Jag blev lämnad ensam..

.. I en stad jag inte ens kände mig trygg i från början,

Allt började när jag var som sårbarast. Jag hade flytt till min pappa från en våldsam och omänsklig sak som jag kallar min mor, På bup fick jag veta att jag har ”Tendenser till symptom till borderline ADHD”, Visst jag har alltid haft svårt att koncentrera mig när det var mycket ljud runt mig. Men ADHD?
Jag fick tabletter. många som jag inte ens minns namnen på.

Jag kom ju till bup för att ha någon att prata med om hur jag mådde, hur jag kände och vad som snurrade i mitt huvud, jag var så rädd, kände mig så sårbar och liten. Jag visste knappt vad jag skulle ta mig till. Min pappa fanns där.. lite halvt, kanske lite.. eller?

Jag minns bara att då jag sa jag mådde dåligt köpte han något åt mig. Ingen ordentlig kärleksfull kram, inget ansikte mot ansikte prat. Om det hände så minns jag allvarligt inte det.

Tiden gick och mitt mående blev värre och värre. Med värre mående blev ”vården” tyngre och jag fick tillslut hoppa över till vuxenpsyk och träffa en riktigt doktor.. -” Då skulle det lösa sig! för doktorer får folk att må bättre!”

Det visste jag ju? Eller hur? Doktrorer får folk att må bättre! inte värre! Jag önskar själv det var sant, i den djupaste delen av mitt hjärta.. Hon var en staffet läkare, som hoppar runt med ca 3 veckors mellanrum. Efter första besöket hos henne fick jag diagnosen ”maniac-bipolar-depressive”.
Tablett på tablett på tablett fick jag. Flera mot sömn för jag var så orolig. Men inget ansikte att prata mot när det gjorde ont. Ingen som höll min hand när jag förökte komma till gymnasiet för tredje året som första ringare. Ingen som stöttade mig. Bara saker och saker, Jag hade en flickvän, men hon visste inte, jag ljög oftast om hur jag mådde för jag ville inte skrämma bort henne, hon är/var så värdefull för mig.

Doktorn kom och gick var tredje vecka. Mer tabletter, mindre prat.

Till slut brast det, Med pillerna kom syner och ljud som jag inte varit med om förut. För de som tagit lite tyngre droger vet känslan då det ser ut som världen smälter. jag fick den känslan, konstant. Total j*vla panik.

Pappa ringde till psyk för att han var så rädd, vi blev ombedda att åka till vårdcentralen först. Dom hade inte öppet så jag var tvungen att vänta ett helt dygn,
Jag fick ju iallfall en remiss till psyket tillslut. Men min läkare var inte där, hon var i norge. Det hemska var att hon skulle komma tillbaka om någon dag bara, så jag fick träffa någon annan, en läkare jag aldrig träffat, som kunnat vara i min ålder. Inte läst min journal, inte pratat om vad som skapat mina känslor.

-” Så du ser saker och hör ljud?” jag kunde bara nicka, jag var så rädd. allting såg ut att smälte runt mig och jag ville bara försvinna från jordens ytan. Helt plötsligt såg jag honom i telefonen, några sekunder senare kom en sjuksköterska in med liten kopp med massa tabletter som hon ger mig. yttligare någon minut går och jag blir utdragen till entrén där en polisbil står. Jag gråter, jag vet inte vad som händer och jag vet inte vad jag gjort för fel. För, polisbil åker man om man gjort fel? eller hur? Igen, hur fel jag kan ha.

Söder ut, jag får byta polisbil 2 gånger, jag vet att jag gör det för att jag minns blåljusen som var på och hur någon skakar mig för att hålla mig vaken. Det var länge sen jag varit så rädd som just då.

Vi stannar tillslut. på en sluten psykvård anstallt utanför en stad jag ej vill nämna. jag blir inrusad och instängd i ett rum med en säng, jag vet inte vart jag är och skriker efter hjälp, men ingen svarar mig. Jag kanske inte skrek högt nog? Jag minns att en stor man kommer in med en spruta i handen, jag blir ner tryckt i sängen, fast spännd, känner ett stick och sedan blir allt bara svart.

Följande dagar/veckor/månader minns jag knappt. Det jag minns är när jag fick ”hjälp” var jag liten, när jag kom ut hade jag bristningar, stor som ett kylskåp. Jag hade fått tabletter som gör att man går upp i vikt. och stor mängd också för jag var så ”sjuk”.

Nu? Nu kanske jag kunde få hjälp? pappa var ju där och läste expressen? det är ju en bra sak?

jag kom hem till min hemstad, där jag ingen kände riktigt. Och fick veta att jag skulle bli placerad på ett gruppboende för ”Ungdommar som mår dåligt och behöver vila för att ta igen sig”.. Där skulle jag få hjälp va? eller hur?

Jag var hemma i inte ens en vecka innan flytten skedde, men något var fel. Pappa packade också, alla saker. han skulle också flytta. 4 timmar bort med bil.

Jag sitter här nu, på mitt ” ungdomsboende ”. Min granne är en mentalt ostabil gubbe som skriker och slår mot mina katter, mina ”samtal” som jag blev lovade kommer aldrig då ” det är inget vi har hört?” och ”Vi anser att du inte har dom behoven”. De ” underbara aktiviteterna med andra ungdommar som är i din situation ” finns inte, Jag har fortfarande tabletter som kommer in på apotekekt men jag har slutat tagit dom nu, Jag är fortfarande sjuk, jag fick mardrömar och ännu mer problem att lita på folk, inte någon framtid, eller ”tillfriskning”

jag insåg att det enda sättet att fixa migjsälv på, är att göra det själv. Varför? jag blev lämnad ensam, i en stad jag inte vill bo i, bland människor jag inte litar på, utan någon ordentlig framtid inom synhåll. Utan något sätt att säga att jag behöver min familj. Jag pluggar nu igen, försöker få det gjort nu.. Det är jobbigt att gå ut, det är jobbigt att ringa ens min pappa, jag hatar fortfarande att det är mycket ljud, jag tränar och försöker må så bra jag kan.

jag har inte mycket. Men en sak har jag, och det är den kärlek jag har för min flickvän, hon vet lite nu, men inte allt.. och vet ni vad? Det är nog bäst så.

  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB