Brister, bup och vuxenpsyk

När jag var 12 år kom jag för första gången i kontakt med psykiatrin. Jag var bråkig i skolan och sprang ut från lektioner i panik så skolan skickade en remiss till bup. Jag vägrade och svarade inte på tilltal. Fick fylla i en massa frågor men det var det enda. I 7an fick skolans kurator veta av en av mina kompisar att jag skar mig, det hände ingenting. När jag var 16 var jag så pass deprimerad att jag mest låg och stirrade in i väggen. Mina föräldrar kunde inte få med mig till bup så de försökte få en läkare att komma hem till oss, men det gick inte, vi bodde i fel kommun (dvs 7 km för långt bort). Ett tag senare bestämde sig bup för att göra en utredning på mig, men ångrade sig. Mina föräldrar ringde och tjatade varje dag i flera veckor, tillslut blev det en utredning. När utredningen var klar hade jag ett möte med läkaren, hon sa ungefär ”Du har atypisk autism, gå hem och läs om asperger.” Sedan träffade jag aldrig henne igen.
Under gymnasiet klarade jag knappt att vara i skolan för jag hade så mycket ångest. I mittet av trean tröttnade jag på att må dåligt och gick till skolans kurator, hon skickade mig direkt till vårdcentralen. Jag fick träffa en läkare på vårdcentralen som skrev i jornalen att jag inte hade självmordstankar, vilket jag hade, skickade hem mig med zoloft och atarax. Någon månad senare försökte jag ta livet av mig.
Det blev magsköljning, MAVA och sedan LPT. Personalen skulle titta till mig var 15e minut, det glömdes oftast bort. En gång satt jag och skar mig när en personal skulle se så jag var okej, hon märkte inget.
En skötare skälde ut mig för jag drog ut min telefonladdare och skulle ge den till honom, jag som redan mådde väldigt dåligt blev livrädd. Jag sprang bort mot mitt rum och välte flera krukor på vägen. Några skötare, bland annat han som jag var rädd för, trängde in mig i ett hörn och jag fick ännu mer panik. Det blev extravak med skötaren jag var rädd för. Jag tryckte på larmknappen flera gånger, men vågade inte säga att jag var rädd för honom, han var ju där. Tillslut fick jag theralen och däckade. Jag lyckades även rymma, det vara bara att tränga sig förbi en människa som gick in, nästa dörr hade ju personalen glömt att låsa.
Efter två veckor togs LPTet bort och jag skrev ut mig.
Personalen på den avdelningen pratade bara med patienterna om dom var tvungan. En man sa ”godmorgon” till en läkare, hon snäste av honom med att hon inte hade tid.
Efter det blev det en ny utredning. Diagnosen blev borderline.
Senare blev jag inlagd på en annan avdelning, 86b på st:lars, där var personalen underbar. Jag var ledsen och en skötare satt och klappade mig över ryggen och pratade med mig istället för att bara ge mig medicin och sedan gå.
Jag fick en kompination av 300mg efexor och 150mg voxra, mina händer skakade konstant, vilket jag berättade för läkaren ”Oj, vi har nog gett dig en överdos.” fick jag då höra.
Jag fick testa färdighetsträning men måde så dåligt att jag inte klarade av det.
Efter att ha testat fyra olika antidepresiva kändes det som det aldrig skulle bli bra. Så läste jag att lamotrigin (stämningsstabiliserande) hade funkat på många med borderline. Jag tog upp det med min läkare, fick prova och plötsligt mådde jag bättre än jag någonsin gjort!
Jag vill gärna testa DBT, men min läkare vill inte skicka en remiss till DBTteamet, hon anser att jag inte är tillräckligt social för att klara det, vilket hon baserar på när jag testade färdighetsträning. Men vem är social när man är deprimerad och har konstant ångest?

  • Tjänstgörande redaktörer: Karolina Strömbäck Horney och Raluca Dintica
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB