Jag förväntade mig inte mycket, och är glad att jag hade fel.

Jag har läst artiklarna och flera av ”läsartipsen” och jag måste säga att jag inte alls känner igen mig i den negativa bild som beskrivs. För vad det är värt så vill jag berätta min historia, ifall att någon överväger att avstå från psykiatrin på grund av de dystra erfarenheter som beskrivs här.

Jag har flera gånger varit i kontakt med psykiatrin, första gången när jag var 23 efter flera års depression och sorgligt många avhoppade utbildningar. Jag åkte in akut efter en panikångestattack, och redan vid första besöket blev jag erbjuden både antidepressiv medicin och terapi. Dryga året senare tog jag – inte någon inom psykiatrin – beslutet att sluta med båda. Även om jag mådde bättre så var det dock fortfarande inte bra, men jag hade svårt att sätta fingret på vad det egentligen var som var problemet.

Det ändrades när jag fyllde 26. En vän och läkarstudent nämnde att det fanns en diagnos som hette ADD och att hon länge trott att jag haft den. ADD är ganska lik ADHD, men utan hyperaktivitet. Plötsligt föll bitarna på plats. Jag förstod varför jag aldrig lyckades slutföra något, hur hela dagar kunde försvinna utan att jag lyckats göra något alls, och framförallt förstod jag att det inte är jag som är dum i huvudet (något som jag tagit för högst troligt tidigare). Det finns en diagnos som stämmer på mig, jag är inte hopplös och dum utan jag har ett verkligt problem. Ett problem mot vilket det faktiskt finns hjälp att få.

Här började nästa steg – att få den här hjälpen. Jag påbörjade min utredning för strax över ett år sedan, och jag har fått fylla i formulär efter formulär och haft åtskilliga timmar av intervjuer med såväl läkare som kuratorer. Oftast ensam, men även med en anhörig. När de såväl skulle meddela mig deras beslut var jag extremt nervös, jag var så rädd att de skulle säga att jo, visst har du problem, men inte så allvarliga att du uppfyller kriterierna för varken ADD eller något annat. Eller ännu värre – att de inte skulle trott på mig överhuvudtaget.

Det visade sig att jag oroat mig i onödan. De hade lyssnat på allt som både jag och min anhörige hade sagt, och jag står nu i kö för att få prova medicinering och, igen, någon form av samtal. För mig är det en otrolig lättnad, som att jag har all möjlighet att i framtiden kunna leva ett normalt liv. Jag är psykiatrin evigt tacksam för det.

Vad jag vill säga är alltså mest att det finns faktiskt jättemånga jättebra, kunniga och engagerade människor som jobbar inom psykiatrin. Mina erfarenheter är i princip bara positiva, de har lyssnat på mig och mina erfarenheter och den negativa bild som jag av okänd anledning hade innan har inte alls visat sig stämma. Utredningen har visserligen varit lång och bitvis jobbig, men jag tror att det är för att man inte vill feldiagnostisera utan göra en så korrekt bedömning som möjligt, grundat på så mycket information som möjligt. Så länge man ger ärliga svar på de frågor som ställs (och det är många!) så tror jag faktiskt att man också får en riktig bedömning och en välgrundad diagnos (om man nu uppfyller kriterierna för en).

Det finns säkert många som har dåliga erfarenheter av psykvården, men jag tror faktiskt att vi är flera som har bra erfarenheter av den. Jag är en av dem.

  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB