Den diagnosen fick min dotter för ett halvår sedan, då har jag slagits för att hon ska få hjälp i många år. Hon har ätit antidepressiva i fyra år, men det hjälper inte. När hon fick diagnosen trodde jag att nu kommer hjälp sättas in så att hon kan tex få in en fot på arbetsmarknaden. Men näe, det finns inget att göra och ingen hjälp att få, med den diagnosen.
Hon är 22 år, och bor hemma och blir försörjd av mig. När ska hon känna att hon behövs i samhället? När ska hon kunna försörja sig själv? Det finns massor av saker hon är så bra på, men hon kan inte sätta sig på en anställningsintervjuv och berätta hur bra hon är, för hennes sjukdom är sån att hon tror att hon inte kan nåt, är värdelös och oälskad…
//Hjälplös!