Hej, mitt namn är Linda och jag borde egentligen inte leva nu, men det gör jag, mot alla odds och det är jag stolt för. Jag har inte haft mycket hjälp med att ta mig dit jag är idag, jag har gjort det mesta själv, eftersom jag, som ung, västerlänsk, utbildad och ’söt’, kanske inte borde ha några problem? Så har jag blivigt emottagen år efter år, som om jag inte har rätt till bära det fruktansvärda tunga, mitt mörker och därför inte får hjälp. Jag dushar varje dag, ler på beställning, betalar mina räknigar och dagarna går, och jag lever forfarande, på något sätt. Jag äter 120 mg Cymbalta, men det tog 5 år för att komma dit och inte hjälper det mig mer än att kunna klara dagen, fast jämfört med vart jag har varit, där nere i den svarta geggiga sorgen, så kanske det har hjälpt? jag vet inte eftersom jag inte förstår lycka längre. Det har gått så lång tid att jag tror att det är såhär alla lever. Men jag vet att jag är annurlunda, jag stannar inne, tittar in i väggen och allt det onda i världen, mot barn, djur och människor strömmar in i mig och gör det svårt att orka en dag till. Jag orkar inte ens tänkta på min sjukdomshistoria, den är så invecklad med olika mediciner, självmedicinering (läs alkohol), utredningar, och prat med läkare jag aldrig mer sett, elektroniska recept. Jag borde få ECT säger de nu, men jag vågar inte, jag tror det är försent för ming på något vis i alla fall, jag är fast här, med Cymbaltan och meningslösheten, alternativt utan medicin och döden. Jag kan inte hitta mycket att leva för och det känns så förjävligt och hemskt, att veta att man borde vilja leva, så många människor kämpar för sitt liv varje dag, men själv så har man inte lust helt enkelt.