På en psykiatrisk avdelning på Sahlgrenska universitetssjukhuset med just vid detta tillfälle (21/9) 10 patienter varav två var på permission så hände detta den 21 september: En något nyanländ patient blev tillfrågad om denne ville gå ut på en promenad på tidiga kvällskvisten. En av de andra patienterna ville följa med vilket inte medförde några problem alls. ”Ledsagaren” gick sedan runt och frågade om någon ytterligare ville följa med. Konsekvensen av detta blev att hela avdelningen tömdes på patienter (maniker, deppressiva, personlighetsstörda mm). Plötsligt var vi en hysteriskt rolig bunt människor som gick runt hela sjukhuset och sedan satte oss vid några bänkar vid det Gröna stråket och där hade allmänt roligt åt allt det tragiska vi som intagna upplever. Att som suicid plötsligt få kramp i skrattmusklerna var en underbar känsla även om den bara var temoporär. Men minnet kommer att finnas kvar… så länge jag lever.