Ignorerad och kraftigt ifrågasatt

När jag var yngre trodde jag på sjukvården och psykvården. Jag trodde att om man gick till en doktor fick man hjälp. Detta hände också när jag var liten, 8 år, och för första gången ville ta livet av mig. Då fick jag hjälp, mina föräldrar fick hjälp, och trots att rehabiliteringen från den svåra mobbingen (som var orsaken till min depression) tog mer än 8 år för mig att komma över så var det ändå hjälp.

Men när jag var 15 så började helvetet. De gamla vanliga humörsvängningarna, tonårsångesten och hopplösheten, blev värre. Mycket värre. Jag tappade tron på allt. Jag satt större delen av ettan på gymnasiet hemma och spelade tv-spel. Till slut gör jag ett självmordsförsök i min gymnasieskola och jag hamnar på sjukhus och hamnar på PBU. Där träffar jag en psykolog som jag tror ska hjälpa mig på samma sätt som när jag var yngre. Vad som händer är att hon skäller ut mig, berättar hur mycket hon avskyr min familj, och hur synd det är om henne. Hon kör över mig när jag försöker svara på hennes fruktansvärda påhopp. Jag är 15 år, suicidal, och en vuxen kvinna som jag tror ska hjälpa mig hoppar på mig som om jag har gjort henne den största orätten i världen. När jag går därifrån kräks jag på klinikens toalett, så illa mår jag av den psykiska våldförelsen hon utövade på mig, sedan lägger jag mig på trottoaren utanför och kan inte andas. Det var en främling som såg mig ligga så på gatan och som tvingade mig att ringa min mamma så att hon kunde komma och hämta mig. Mitt fall hos PBU Katarina/Sofia blir avslutat efter att min mamma ringt och skällt ut psykologen efter noter. Efter det vill ingen där ta i mig.

När jag blir 17,18 förvärras mitt psykiska mående. Jag har levt två år med stora förluster inom släkten och vänner och pojkvänner, och trots att jag kämpat på så brister jag. Jag får psykoser där jag gör saker som jag sedan inte minns, får ätstörningar, blir alkoholiserad, börjar kedjeröka, gör mig själv och folk runt omkring mig illa. Jag pendlar konstant mellan att vara euforisk och döden självt, jag har ingen kontroll över mig själv över huvud taget. Jag kommer full till skolan, jag gråter, stänger in mig, skriver långa brev med farväl till mina vänner.
Min bästa vän tvingar med mig till ungdomspsykiatrisk avdelning. Där får jag träffa två stycken som ger mig ”mild depression” som diagnos. Jag får Zoloft (för femte gången i mitt liv) och antipsykos. När de lägger antipsykosen i handen på mig så säger de ”ta absolut aldrig allihop, för då dör du” och så lätt var det för dem att ge en suicidal tonåring en idé. Jag träffade dem två gånger, sedan avslutades mitt fall igen. Jag tog min dos av antipsykos som jag skulle, men det enda det gjorde mig var att göra mig trött så att jag sov 14 timmar om dygnet. Jag slutade helt med medicinen. Jag minns tipset en av psykologerna gav mig, och gömmer antipsykosen i badrummet, förvissad om att jag har en väg ut ur helvetet i mitt badrumskåp.

Ett år går, jag slutar gymnasiet. Jag har en lång period av eufori. Jag börjar universitetet och återigen blir allt fel. Jag hamnar i en djup destruktiv svacka under en lång tid. Jag försöker ta kontakt med psykiatrin men det enda svar jag får är att det tar lång tid att få tid. Efter ett halvårs svacka och en lång utekväll tar jag alla piller. Jag börjar bli groggy, och jag tänker att jag ska säga hejdå på internet. En bekant reagerar, och ringer ambulans. Jag hamnar på akuten återigen. Jag får ligga över natten under observation, sedan forslas jag över till psykakuten. Där ger de mig valet att ligga över helgen eller bli omhändertagen av mina föräldrar. Jag väljer familjen. En vecka senare träffar jag en psykolog där. Vi träffas i ett år, men vi kommer aldrig någon vart. Vi diskuterar i ett års tid om vilken typ inom psykiatrin som skulle vara bra för mig – och det var allt. Jag gick alltid därifrån med frustration. Jag minns klart och tydligt att jag pratade med honom om möjligheten att jag hade en diagnos. Han svarade då med ”Ja men du vet att det är jobbigt med diagnoser. Har du ADHD så står det på ditt körkort till exempel, är det något du verkligen vill?” När jag blev ifrågasatt på det viset gav jag upp viljan att ens gå dit. Jag började strunta i mötena. Jag var euforisk igen, på en ny skola och med nya förutsättningar. Det rann ut i sanden.
Jag får psykoser igen, som gör att jag helt tappar medvetandet. Sjukvården utreder hjärntumör eller epilepsi, men jag är ren. Man kommer fram till att mina attacker orsakas av stress och ångest, och de flaggar mig till psykvården, för vidare mitt fall dit. Jag hör aldrig från psykvården.
Efter ytterligare ett år, när jag var 21, så hör jag av mig dit igen. Jag mår dåligt ännu en gång. Jag har fått höra om diagnosen bipolaritet och har läst på en hel del om det via böcker och internet. Jag hör mig för av en vän som har master i psykologi, och jag känner igen mig i allt. När jag ringer till landstingets psykologiska mottagning, som tagit hand om mig förr, och berättar om mina svårigheter, min historia och mina attacker samt mina misstankar, svarar institutionen med att de ska ”återkomma”. De gör aldrig det. Har inte gjort det än idag, ett år senare. Efter tre veckors väntan ger jag upp och kontaktar en privat klinik. De gör tester på mig och utreder mig. Efter två månader blir jag äntligen betrodd, fem år senare efter att symptomen börjat visa sig. Jag får diagnosen Bipolär 5, och jag får medicin, och efter det är mitt liv lättare att leva då jag fått gå igenom KBT-behandling för att hantera mina kurvor.

Så vad är det jag vill säga med det här? Jo, att ingen inom den kommunala sjukvården har lyssnat på mig eller ens hjälpt mig. De har lagt krav på mig, visst, men det har inte funnits något gensvar. Jag har exempelvis aldrig kunnat lägga krav på dem. Jag har inte blivit tagen seriöst, trots mina problem. De har tagit mig för ignorant om mina egna problem, och de har gång på gång orsakat mig mer besvikelser och stress än jag hade innan. Alla runt mig, min familj och vänner och även den privata kliniken, har häpnat över att höra om att mitt dåliga mående har blivit så nonchalerat av professionella psykologer. I takt med att åren har gått desto mindre har jag haft tilltro till psykvården; en ond spiral som inte gått över förrän jag valde att skippa kommunens undermåliga sjukvård. Jag och min familj har många gånger svurit över att vi inte anmälde saken, alla tillfällen, utan bara låtit det bero. Det är något jag verkligen ångrar nu.

  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB