Depression i svensk psykvård!

Jag gick en lång väg utför under flera år och var i kontakt med ungdomsmottagning, vårdcentral och vuxenpsyk utan att få den hjälp som behövs. tyvärr fungerar det så att om man vill ha hjälp så måste man vara tillräckligt frisk för att kräva den.

Är man sjuk och t.ex inte orkar bråka så går man bara därifrån och hem och lägger sig igen.
Tack vare att jag inte fick hjälp i tid eskalerade min depression så till den grad att jag inte längre visste vad som hände runt omkring mig, och man fastnar i ett mörker där det enda man ser är elände, besvär och djävulskap.
Kombinationen av min oförmåga att begära om hjälp och oförmågan från svensk öppenvård att erbjuda hjälp så gick det så långt att jag en dag åkte förbi min brors lägenhet och lämnade ett brev, därefter satte jag mig ner på en restaurang och åt en bra lunch, sen åkte jag till Ica, köpte tändvätska, åkte hem och klädde upp mig i smoking, dränkte lägenheten med tändvätskan, tände eld och la mig ner på sängen, och väntade, rök är nämligen en oerhört effektiv metod att ha ihjäl sig själv på, då man kvävs på några sekunder av farlig brandrök.
Tur som är så räddades jag, och alla andra från närliggande lägenheter så ingen kom till skada, om än att många fick sina saker och sina hem förstörda. Något jag än idag kan känna skuld för, och det var mitt fel men jag slänger ändå en viss del av skulden på svensk psykvård som inte snappade upp mig i tid trots flera chanser.
Väl omhändertagen av ambulanspersonal, så hamnade jag på sjukhus där jag blev utfrågad av polis och läkare och det avgjordes fort att jag inte fick placeras i häkte utan jag skickades således vidare till den akuta slutna psykvården, där jag drogades rejält med haldol vid ankomst. Jag var så pass utslagen att jag inte kunde prata, stå eller sitta upp. Mina föräldrar som fick träffa mig under denna tid har aldrig sett något hemskare.
Jag spenderade där min och gjorde P7:a och P12:a där jag förbjöds att skickas till fängelse.effektiv tid ca 2 månader. för att ta det beslutet. Rättegången löpte sedan lätt och det avgjordes att jag skulle skickas till en sluten psykanläggning någonstans, destination beslutades internt senare av länet.
det tog ca 5 månader innan jag fick en plats på Karsuddens Sjukhus där jag kunde påbörja min behandling och väg ur depressionen. tiden på akut psykvård är inget annat än tillfällig förvaring och behandlingen av personalen där, kan göra mig upprörd än idag ca 4 år senare. Man pumpar människor fylla med kraftiga Neuroleptika, allt för lättare hantering. Väl på Karsudden så har jag inga större klagomål, utan där kunde jag påbörja mitt tillfrisknande och möttes av bra personal, bra psykolog och arbetsterapi och idag är jag en fullt fungerande, arbetande och socialt ansvarstagande person, med fast jobb och bostadsrätt, och bil.
Allt detta tack vare den hjälp jag fick, det tog dock 5 år att resa den vägen, en resa som kunde varit betydligt kortare.
Jag ber om ursäkt ifall det verkade osammanhängade men det rör som om flera år och tidvis rör det ihop sig.
Jag kan givetvis skriva mer och berätta mycket mycket mer ifall det är intressant, Jag kan i princip berätta om hela ledet av svensk psykvård från öppen till sluten från en patients synvinkel.

  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB