Början på resan inom psykvården

När jag var 14år blev jag sjuk i anorexia. Mina föräldrar sökte hjälp, men fick till svar att deras dotter inte kunde få hjälp och bli inlagd förrens det var akut.
Jag åt inget alls och rasade snabbt i vikt, men det var tydligen inte akut nog.
Dom sa även till mina föräldrar att det var deras uppgift att få i sin dotter mat.
När jag till slut vägde 36kg så räknades det som akut och blev då inlagd på BUP (Barn och ungdomspsykiatrin)
Jag lärde mig aldrig att äta, så jag blev sondad största delen av tiden jag var där.
När jag inte längre hade en livshotande vikt, så blev jag utskriven fastän jag inte kunde få i mig näring på något annat sätt än genom sondning.
Väl hemma rasade jag i vikt igen och när det blev akut så blev jag inskriven på ett behandlingshem. Jag fick tillbringa ett halvår på Slottis och det var här vändningen i min anorexia skedde. Jag fick i mig mat och gick upp till 48kg. Fram till att jag var 18år hade jag svårt med maten.

Här är frågorna till vården.
Varför vänta tills det blir akut? Varför inte ge hjälpen så fort man märker att anorexian bryter ut? Varför ska man alltid gå efter regler inom avdelningen/psyk istället för att gå efter individen?

Om man skulle ge hjälkp direkt, så behöver det inte gå så långt.
Patienten behöver då inte lång vård.
Samhället sparar pengar och platser till andra som har psykiska besvär.

Idag är jag 23år gammal. Jag har Bipolär sjukdom typ 2. Anorexian var bara början på resan inom psykvården.

  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB