Jag sökte på morgonen akut hos min öppenpsykiatri efter en hel natts ångest och självskadebeteende samt rädsla för mig själv då jag 3 månader tidigare gjort ett allvarligt suicidförsök och inte litade på mig själv. Efter två timmar i väntrummet där och efter att först blivit erbjuden en karta lugnande tabletter för att sen gå hem, vilket jag skrivit om tidigare här, inte var korrekt av personalen att erbjuda i det tillståndet, så fick jag åka till Gubbängen för inläggning. De kollade igenom mina fickor efter suicidverktyg men de nycklar med nyckelband plus mp3ns hörlurssladd lät de mig ha kvar.
Väl där fick jag sitta i minst en timme, om inte mer, i ett litet rum och bara vänta på… jag vet inte! Jag skakade, ville bara fly, ville bara att någon skulle tilltala mig så jag visste att jag exiterade. Tillslut kom en manlig sköterska in i rummet i vad som verkade vara av en slump och utbrast nåt i stil med: -nämen sitter du här? När kom du? Har du fått hjälp?
Då jag fick sådana här skov låste talet sig så jag kunde inte tala för min sak. Efter mycket krångel fick jag det rum som finns på bilden. Där låg jag sen, mig veterligen inte avkollad på hela förmiddagen. Mina gympaskor med snörning fick jag också ha kvar inne på rummet. Jag hade skärsår över hela ena armen och båda benen efter att suttit och karvat mig natten igenom och trots min kompis påpekat detta hos öppenpsykiatrin fick ingen vetskap om detta på slutenpsyk, vad jag vet iallafall.
Efter många timmar hoppandes att någon skulle komma och kontakta mig så jag kunde be dom titta på såren så fick jag smyga mig ut själv o leta efter någon som kunde titta på såren. Jag var extremt rädd, paranoid… Jag hade overklighetskänslor och trodde att jag inte existerade och jag smög mig längst väggarna i korridoren för att hitta nån personal. Den första gick bara förbi mig utan att ens se på mig.
Det finns mycket fin och bra personal också måste jag säga för den andra jag mötte var en vårdare som direkt fångade upp att jag stod i ett hörn och måste sett allmänt bedrövlig ut. Jag försökte förklara, utan ord, att jag hade ont och ville ha sjuksköterska. Mina grå byxor var genomblodade på framsidan av byxbenen så han förstod och högg tag i, vad jag uppfattade, som en huvudansvarig kvinna på avdelningen. Hon var nog det värsta jag kommit i kontakt med under mina 2 års tid på psykiatrin. Hon frågade argt vad vårdare ville, hon stirrade på mig och nästan röt VAD HAR DU GJORT? VAD VILL DU? och verkade inte alls vara förstående att mitt tal låst sig. Efter många suckar och lite sura miner från henne fick vårdare ringa någon patrullerande sjuksköterska att titta på såren. Jag kände mig sååå ivägen och skamsen att vara till besvär, hade jag kunnat hade jag avrättat mig själv på fläcken där och då!
Eftersom jag inte sovit på över ett dygn fick jag Theralen, dubbel dos. Fastän de inte hade fått in mina journaler från öppenpsyk eller ens visste vad jag hette. Därefter blev jag liggande över kvällen, natten, förmiddagen och efter att mina vänner kommit förbi efter lunch (dom avplockade min telefonladdare pga suicidrisk?) så fick dem gå ut till personalen och påpeka att jag inte ätit på över ett dygn.
Jag vet att det inte är något skräckexempel men vart jag vill komma är att hamna på sluten avdelning är inte någon trygghet. Inte ett avbrott från en jobbig vardag. Inte ett skydd mot suicidala handlingar eftersom säkerheten är mycket låg kring just detta på vissa ställen.
Jag förstår att resurserna tryter och att personalen är överbelastad med patienter och jag klagar inte på dem, utan på dem som sätter budgeten. Ledsna, övergivna, rädda människor behöver omtanke och att någon ser dom, har tid en liten stund… Inte ett kalt rum och ensamhet.
Ensamhet hade jag nog av där hemma och en räkning på de spenderade dygnen i sluten vård damp några dagar senare ner i brevlådan som lite extra salt i såren.
