Det hade inte behövt bli så illa

Min berättelse handlar om mig. 22 år gammal fick jag diagnosen adhd. Då var det försent. Jag gick igenom hela min skoltid med tydliga symptom men ingen uppmärksammade det. Inte en enda av dom vuxna människor jag mötte såg något, tog något på allvar. Jag kunde ju om jag bara ville för jag var ju smart. Det var det jag möttes av. Trots att jag försökte förklara för lärare på utvecklingssamtal att jag inte kunde komma igång med läxorna, att jag satt och grät av frustration för att jag verkligen ville men det vara som om det stod en osynlig tegelvägg mellan mig och skolboken när jag satt där hemma.

Att kämpa mot det funktionshindret ovetandes om att det fanns ett namn på det, att tro att jag var lat och inte försökte ledde självklart till slut till att jag inte orkade längre. Jag var bara tolv år när jag började få ångestattacker i skolan. Jag visste inte vad det var. Det var ingenting vi lärt oss i skolan, inget någon pratade om. Jag förstod inte vad som hände och vågade heller inte prata om det. Jag höll ut, bet ihop, försökte visa en stark fasad och kämpade mer än jag idag kan förstå är möjligt. Jag gick ut gymnasiet och lyckades även jobba en tid innan jag som tjugoåring slutligen hamnade på en låst psykaiatrisk avdelning under lagen om tvångsvård, LPT.

Där förvarades jag i två månader. Någon egentlig vård var det aldrig frågan om. Mot min vilja (med hot om att injicera om jag inte svalde självmant) sattes jag på antidepressiv medicinering. Informationen var dålig och journalen stämmer inte helt överens med verkligheten (bland anant ska jag ha informerats om saker som jag inte blivit informerad om). Jag blev även utsatt för sexuella övergrepp då en nattskötare tafsade. När jag efter mycket om och men vågade ta upp det ombads jag att inte prata om det mer eftersom den vårdaren skulle komma tillbaka och jobba när jag var utskriven och dom ville inte att övrig personal skulle få veta vad som hänt.

Det var avdelningens psykolog som till slut förstod något och skickade remiss om en adhd-utredning. Ett och ett halvt år senare drog utredningen igång. Det är dom väntetiderna vi har när det gäller den typen av utredningar och förmodligen hade jag fått vänta ännu längre om jag inte haft ett personligt ombud som hjälpte mig att ringa och tjata. Själv hade jag aldrig orkat det. Jag var ju fortfarande sjuk.

Det är nu fem år sedan jag blev inlagd och jag har mått psykiskt dåligt i halva mitt liv. Det som började med en outredd och oförstådd adhd har lett till ångest, nedstämdhet, panikattacker, ätstörning och självskadebeteende. Jag har under dom här fem åren haft konstant kontakt med psykiatrin men upplever inte att det finns någon hjälp att få. Jag har naturligtvis blivit erbjuden mediciner men efter att ha provat några olika antidepressiva utan annat resultat än biverkningar tackar jag numera nej. Det ställer till det för vården för något annat har dom egentligen inte att erbjuda. Jag får frågan vad som kan hjälpa mig men jag vet inte. Jag vet inte ens vilka alternativ som finns.

Jag har också lyckats dra på mig en ätstörning och att få vård för den var ett rent helvete. Jag visste redan när det började vart det var på väg och vad som hände. Jag insåg också att jag behövde hjälp för att inte falla för långt och började försöka söka vård. Ingen lyssnade någonstans. Efter ett knappt år av fruktlösa försök hade jag slutligen gått ner så mycket att dom inte hade annat alternativ än att ta sig an mig. Jag vågade äta litegrann men mådde fortfarande lika psykiskt dåligt av det. Jag gick fort upp i vikt trots att jagi nte åt dom mängder som jag skulle och när jag nått normalvikt skrevs jag fort ut från ätstörningsenhetens öppenvård, dom ansåg mig frisk. Vad jag tänkte och kände struntade dom blankt i och när jag försökte säga att det var det jag behövde hjälp med sa dom att det inte var något dom kunde göra något åt. Det lämnade dom åt mig att ordna upp själv.

Det känns som att den som skriker högst, dvs väger minst eller blöder mest får hjälp för där går det inte att undvika att se. Resurserna och tiden att göra annat än att göda och medicinera verkar saknas. Kommunikationen mellan vårdenheter verkar också vara mindre bra. Ätstörningsenheten avser att psykiatrin ska ta hand om mina tankar, psykiatrin anser att ätstörningsenheten skaa ta hand om det och däremellan sitter jag och får ofta agera bud från ena parten till den andra.

Vad jag önskar är bättre utbildning för skolpersonal om psykiskt dåligt mående och neuropsykiatriska funktionshinder. Önskar också en mer flexibel vård med olika lösninar för olika patienter, just nu känns det som dom försöker pressa ner alla i samma fyrkantiga hål vare sig det passar eller ej.

  • Tjänstgörande redaktörer: Raluca Dintica och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB