Det verkar inte som om psykiatrin tar sig själv på allvar.

Jag har i nästan hela mitt liv varit i kontakt med olika psykiatriska mottagningar, nästan enbart tack vare engagemang från min mor. Men det slutade när jag i stort sätt slutade prata med henne och hon inte visste hur hon skulle hjälpa till. Psykologerna sa att det bara var vanligt tonårstrots och att hon helt enkelt fick acceptera det. Under tiden slutade jag i stort sätt gå i skolan, lärarna accepterade det som att jag bara var lat när jag egentligen blev retad varje gång jag faktiskt kom dit. Jag slutade högstadiet med g i grundämnena, men inget mer.

Efter gymnasiet blev problemen större, jag slutade i slutet av tvåan och satt hemma i nästan två år. Under denna tid var det tyst från psykiatrin. Jag och mina föräldrar försökte hela tiden få kontakt, men de sa bara att det inte var några fel. När jag sedan hoppade ut genom ett fönster för att ta livet av mig, men otroligt nog överlevde, fick jag faktiskt komma till en psykiatriker. Jag hade hela tiden fått känslan av att om jag sa att jag mådde dåligt så skulle de bara skämta bort det igen, så jag sa ingenting. Ett besök var jag där sedan tycke psykiatrikern att allt var bra trots självmordsförsöket. Min mamma ringde dem hela tiden, men vi fick ingen ny tid. När jag ringde själv sa de att jag skulle bli uppringd då min tidigare psykiatriker var på semester, jag frågade om jag fick byta men de sa att man bara fick byta genom sin tidigare psykiatriker. Jag ringde upp flera gånger men fick inget svar.

Ett halvår gick medan jag bara satt hemma utan att träffa kompisar, gå i skolan eller jobba. Min mamma hade panik då jag slutade äta och hon ringde psykiatrikern flera gånger. Till slut fick vi veta att jag hade blivit utskriven ur systemet eftesom jag inte ringt upp. De verkade vara väldigt inställda på att det hela inte alls var deras fel. Ytterligare besök skulle göras om ett halvår, när jag kom dit sa de att det inte alls fanns en tid för mig och att jag måste tagit fel trots att jag hade papper från dem med tid och datum. Det var nu mina föräldrar verkligen inte ville längre, min mamma gav nästan upp hoppet och far tog över trots att han knappt varit involverad tidigare. Detta efter en väldigt jobbig släktmiddag där han tyckte att det verkade som om jag när som helst skulle göra något drastiskt, vilket kanske var sant. Han bokade en tid på en privat mottagning.

Den jag träffade där förstod på en gång att jag hade problem, hon ringde själv upp min tidigare psykolog och sa att jag måste få tid där nu. Jag hade nämligen inte råd att betala den privata (900 per besök ungefär). Jag fick snabbt ett besök, men denne tyckte att det inte var något fel, detta antagligen eftersom han knappt kunde svenska och verkade vilja avsluta mötet så fort som möjligt. Jag ringde dem i panik flera gånger om att få byta läkare, men de sa bara att jag måste ta det med min tidigare läkare.

Jag har stora problem med konfrontationer, och sa det men de hävdade att det bara gick på detta sätt så jag gick inte dit förrens min mamma tvingade mig att träffa samma läkare. Nu ändrade han sig plötsligt och skrev på samma möte ut SSRI, antipsykotiska och ett flertal lugnande. Jag fick träffa en kurator en gång i veckan, och läkaren varannan. Kuratorn verkar ganska vettig, men läkaren är fortfarande konstig och har vid flertal tillfällen låtit mig vänta ibland upp till en timma efter bestämd tid. Jag förstår inte varför han fortsätter göra det då han vet att jag är väldigt människoskygg och mår väldigt dåligt av att sitta bland andra längre tider. Både kuratorn och läkaren har ofta gått tidigare för att de ska på lunch/möten.

Några observationer av Prima (den kommunala mottagningen där jag bor): Bara namnet får mig att bli irriterad. ”Prima”? Det känns som fel namn på en psykiatrisk mottagning. Men det är framför allt deras ”vision” på deras hemsida som får mig att må dåligt. ”PRIMA är en förebild för modern barn- och vuxenpsykiatri. PRIMA gör skillnad för barn och vuxna”. Detta är knappast en vision, utan snarare ett par påståenden. Detta skriver de även som något de är på ”Om PRIMA”. Om PRIMA är en förebild så känns hela konceptet psykiatri värdelöst. Jag kan dessutom inte byta mottagning då de äger kommunala psykiatrin i min och alla närliggande kommuner, och jag har absolut inte råd att gå till en privat mottagning.

  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB