Hej, för 10 år sedan blev min depprition för svår att hantera för mig,jag minns att redan från jag var väldigt liten har jag haft svårt att kunnna känna glädje,min uppväxt var mycket nedtämnd.hela jag var en bluff,jag levde fast jag inte levde.jag utsatte mig för människor som fick mig att känna ännu mer av allt detta ock mer därtill,jag har så länge jag kan minnas alltid varit enormt trött, mitt huvud har varit inne i en stor bubbla som det har varit ett enormt tryck i som gett mig mig en huvudvärk som jag haft så länge jag kan minnas,skolan är bara ett vakum minns inte mycket av den tiden.Jag har alltid haft en inre stress och kaos i mig.På den här tiden skulle man bita i hop ,jag vet inte att jag fick träffa någon som skulle kunna hjälpt mig.Men för 10 år sedan eft 25 års arb ,2 barn med 2 olika män höll det inte jag orkade inte fasaden revs,provade så mycket olika mediciner inget hjälpte,blev rek, ect det skulle vara det bästa, det var fruktansvärt ,blev förvirrad tappade minnet allt blev bara en större kaos än vanligt.fjärde gången var en läkare som inte kollade min vikt innan strömmen skulle på så när jag vaknade upp ur narkosen och fick se mig själv fick jag en chock,mina ögonvitor var blodröda av utgjutelser ,ansiktet var fullt av blåmärken, det tjöt i öronen, jag var nerkissad och totalt förvirrad,ja,du fick lite för mycket ström säger läkaren,och skickade ut mig att gå i 4km efter det här var det totalt slut med mig ,många år som är borta ochjag har hävdat hela tiden att mitt minne och min syn och en panikångest som allt bara blev sämre ,men det fanns inge biverkningar med ect så jag har aldrig blivit trodd på efter det här,tog stora lån med pengar som jag inte minns ,mm.Mitt liv raserades fullständigt efter det här,lever på existensminimum ock kronis i hälarna.(vill inte att nån ska tycka synd om mig).Fick tid hos en psykolog efter allt detta för jag kunde inte förstå varför jag måste leva efter det här,nej allt var slut hade inget mer att ge. satt i väntrummet på psykakuten i 2tim , äntligen blev det min tur, hade sådan ångest medan jag satt där så jag var på väg att kräkas flera gånger.Jag går in i besöksrummet och möts av en äldre herre ,trodde först att det var en patient som rymt,men han ber mig att sitta ner,sen frågade han om jag hade barn,ja svarade jag men åk hem och var glad över dom i stället för att vara här säger dr.hade jag gjort om jag hade klarat av det,men just nu kan jag inte det för jag mår så oerhört dåligt.Nu gör du som jag säger för jag är gammal i gården så lita på mig, jag vet sa han.Jag vet bara att jag reste mig o gick,men vet inte hur jag kom hem.Jag är 50 år nu och vill fortfarande inte leva ,jag lever för andra men på måndag ska jag gå och få en remiss på adhd utredning om jag har det kan jag få mycket svar på varför mitt liv sett ut som det gjort och kanske finns det där någon medicin som kan få mig må bättre än dom 50 år som nu gått.