BUP Linköping

Det är visserligen närmare 12 år sen nu, men när jag gick i grundskolan mådde jag väldigt dåligt och kämpade med självmordstankar. Jag fick hysteriska utbrott och låste in mig på skolans toaletter och vägrade prata med någon. Vår första klassföreståndare hanterade saken fel till att börja med, hon satte hela klassen i en ring i klassrummet för att prata om problemet. Hon pratade, jag sa inte ett enda ljud överhuvudtaget. När vi bytte klassföreståndare i sjunde klass tog mina lärare kontakt med både BUP och mina ovetande föräldrar. Vi gick till BUP tillsammans några gånger under kanske 6 månader. Jag sa inget, jag skrev ner precis hur jag kände både i dagbok och i dikt. Mamma klappade mig på huvudet och tyckte det var fint, jag borde försöka bli publicerad. Läkaren, jag minns inte hennes namn, sa efter ett tag att jag inte var tillräckligt deprimerad för att få hjälp. När vi gick därifrån den gången ville jag slänga mig framför en buss, inför ögonen på mina föräldrar. Jag orkade inte kämpa längre. Det absolut enda som gjorde att jag inte gjorde det var att jag inte ville att min farmor skulle gråta på min begravning. Så jag fortsatte skriva, jag har själv fått leta reda på sätt att må bra igen och jag kan fortfarande känna mig som jag gjorde då, men inte lika ofta. Jag älskar frågan ”varför?”. ”Varför mår jag som jag gör?” ”Varför fick jag inte hjälp?” ”Varför reagerar jag så här nu?”
De frågorna har hjälpt mig, att hitta svaren på dem har hjälpt mig mer, att förstå, att förändra. Vissa saker kommer jag kanske aldrig få svar på, som varför mamma och pappa inte kom in när de hörde mig gråta mig till sömns varje kväll i 8 års tid. Nu är min fråga, hur deprimerad, hur dåligt måste man må för att få hjälp från psykvården? Jag vänder mig inte gärna dit igen. Därför har jag inte pratat med någon inom psykvården ens för att bearbeta våldtäkten för 9 år sedan. Jag har inte pratat med någon ”professionell” om missfallet för 5 år sedan. Jag har inte ens sökt hjälp för min panikångest i samband med telefonsamtal, något som försvårar arbetssökandet. Om de inte hjälpte mig när jag mådde som sämst, hur ska de kunna hjälpa mig med såna bagateller då?

  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB