Första gången jag kom i kontakt med psykvården var i tidiga tonåren. Min mamma tog kontakt med BUP för att jag inte mådde bra, och redan ifrån början så fick jag diagnosen deprimerad. Vi gick på möten med psykolog varje vecka, och de mötena gick ut på att de frågade min mamma om vad hon trodde. Mig pratade de knappt med.

Jag mådde sämre och sämre och blev till slut inlagd med dygnet runt-övervakning. Någon behandling var det inte tal om, utan det var mest förvaring på BUP. Läkare fick man knappt träffa, och mötena med pyskologen var precis som förut, hon frågade alla som var med om vad de trodde om hur jag mådde, kände osv. Som vanligt så frågade hon inte mig.

Till slut skrev mamma ut mig ifrån BUP då hon märkte att jag mådde sämre och sämre för varje dag jag var inlåst där. Till slut blev jag så van vid att må dåligt att för mig var det inget konstigt och vardagen fortsatte. Eller vardag och vardag, jag gjorde allt för att fly ifrån mig själv. Jag drack mig redlös ofta, umgicks med helt fel personer och levde ett väldigt destruktivt liv.

År 2005 kom jag i kontakt med öppenvården. Vid första besöket med läkaren fick jag diagnosen kroniskt deprimerad, efter ett samtal på 20 minuter. Jag fick en bunt med recept och så var det bra så. Inget erbjudande om samtalskontakt eller någonting.

Och så fortsatte det. För varje ny läkare fick jag en ny diagnos efter ett kort samtal, och så blev det fler recept, men aldrig någon konkret hjälp.

År 2009 så fick jag äntligen en läkare som såg att här var det något som inte stämde. För första gången blev jag ordentligt lyssnad på, och han var förvånad över att det aldrig hade gjorts någon utredning innan de ställde en diagnos. Så han gjorde en utredning och jag fick diagnosen Borderline. Han tog bort i stort sett all medicin, förutom den mest nödvändiga, och så fick jag börja att gå regelbundet hos en psykolog. Han ordnade även så att jag fick börja i DBT.

Nu, efter 15 år känner jag äntligen att livet är värt att leva. Jag har en lång väg framför mig till att bli frisk, men för första gången så ser jag ljust på framtiden.