Granska hur omgivningen ställer sig när de fått reda på att en bekant blivit psykiskt sjuk
Hej! Detta är det tredje mailet jag skickar in. Jag har varit psykiskt sjuk i tre år, det började med en aggressiv psykosepisod för tre år sedan, psykosen är behandlad men sedan dess har jag pinats av en enorm bieffekt. Framförallt yttrar den i sig att jag är paniskt rädd för att återinsjukna. Inget är dock så jobbigt som det faktum att jag märkt av hur min omgivning ändrats, flera har slutat höra av sig och fullständigt ignorerar mig. Ingen som kände mig innan min sjukdom, förutom min familj, behandlar mig på samma sätt. Folk är så jävla rädda, det är hemskt! Jag är samma människa, trots det jag har drabbats av. Det ska inte anses konstigare än att drabbas av cancer eller någon annan fysisk sjukdom.
Ja,håller med dig till helt.Jag är också drabbad av detta som du beskriver.Oerhört jobbigt att inte kunna bli accepterad som den människa man är.
Känns nästan som om dom går på tå och att man skall få psykbryt hur som helst.Nä,fram för mer respekt..människan är komplicerad och psyket är oerhört komplext och något man som gemene man borde ta lärdom utav.
Psykiska sjukdomar är som vilken sjukdom som helst,detta är själen som är drabbad och det värsta är att det inte syns,men inombords så gråter själen.
För att människor ska förstå att det inte är någon egentlig skillnad på att bli sjuk ovan halsen eller nedan halsen, behövs mycket mera information och kunskap. Tydlig pedagogik! Så funkar människan! Det borde vara helt klart för alla redan, men så är det inte. Att hjärnan överhuvudtaget fungerar så pass bra som den gör, är fantastiskt. Stressen i vardagspusslet gör att fler och fler känner av olika psykiska ”svagheter”. Kanske kan detta göra att fler får förståelse för hjärnans-/psykets sårbarhet?!
det är svårt att vara anhörig också…hur ska man bete sig mot en anhörig när man märker o hör att nu är det galet? Om den anhörige förnekar sin sjukdom o struntar i att ta sin medicin? vad är lämpligt i det läget?
Kontakta utbildad vårdpersonal är det enda rätta du kan göra i en sådan situation.
Förstår precis hur du känner för det är fakta Jag har jobbat som lärare innan jag fick sjukersättning för min bipolära sjukdom. Jag har ”undervisat” och stuckit broschyrer i händerna på nära och kära ändå så finns det att avstånd till mina nära och kära. Det är så djupt inrotat i vårt samhälle att psykiska sjukdomar är något annorlunda och på snudd farliga. Vi kanske får göra som de lesbiska och bögarna ordna en parad för att folk ska förstå att vi människor vi och inte speciellt annorluna
Hej!
Jag jobbar inom psykiatrin sedan ett par månader tillbaka. En sak som jag funderat över är att människor inte alltid behandlas lika. ”B-tjejen” hon med psykiskt sjuk förälder och som är 18 år henne skriver man ut fort – efter ett par dagar. Hon och hennes föräldrar fick aldrig något läkarsamtal trots upprepade påtryckningar. Andra blir kvar betydligt längre och föräldrarna behöver bara säga till en gång om läkarsamtal – något jag tolkar som att dessa människor var mer vältaliga och tillhörde rätt samhällsklass då denna händelse bara är en i mängden som visar på olika behandling.
När ”B-tjejen” kom tillbaka för tredje gången och hade gjort sitt tredje suicidförsök så fick hon bli kvar men inget läkarsamtal med föräldrarna…
Det finns otaliga exempel och det är tragiskt att hälso och sjukvårdslagens difusa formuleringar om lika vård för alla är mil ifrån hur det verkligen går till….
En undersökning av sambandet mellan socioekonimsk tillhörighet, kön och vårdlängd inom psykiatrin kanske skulle säga något som kan elda upp politikerna till att fatta beslut som ger lika vård till alla.
De som tillhör den lägsta socioekonomiska gruppen behöver någon som för deras talan!!!!!
Det förhåller sig dessvärre så att den som har dom mest pådrivande anhöriga klarar sig bäst. Däremot så delar jag inte erfarenheten att det skulle vara en klassfråga, utan snarare en fråga om anhöriga med personlig erfarenhet av psykisk ohälsa, anhöriga med någon slags vårdutbildning, eller helt enkelt anhöriga som har dom egenskperna att dom är bra på att ta strid för sina hjärtefrågor
Just just just!
Kära du
Inte vill jag ge dig ytterligare rädsla men tyvärr så ignorerar omgivningen även de som drabbats av cancer och andra fysiska sjukdomar också
Troligen är det pågrund av det hårdare samhälle som vi lever i idag och den kyla som sprider sig genom ökade klyftor vad gäller ekonomi
Är man inte frisk och har pengar att vara social och följa med i aktiviteter som håller mottet med samhällets normer så är man inte längre välkommen att deltaga
tyvärr
Du tog orden ur munnen på mig, tyvärr är det såhär. Jag kommer från ett litet samhälle med 2000 invånare och har bott i storstad i snart 8 år. Det är en helt annan mentalitet, en kall vind som blåser igenom. Ett praktexempel på hur folk flyr ”sjuka” människor är ju när det ligger någon på gatan som blivit påkörd eller ramlat, 9 av 10 personer passerar förbi……. Det finns INGET i NÅGONS liv som är viktigare än personen som sitter bredvid dig.
Håller med om att bekanta reagera otroligt starkt och vänskapen förändras så fort de få vetskap. Har lärt mig att dölja för allt och alla så gott det gå. Eftersom de flesta bli generade när jag motvilligt måste förklara att jag är sjukskriven pga bipolär sjukdom som funnits i min släkt i flera generationer. Inget självvalt och det är otroligt svårt att leva med sjukdomen. Klara av vardags livet och planera är mycket tungt, eftersom jag ibland är vaken ett dygn men numera får pga av medicinen ca 4-5 timmar som men dock inte varje dag.
Har ibland perioder där jag sover mest hela tiden och glömmer att äta. Minnet och koncentrationen fungera inte som det ska och ofta glömmer bort vad jag ska göra även enkla saker exp att jag står i köket och förvirrat undra hm..vad skulle jag där och göra. Kanske dricka men kommer på det senare och bli frustrerad över att minnet är så dåligt.
Har barn och jag försöker att skriva listor för allt som rör dem och oftast fådet att klaffa, en så länge har de inte drabbats eftersom jag kämpa för att inte det ska gå ut över dem. Det tar på de lilla krafter som finns och tyvärr är det vad jag klara av.
Ett jobb skulle absolut inte fungera imitt fall eftersom jag inte kan styra fullt ut hur dagsformen är. Passar på och när det är en topp att exp stor koka och lägga i frusen eller tvätta mitt i natten. Helt enkelt fånga ögonblicken.
Medicinen har gjort att det oftast fungera att jag får mina 4-5 timmar sömn istället för att vara vaken i ett dygn så jag är glad för det lilla.
Försäkringskassan verkar inte alls pålästa och resultera att man blir stressad och just stress är i mitt fall oftast det som utlöser riktigt dåliga perioder. Hoppas snarast att vi bipolära inte fortsättningsvisst buntas in i regeringens mall på att man bara kan vara sjukskriven en viss tid och SEN SKA MAN VARA FRISK:( tyvärr det funkar inte så fast jag önskade att min medicin kunde utföra magi. Men vissa av oss bipolära som skifta ibland från en timme till en annan i stort inte gå att behandla fullt ut för att få till ett hyfsat aktivt liv. Jag vågar inte gå ut pga är rädd för att jag skiftar, kanske blir speedad och hamnar i situationer som resultera och allt blir otroligt fel.
Håller med om att bekanta reagera otroligt starkt och vänskapen förändras så fort de få vetskap. Har lärt mig att dölja för allt och alla så gott det gå. Eftersom de flesta bli generade när jag motvilligt måste förklara att jag är sjukskriven pga bipolär sjukdom som funnits i min släkt i flera generationer. Inget självvalt och det är otroligt svårt att leva med sjukdomen. Klara av vardags livet och planera är mycket tungt, eftersom jag ibland är vaken ett dygn men numera får pga av medicinen ca 4-5 timmar som men dock inte varje dag.
Har ibland perioder där jag sover mest hela tiden och glömmer att äta. Minnet och koncentrationen fungera inte som det ska och ofta glömmer bort vad jag ska göra även enkla saker exp att jag står i köket och förvirrat undra hm..vad skulle jag där och göra. Kanske dricka men kommer på det senare och bli frustrerad över att minnet är så dåligt.
Har barn och jag försöker att skriva listor för allt som rör dem och oftast fådet att klaffa, en så länge har de inte drabbats eftersom jag kämpa för att inte det ska gå ut över dem. Det tar på de lilla krafter som finns och tyvärr är det vad jag klara av.
Ett jobb skulle absolut inte fungera imitt fall eftersom jag inte kan styra fullt ut hur dagsformen är. Passar på och när det är en topp att exp stor koka och lägga i frusen eller tvätta mitt i natten. Helt enkelt fånga ögonblicken.
Medicinen har gjort att det oftast fungera att jag får mina 4-5 timmar sömn istället för att vara vaken i ett dygn så jag är glad för det lilla.
Försäkringskassan verkar inte alls pålästa och resultera att man blir stressad och just stress är i mitt fall oftast det som utlöser riktigt dåliga perioder. Hoppas snarast att vi bipolära inte fortsättningsvisst buntas in i regeringens mall på att man bara kan vara sjukskriven en viss tid och SEN SKA MAN VARA FRISK:( tyvärr det funkar inte så fast jag önskade att min medicin kunde utföra magi. Men vissa av oss bipolära som skifta ibland från en timme till en annan i stort inte gå att behandla fullt ut för att få till ett hyfsat aktivt liv. Jag vågar inte gå ut pga är rädd för att jag skiftar, kanske blir speedad och hamnar i situationer som resultera och allt blir otroligt fel. Läkarna skifta ofta och oftast otroligt rara och har empati men ibland dyker det upp någon hurtig och det är otroligt svårt att lämna ut sig och blotta sitt innersta. Att hamna hos någon som ska besluta nya friska tag och det känns som jag ska vara en försökskanin och det är slitsamt att förklara och upprepa tillståndet. Snälla var pålästa innan ni bedömer eftersom mitt humör skifta ofta kan det blir väldigt tokigt och fel.
Jag har jobbat inom vården själv och jag kan bara säga att vi människor är alla UNIKA.
Vissa människor vill bara åt medicineringen, andra vill ha samtals terapi (KBT) och den tredje bara en sjukskrivning som en paus i vardagen (de behöver hitta sig själva). Jag har personligen haft en stor kris i mitt liv och sökte hjälp på VC. Min f.d. läkare var väldigt snabbt med att skicka remis och tvinga mig på terapi samtal eftersom han visste att jag inte ville medicinera mig själv. Vad hände? Jag blev besviken på honom för att han inte lyssnade på mig. Jag ville inte ha någons hjälp, jag ville sjukskriva mig för att hitta mig själv. Ingen känner mig bättre än vad jag gör. Jag vet hur jag vill ha det. Jag lyckades ta mig ur det på egen hand. Jag behövde stanna upp i vardagen och ingenting mer.
Min egen erfarenhet är att man först ska lära känna sig själv och sedan avgöra vad det är man vill. Alltså vilken hjälp man vill ha och hur man vill ha det. Det är inte alltid lätt för en läkare att veta vad som är bäst för oss själva. Jag håller med er andra att av 10 läkare har endast 2 av de kompetenser, resten har tyvärr inte tillräcklig kunskap i det svenska språket och en stafett läkare vill oftast endast ha snabba lösningar. Det finns inga snabba lösningar, inga mirakel kurer …
Vi patienter måste också kunna se det från läkarens perspektiv, de kan inte allt och det skall vi vara medvetna om. Vi kan kritisera vården men samtidigt har vi åtminstone makt att bestämma hur vi ska ha det.
Bakgrundsfakta: Jag har råkat ut för brottslig handling 1991-2011 och blivit påförd diagnosen ”paranoia” 1995 redan för det. Jag tvingades in för tvångsmedicinering under tre veckor 1995 men det hjälpte inte mot den felaktiga diagnosen för man kan inte medicinera bort verkligheten. Jag vidhöll allt. Jag misstänkte nämligen redan 1995 att någon tagit ut en huvudnyckel till mitt lilla hyreshus Trettiofyran efter min skilsmässa 1995. Först 2003 har jag lyckats reda ut att så är fallet. Det efter att en hyresgäst har gått in hos mig med denna nyckel 2002 och repat sönder allt jag äger och har. Då fick jag ytterligare diagnosen ”vanföreställningssyndrom” med mera polishämtning och medicinering, som inte heller hjälpte efter att jag vidhöll allt igen. 2003-2010 har jag upprättat 2 brottsplatser och satt in samma låscylinder i dörren på dessa så att man kunnat gå in hos mig och nu har jag så mycket hårstrån av denna hyresgäst så att jag kan DNA-testa i höst och bevisa hans intrång i allt. Vet ni varför man inte trott mig? Just för att denna hyresgäst är polis? Jag har utrett att han bistår min antagonistgranne, som jag blev i gräl med 1986 redan och jag hade fått in en ”insider” i huset 2000-2002. Min exmake är det som tagit ut denna huvudnyckel och givit den till denna polis att gå in med. Exmaken visste inte att denna polis var släkt med antagonistgrannen. Men idag kan jag bevisa att jag inte inbillat mig och skall ha min journal rättad eller bränd. Vid ett möte med en psyksyster sa hon till mig:”Vi bränner journaler ofta”. Det skulle hon väl inte ha sagt om det inte var sant. Så psykiatrin vet inte vad de gör. Jag har haft många olika psykiatriker inblandade 1995-2010 och någon måste väl kunna något? Nej, de litar på varandra och då blir det mera fel. Jag har förlorat min fastighet på grund av nyckelintrånget. Jag hyr en lokal för mina tillhörigheter och dit kom läkaren för att titta. Dagen efter blev jag polishämtad igen och läkaren frågade inte ens om jag hade någonstans att bo innan han såg till att kommunens representant var med på mötet med förvaltningsrätten för att tvinga mig att bo på psykboende trots att jag bodde hos godvän sedan flera år tillbaka. Han trodde att jag bodde i lokalen där jag inte packat upp mina saker. Läkaren ansökte också om förvaltning av mig och jag vann. Till slut anmälde han mig till Transportstyrelsen och jag fick mitt körkort indraget trots att jag kört prickfritt i 46 år dagligen och är frisk. Jag har fått ordna upp allt själv och neka till allt men ändå inte blivit trodd.
Ytterligare brottslig handling: I samband med att jag började bo hos min gode vän från hösten 2007 så skulle vi uppvakta en granne på hennes 80-årsdag. Jag hade köpt present och och skrivit ett fint kort till jubilaren undertecknat med hela mitt namn. Nästa dag tog vi kontakt med grannen igen på grund av andra saker och då vägrade hon kontakt. Det visade sig att hennes svärdotter arbetade på den avdelningen där jag varit intvingad senast. Hon berättade nu detta för sin svärmor och så var kontakten bruten men inte bara det utan nu spreds hela denna sak runtom till alla grannar i alla villor runt oss av svärmodern, som spred skvaller. Ingen ville längre ha kontakt med min gode vän och absolut inte med mig. Han har dock i allt ställt upp på mig så det är ingen fara och jag har med högburet huvud fortsatt som inget har hänt runt om mig. Jag bryr mig inte om byskvaller. Det är inte jag som gjort fel utan ”svärdottern”. Hon är polisanmäld av mig och åklagaren ser allvarligt just på sådana här sekretessbrott. Man får såsom anställd inom psykiatrin inte yppa något till någon men då hon tror att jag är allvarligt sjuk så vågar hon eftersom hon inte tror att jag har något att sätta emot. Hon har fullständigt tagit fel för jag är frisk och mycket juridiskt kunnig idag och sådana här brott går under allmänt åtal. Hon kommer att bli straffad och det är inte sekretessbelagt så jag kan sprida ut det.
Jag mår illa av att läsa detta.
Att istället få hjälp med det brott man blivigt utsatt för så utsätter sjukvården dig för terror.
Som sagt jag blir rent ut sagt äcklad åt hur de agerat.
Stå på dig och kämpa vidare för jag hoppas att aftonbladet har tid, kraft och resuscher för att granska hur dessa psykriatiker m.fl agerar och ser till att försöka bekämpa det som är fel.
Ta det inte personligt , Jonas, jag är en tuff kvinna och kommer att klara denna polis.
Jag håller hela tiden på att säkra bevisning och är snart klar med detta. Det här kan inte AB hjälpa mig med utan bara min son som bor och arbetar i Brasilien. Han kommer till Sverige i höst nu och hjälper mig att DNA-testa och då är allt klart men det har tagit många år att bevisa detta och det måste ske annars tror inte psykiatrin mig och absolut inte Patientnämnden dit jag skall anmäla allt sedan med skadståndsanspråk som följd. Under alla dessa år har psykiatrin givit sig på mig i stället för att tro mig och hjälpa mig komma till punkt med denna brottsliga hyresgäst som dessutom är polis. Det är en skam att välutbildade psykiater inte har mera samhällskännedom i detta.
Jag har ett ess i fickan som i alla år hållit mig uppe. Jag är mycket bra på att skriva böcker och har redan givit ut en bok om min fastighet Trettiofyran och nu skall jag skriva om boken och lägga till ett kapitel för nu har jag alla fakta. Den skall ges ut hösten 2012 igen, kanske tidigare? Den behandlar åren 1986-1995 och den skrevs 1997 och då hade jag inte alla fakta om denna huvudnyckel och vad den ställt till med redan 1995 då jag också fick in en ”insider” och han förstörde saker i undercentralen med denna nyckel. Då fick jag inte tag på någon nyckel trots att jag la mig i bakhåll och tog personen på bar gärning. Det kom två poliser till platsen 1995 men jag visste inte då att jag var förtalad och det gjorde att jag inte fick en polisutredning trots att brotten var grova mot mig redan då. Det gjorde också att jag fortsatte att utreda mera hela tiden och att säkra upp bevis för att kunna påvisa att det verkligen är en huvudnyckel ute.
Poliser griper inte in och hjälper psykiskt sjuka människor. De vet inte hur de skall behandla sådana och tror dem inte heller. De håller också sina kollegor om ryggen och hjälper inte till att sätta dit dem. De hämtar bara på läkarens order in patienterna till psyket och i och med detta är man sedan stämplad som psykiskt sjuk inom polisen och får ingen utredning om man inte kan bevisa allt. Så psykiatrin har gjort mig en enorm björntjänst i alla år men jag klarar mig själv och allt kommer att bli bra för nu har jag snart möjlighet att bevisa mina påståenden om grov brottslighet mot mig av en polis.
Jag är 60+ och lever med en välutbildad välfungerande man som för femton år sedan fick diagnosen bipolär sjukdom typ 1. Han har alltid skött sitt arbete och lever ett fullt normalt liv tack vare sina mediciner, främst Litium. I samband med yttre påfrestningar, bl a en uppslitande arvstvist i kombination med fysisk sjukdom, drabbades han för något år sedan av ett par svåra skov trots medicineringen. Efter dessa har vi blivit nästan totalt isolerade. Jag kan säga att omgivningens reaktioner varit och är långt värre än själva sjukdomen. Sjukdomen har vi lärt oss att hantera men inte fördomarna av avståndet vi möter…
det är en stor skillnad på bipolär typ 1 och typ 2 / en anhörig till en med typ 2 och kompis till en med typ 1.
men det är också stor skillnad mellan två personer där båda har typ 1, de uttrycker sig olika, beter sig olika!
två helt olika individer från början och de är fortfarande samma individer även om sjukdomen är en del av deras liv men sjukdomen ÄR inte deras liv!! stor skillnad med viktig innebörd både för de som är drabbade, dess anhöriga och för oss personal!!
Till din information så är det inte så stor skillnad!
Skulle vara oerhört intressant att få se vad en sådan granskning av familj, vänner (?), arbetskollegor, etc. skulle visa!
Själv har jag alltid varit en rolig, omtyckt tjej som kunde festa loss och sprida livsglädje i sin renaste form samtidigt som jag hade en speciell förmåga att föra djupa samtal, lyssna på människor och lyfta de upp.
Sedan bröt jag efter en traumatiskt upplevelse för flera år sen ihop och hamnade i ett djupt, svart hål – en depression som nästan tog livet av mig och som jag kämpade med under 3 års tid tills det blev äntligen lite ljusare på horisonten.
Samtidigt som jag blev sjuk och sjukare förlorade jag den ena vännen efter den andra; Så länge jag var frisk tyckte de om att ”värma sig i mitt solsken” men när mina dagar blev mörka försvann de ganska snabbt. I slutet var det hela 3 trogna av mina ”många vänner” kvar.
När jag insåg hur allvarligt mitt tillstånd var och att jag skulle behöver all hjälp jag kunde få för att ha en liten chans att komma tillbaka till livet någon gång informerade jag min familj som bor ca 200 mil härifrån på det europeiska fastlandet. Mina föräldrar lyssnade – och i samma minut hade de förträngt att jag just hade berättat för de att jag hade en potentiell dödlig sjukdom – för att min sjukdom var just inte enbart livshotande utan också av psykiskt natur. De frågade aldrig mer om det igen trots att vi pratar regelbunden i telefon med varandra. Med mina (vuxna) syskon har jag sedan de fick veta om det ingen kontakt alls mer.
Jag tror att de uppfattade det hela som oerhört skamligt, någonting som helst ingen skulle någonsin få reda på, någonting som inte var salongsfähig och som skulle kunna smutsa ner deras fina liv.
Hade jag haft cancer eller en liknande sjukdom hade deras reaktioner säkert sett helt annorlunda ut; det hade de kunnat förklara för sina vänner och bekantar men de skämdes tydligen för att jag hade blivit en människa som var psykiskt sjuk:
Förvandlats till en människa som ofta inte ens kunde ta sig upp ur sängen… till någon som behövde flera timmar för att klara av de enklaste uppgifter och som det betydde en enormt prestation för att klä på sig, i bästa fallet borsta tänderna och på fantastiskt bra dagar klarade av att bära sopsäckarna till soptunnan mitt på dagen istället för att smyga dit mitt i natten med soporna som jag hade samlat på min balkong för att jag för det mesta inte klarade av att lämna huset pga en social fobi som var del av depressionen.
Jag hade hamnat längst nere i helvetet och av hela min stora vänskaps- och bekantskapskrets, ja, av hela min stora familj fanns det bara 2, 3 vänner kvar som inte lämnade mig i sticket.
De som stannade hos mig är starka människor och verkliga humanister som vågade älska mig och bry sig om mig även när jag inte kunde vara ”med i spelet” längre. De räddade mitt liv.
Nu är jag återställd och är mig själv igen – trevlig, rolig, snäll, hjälpsam, lite galet… Men nu pratar jag också öppet om dessa hemska år som jag gick igenom när jag var sjuk. Jag skulle kunna hålla masken uppe och undvika att utsätta mig för folks chockerade reaktioner när jag berättar från den tiden; jag kunde undvika att utsätta mig för folk som drar sig undan på en gång när de får se ”hela mig” – men jag gör inte det. Jag vägrar.
Det är mer än dags att folk äntligen blir upplysta om vad det betyder att vara psykiskt sjuk och att det är ingenting annat än vilken annan sjukdom som helst.
Och främst av allt måste människorna begripa att alla, verkligen alla kan drabbas av det. Jag hade aldrig trott att det skulle kunna bli jag. Ni kanske tror att det aldrig skulle kunna bli ni som drabbas av en psykiskt sjukdom – men sanningen är den att ni mycket väl kan drabbas. Utan att ni själv måste bidra till det. Det kan hända. Bara så där. Till var och en av er.
Och om någon av era vänner, eran familj, någon som står er nära skulle drabbas: Gå inte därifrån, smit inte undan, även om ni bli skrämda. Ni måste inte alls utföra mirakel… att hålla någons hand ett tag, att bara knacka på dörren och visa att man finns, att visa att man bryr sig och vill hälpa kan faktiskt rädda liv. Var inte feg!
Tappa inte modet! Folk är rädda, rädda att störa eller säga/göra fel saker, mer än för sjukdomen i sig tror jag, men också öppensinnade om de får chansen. Ta kontakt med vänner på eget bevåg och berätta ärlig och uppriktigt om din sjukdom. Ge inte upp! Tar tid att förstå och det är en stegvis process.
Jag tror det till största del beror på okunskap, det är tråkigt att folk inte ens tar sig några minuter och frågar den sjuke eller googlar för att läsa lite om den ohälsan det handlar om… Rädsla, att psykiskt sjuka är farliga är en jättevanlig fördom, tråkigt att människor väljer att ”fly” istället för att försöka förstå och stötta…
Det är hemskt när det blir så, själv är jag ganska öppen med min ADHD.
Den som tror att jag blir ett monster samma dag som diagnosen kommer är jag inte alls benägen att bekymra mig över, kan de inte ta mig med diagnos så kan de inte heller ta mig UTAN, och då är det upp till dem själva hur jag bemöter DEM.
De som inte kan ta det har ALDRIG varit mina vänner, men de som KAN ta det har bevisat att de är värda min vänskap.
Utan diagnosen så hade jag inte fått den insikten, och varit säker på att det finns folk som verkligen är mina vänner.
Alla får inte reda på att de har verkliga vänner under hela sin livstid, men vi som har NPF-diagnoser VET.
Men att det skall vara så är VÄLDIGT illa på samma gång, för att inte säga onödigt.
Det enklaste vore om massmedia brydde sig lika mycket som de ger sken av, och kanske förde fram mer fakta och mindre fördomar?
Det finns grupper som ALLTID har rätt, sen finns det grupper som alltid har fel.
Och då finns det inte plats för relevans, logik, eller vetenskap.
Jämställt blir det enligt massmedia först när ena gruppen har alla rättigheter, medan andra grupper inte ens har mänskligt värde.
Ta exempelvis ordet ”dampa” det kan man använda hur fritt som helst, och gärna i negativt syfte, även om det man syftar till inte ens har något gemensam koppling till DAMP.
Ta sen ordet ”neger” det syftar på det nigerianska släktet, och de som jag frågat bland afrikanerna säger att de hellre hör folk använda ordet, än att höra folk som undviker att nämna deras folk-slag enbart för att det är något fult.
Man kan alltså använda ordet i positiv bemärkelse (själv har jag en mycket positiv bild av afrikaner och baserar detta på erfarenhet).
Men detta har massmedia sagt att ”använd INTE ”n-ordet” ens om du säger något positivt.
Men när det gäller oss DAMP-UNGAR så får vi benämnas hur negativt som helst och ofta helt osakligt, och då sjunger massmedia med i samma kör.
Tyvärr tror jag att beror på den osäkerhet folk känner inför det som har med psykiatriska att göra.
Tyvärr lever det kvar så många fördomar om människor som har psykiska sjukdomar och folk med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Jag hoppas att du kan se det från denna sida: De som drog när de fick reda på att du är sjuk, var inga vänner att ha…
De som stannade kvar är de som du kan lita på.
” Hellre en fågel i handen än tio i skogen”
Hejsan!
det är tyvärr ofta som människor har svårt att förstå och acceptera att man är annorlunda eller bara förändrad på något sätt. det gäller inte bara psykisk ohäsa, jag måste säg att min omgivning hade lättare att förstå och acceptera när jag var psykiskt sjuk, de flesta av mina vänner stannade och var precis som vanligt mot mig, värre var det när jag var med i en bilolycka. Att jag är fysiskt skadad och aldrig kommer bli återställd är en helt annan sak. jag hade många vänner innan olyckan men nu efter är det lätträknade som stannat kvar! Mycket har inte med psykiatrin i sig att göra utan det handlar om okunnighet över lag, människor vet inte hur de ska förhålla sig eller vara, då tar de man avstånd. bitter sanning men så är det många som fungerar, iaf är det så mina tankar går! håll ut och fortsätt kämpa, du fixar det! kram till dig
Jag har sett en del och sammantaget : Har du inte gips runt benet , bandage runt huvet osv…. Då är du frisk och lat eftersom de som är sjuka ej orkar med allt.
Detta låter som ett intressant ämne.
Vore kul om ni reste runt i landet och frågade lanstingen om de kunde skicka ut en sådan enket som ni sammanstället (utan att ni får reda på namn eller andra personuppgifter som kan identifera vederbörande).
Bra tips.
Det där med schizofreni känner jag igen, liksom galen, opolititlig, inkompetent, osv.
Intressant faktiskt, kanske använder de just schizofren för att det är svårt att motbevisa detta.