag fri från alla mediciner, och har inte haft ett manodepressivt skov som man kallar det på 5 år. Men det gott folk, är en helt annan historia..

  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Filip Lindahl
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB