När jag var 16 år hamnade jag på BUP efter ett självmordsförsök, där blev jag sedan kvar 3 år, på själva avdelningen och BUP´s eget behandlingshem. Jag fick bra hjälp på BUP samtidigt som de valde att ignorera min ätstörning som pågått sedan jag var 10 år, de ”trodde att den skulle gå över, om de ignorerade den”. Detta resulterade i att jag svälte ned mig till 27 kg och höll på att avlida. När jag fyllde 18 var det sagt att BUP skulle fortsätta att hjälpa mig ett tag efteråt, så att jag skulle få en egen lägenhet. Istället flyttades jag till Vuxenpsykiatrins avdelning där jag blev kvar i sammanlagt 3 år, utan någon egentlig diagnos. Där ignorerade de min ätstörning för jag var inte ”tillräckligt smal”, jag var en arg och besviken 18-åring som kände mig övergiven och äntligen kunde de då enkelt sätta diagnosen Borderline på mig istället för att prata med mig, krama om mig och inte stoppa i mig en massa lugna mediciner. Jag kom ut till slut när ja var 21 år men då övertalades jag att flytta in på Behandlingshemmet ”Källan” där de skulle stärka min självkänsla och jag skulle få prata om de trauman som jag gått igenom. Istället bröt de ned min självkänsla, jag började skada mig själv, jag hade ständigt ”TGV (trädgårdsvistelse”) och fick inte ha kontakt med gamla vänner el. min familj. Att vara där gjorde mig sjukare, mer osäker och mer vilsen än jag någonsin varit så till slut fick jag nog och ”straffade ut” mig själv. Sen var jag så nära suicid man kan komma så jag hamnade åter på Vuxenpsyk där de faktiskt hjälpte mig denna gång och jag kom ut därifrån relativt snabbt denna gång. jag har aldrig fått någon behandling förutom på BUP som varit bra och mänskligt, det jag hade behövt var en bra psykolog som kunde jobba med de trauman jag varit utsatt för. Istället placerades jag på olika ställen som förvaring utan någon direkt behandling. Jag är oerhört glad att ”Källan” stängdes för det var fruktansvärt, och traumatiserade mig ännu mer. idag lever jag i Stockholm och har en jättebra psykolog samt att jag äntligen ska få börja med Psykoterapi, äntligen efter att ha väntat sedan jag var 16 år, idag är jag 31 år gammal och nöjd med min tillvaro. Jag söker nu jobb efter att ha varit sjukskriven i ca 9 år också detta lite mot min vilja. Men med min nuvarande psykolog och läkare får jag nu hjälp, både med ätstörningen och de olika trauman jag upplevde på Behandlingshemmet.