Gravt deprimerad som 10-åring

Från det att jag var 10 år till det att jag var 16 år var jag deprimerad och självmordsbenägen. Jag grät alltid när jag var ensam, men jag sa aldrig något till någon. Jag var rädd för att lägga in mig någonstans, jag var rädd för att faktiskt ta tag i saken och ta livet av mig. Jag var rädd för att gå till skolan och jag skippade helst av allt hela skiten, även när jag var 10 år.

Grejen var att jag var mobbad. Nu tänker ni säkert att detta är ett litet skitproblem jämfört med vad andra människor här har gått/går igenom, men för mig handlade det om liv och död. Jag började bli mobbad i andra klass. Några av killarna gjorde sig lustiga över att mitt namn, Elin, lät som Alien. Jag började bli utanför, utfryst, alltid vald sist. I trean började de kalla mig namn. I fyran började de peka ut fel med mitt utseende, min klädsel och mitt beteende. Det enda jag ville när jag var i den åldern var att bli accepterad av dem, få dem att sluta. Men vad jag än gjorde – bytte frisyr, klädstil etc så fungerade det inte. Det blev snarare värre. Jag försökte med att gå till läraren och berätta. Han samlade mobbarna (i princip hela min klass) och pratade med dem, det gjorde saken än värre. För då blev jag en fegis, en skvallerbytta, svag. Jag hade ingen fristad heller. På varenda fritidsaktivitet jag höll på med som barn var jag utfryst eller hånad.

När vi skulle börja högstadiet såg jag ett ljus vid horisonten. Alla klasser från låg- och mellanstadiet skulle lösas upp och nya klasser skulle formas. Tyvärr bodde jag i en liten håla, vilket innebar att alla kände till alla. Istället för att saker och ting skulle bli bättre i högstadiet blev det återigen värre. För istället för att bara min klass mobbade mig så blev det större delen av min årskurs. När jag kom hem från skolan kunde jag ligga i timmar på sängen och bara gråta, medan musiken dunkade så mina föräldrar inte skulle höra.

Det kanske låter lite som vanligt tonårsbeteende. Men jag hade övertygat mig själv om att jag inte hade någon kvar. Det fanns ingen som tyckte om mig, herregud, jag börjar gråta bara av att skriva om det. Mina föräldrar ville aldrig ha mig, de favoriserade min syster. Jag hade inga riktiga vänner som brydde sig om jag fanns eller inte. Min värsta fiende var då min fantasi som är väldigt livlig vad gäller smärta, både fysiskt och psykiskt. Jag kunde inte ens försöka. En gång satte jag en kniv mot handleden, men innan den ens kommit särskilt djupt satte fantasin stopp för mig.

Jag har flertalet teorier till varför jag blev så utsatt, men den jag helst av allt vill tro på är att de var avundsjuka. Avundsjuka på att jag inte pluggade alls under grundskolan och ändå låg steget före alla andra i allt utom matte. Hursomhelst när nian tog slut kände jag inget annat än lättnad, lättnad över att det nu var över. Jag skulle ifrån den där byhålan och gå i gymnasiet i Malmö. Jag hade med flit valt en skola som inte många elever från byhålan sökte sig till och ett avancerat program.

Gymnasiet visade sig bli det bästa som hänt mig. Dock har mobbningen haft kvarstående problem. Jag har fortfarande noll självförtroende och nu är jag snart 21 år gammal. Jag är livrädd för att göra redovisningar och för att prata inför folk. Vi gjorde detta ofta i grundskolan och alltid fick jag någon pik om vad jag gjorde fel. Jag litar inte på folk och det tar lång tid för mig att få nära vänner. Mina vänner måste först ta på sig uppgiften att bryta igenom mitt skal, för jag delar aldrig med mig av mig själv till någon annan face to face. Jag är rädd för människor. Jag börjar skaka så fort jag ska gå upp och göra något på tavlan och jag studerar vid universitetet nu! Jag vågar knappt svara på frågor ställda till klassen, knappt visa att jag existerar eller andas. För jag är rädd för den där piken som jag fortfarande tror kan komma närsomhelst.

Jag har på senare tid läst mycket om att skolorna gör försök till att motverka mobbning. Organisationen Friends etc. Vi hade kamratstödjare på både min låg- och mellanstadieskola och min högstadieskola. Gissa vad, kamratstödjarna var med och mobbade mig. Ni får ursäkta, men jag har inget förtroende alls för er. Ni kan inte motverka det här. Det går inte. Försök istället hjälpa de som blir mobbade att få ett självförtroende igen, en självbild. Lärarna som vet borde kunna gå till kurator eller liknande. Ingen gör något! Mentaliteten är snarare att om vi ignorerar problemet så finns det inte längre.

  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Emma Lindström
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB