Besvärad personal
Jag jobbade som timanställd på en psykavdelning i Västra Götaland i 5 år som skötare. Varje gång jag gick på mitt pass, så besvärade sig personalen vid rapporten om vilka patienter som kommit in under dagen, med olika kommentarer. Det verkade som att allt var jobbigt. De utalade sig som” jag tänker inte prata med den idioten” ” va fan han passar ju inte in här på vår avdelning ” ” kommer hon nu igen fy va jobbigt ” De var väldigt otrevliga emot patienterna och även emot oss timanställda. Jag skulle aldrig vilja ha mina nära och kära som patient på det stället.Alla människor kan komma in på en psykiatrisk avd för att få vård ,även vård personal inom psykiatrin.
Hej, vi vill gärna komma i kontakt med dig. Mejla oss kontaktuppgifter på livegranskning@aftonbladet.se Eller direkt till mig på: emanuel.karlsten@aftonbladet.se
Jag har arbetat inom psykiatrin i många år, och jag lider själv av psykisk ohälsa. Jag tycker att det är katastrof att personalen beter sig illa mot patienter!
Jag har full förståelse för att man som skötare måste få prata av sig, det är oerhört tufft att arbeta inom psykiatrin och man kommer stöta på patienter som man har svårt för att hantera och som kommer att väcka frustration. Jag tycker att det är okej att prata av sig med övrig personal, spy galla om man så vill. Men när man sedan möter en patient måste förhålla sig professionell och ge denna individen all uppmärksamhet och bra vård. Vad som sägs på en rapportering eller på kontoret ska stanna på kontoret, man tar inte med sig det ut i arbetet.
Det du beskriver är vanligt förekommande, men det måste få förekomma, man orkar inte arbeta inom psykiatrin om man inte någon gång faktiskt får klaga på en patient. Men det ska absolut inte tas med ut i arbetet. Och det ska inte gå ut över timanställda. Timanställda är en oerhört bra resurs och dessa ska man inte behandla illa eller nedvärdera.
Men har ni inte ”spegling” varje vecka? Där ni får prata av er emellan personal? Så hade vi då jag jobbade på Maria polen för undomar.
Väldigt bra.
Spegling/handledning är bortrationaliserat. Möten där man skulle kunna få till ett samarbete mellan olika personalkategorier är bortrationaliserade.
Jag arbetar på en psykiatrisk avdelning på sjukhuset i Östersund och på vår avdelning är det absolut nolltolerans för kränkande eller nedsättande kommentarer om patienter eller medarbetare. Vi försöker att vara proffessionella i alla lägen och det innebär bl.a att möta sina medmänniskor med vänlighet och respekt.
Visst, det händer att man ”spyr galla” inne i fikarummet. Över arbetet, en hopplös situation eller liknande. Men ALDRIG över en människa. Vi ”klagar” inte på patienter som du säger, varför måste man det??
Vet inte hur det är på övriga avdelningar på kliniken, men jag hoppas att man är lika proffessionella som vi.
Jag skriver inte att vi klagar på en patient, om du läst mer noggrant så hade du förstått att det var situationen man ”spydde galla” över inte en enskild individ.
Jag har väldigt svårt för att tro att du varje dag går till arbetet och aldrig känner frustration över en patient.
Om inte detta fenomenet hade funnits hade det varit meningslöst med handledning och vidareutbildning.
Det jag försökte belysa är att det är skittufft att arbeta inom psykiatrin och att det kommer att uppstå situationer där man känner sig maktlös, när detta uppstår måste man ju få lov att prata med sina kollegor? Eller ska man gå hem utan att få ha pratat igenom en situation. Ligga på natten och inte kunna sova eftersom man tänker på vad man kan kunnat gjort annorlunda?
Nu arbetar jag inom rättspsykiatrin så det finns en hel del dimensioner att ta med i beräkningen, men jag har svårt att tro att det på en ”vanlig” avdelning inte uppstår frustration hos personalen någon gång.
Jag har varit patient på Östersunds sjukhus, två olika psykavdelningar. Kan lugnt säga att din bild av hur personalen jobbar inte stämmer överens med hur vi patienter upplevde situationen. Om jag skulle må dåligt igen nån gång i framtiden så aldrig att jag vänder mig till psyk i Östersund.
Intressant för jag känner de som mår otroligt obeskrivligt dåligt, nivå a la djur och de blir inte hjälpta, så vad gör ni som är så bra?
Kan man inte hantera annorlunda beteende från patienter så ska man nog fundera på om man verkligen ska jobba inom psykiatrin. Förståelse och nyfikenhet för avvikande beteendemönster är dock svårt att lära ut, alla passar nog inte som psykriatiker helt enkelt.
Jag tror inte att det finns en enda person som arbetar inom psykiatrin som faktiskt behärskar att arbeta med alla patienter. Jag tror att det är viktigt att man är medveten om det och att man vet sina begränsningar. Det finns de som älskar att arbeta med psykossjuka med andra tycker att det är tufft, det finns de som gillar att arbeta med personlighetsstörningar med andra föredrar att arbeta med andra grupper. Vet man själv med sig om vad man klarar av så kan man göra ett mycket bättre arbete.
Jag vet vad jag har svårt för, och jag är medveten om det, jag låter då mina kollegor ta det största ansvaret om det kommer in en patient som jag vet har en problematik som jag vet med mig att jag har svårt för att behandla.
Det kallas självinsikt och det måste man ha i alla arbeten. Alla skötare kan inte veta allt om allt, det är omänskligt. Oftast är det som så att man faktiskt ”specialiserar” sig på ett område, det finns alltid något man brinner lite extra för.
Jag tycker att det mänskliga psyket är oerhört intressant. Och det är jättespännande att arbeta inom psykiatrin.
Alltså, anledningen till att jag, trots allvarliga självmordstankar, länge var rädd för att söka till psykiatrin var faktiskt just kommentarer som denna. Att psykpersonal skulle vara otrevlig och dömande gentemot patienterna. När jag till slut tog steget och äntligen vågade prata med en doktor om mina besvär så blev jag glatt överraskad av att personen ifråga inte alls levde upp till de förväntningar jag hade pga vad jag läst från andra som har erfarenhet av psyk. Så jag tror det är lite farligt att skriva såna här saker, även om det säkert är ett problem som givetvis måste hanteras. Men folk kan ju bli rädda att söka hjälp, precis som jag var…
det är oerhört tungt att arbeta inom psykiatrin, och de flesta är överrens om att ingen skulle orka arbeta utan att ”spy galla” ibland och ha svart humor. Detta ska alltid stanna i personalrummet och aldrig gå ut över patienter! Jag tror dock att om personalen inte fick prata av sig frustrationen sinsemellan så skulle bemötandet mot patienterna bli oerhört präglat av frustration! Det behövs dock mer tid för handledning och spegling för personalen, då man kan hantera sin frustration på ett handlett och konstruktivt sätt. Det ger kanske en mental lättnad att få uttrycka att man är innerligt trött på en patient, men det är mycket mer konstruktivt om man får handledning i VAD det är som gör att man blir så trött och frustrerad, och råd om hur man kan hantera situationen annorlunda. Personal är inga robotar och allt som man möter väcker känslor på olika plan. Mycket kan även misstolkas, att personal sitter på fikarasten och skrattar åt något privat samtalsämne kan för någon som mår dåligt bli till att denne tror att personalen skrattar om just denne. Bara ett sådant exempel visar på hur komplicerat det är inom psykiatrin. Personalen ska aldrig behandla en patient illa och om det sker på en arbetsplats så visar det att något är fel där, och oftast handlar det om underbemanning, dålig stöttning från arbetsledningen, läkarbrist mm, vilket kör slut på personalen och gör så att de inte längre kan hantera sina känslor på ett professionellt sätt.
Jag har under mina år som patient inom psykriatrin träffat många helt underbara msk som jobbar där och som verkligen passar där de är. Men sedan har jag träffat personal som tvärtom inte alls passar och som borde jobba med ngt helt annat. Tex har jag vid 2 tillfällen blivit väldigt kränkt av en överläkare. Andra gången detta skedde så gick jag därifrån gråtandes och min kontaktperson på avd som var med sa till mig att jag inte är den första som gör det. Bemötande är ju så oerhört viktigt inom all vård och denna läkares bemötande var under all kritik. Man mår ju redan så sjukt dåligt när man är inlagd och att då bli kränkt som jag blev gör ju defintivt inte saken bättre.
Jag har själv arbetat som timanställd på Psyk i Västra Götaland och stämmer helt in i vad ovanstående skriver. Det finns tyvärr en mentalitet personalen att inte göra mer än vad som precis krävs. Eldsjälar med arbetsglädje och nya idéer trycks tillbaka. Patienter möts sällan med medmänslighet utan upplevs många gånger som besvärliga. Det hela blev mycket påtagligt då jag som anhörig såg det på nära håll, en anhörig vårdades för depression och mådde givetvis mycket dåligt. När han gick och grät i korridoren vände vårdarna bort blicken i stället för att möta upp och fråga hur han mådde, i bland är det inte mer som krävs. Det var dock ytterst sällan en vårdare syntes till i den långa patientkorridoren, men i fikarummet var det fullt. Jag skulle välja ett annat sjukhus om min anhörig blir sjuk igen..
Jag har själv arbetat som timanställd på Psyk i Västra Götaland och stämmer helt in i vad ovanstående skriver. Det finns tyvärr en mentalitet personalen att inte göra mer än vad som precis krävs. Eldsjälar med arbetsglädje och nya idéer trycks tillbaka. Patienter möts sällan med medmänslighet utan upplevs många gånger som besvärliga. Det hela blev mycket påtagligt då jag som anhörig såg det på nära håll, en anhörig vårdades för depression och mådde givetvis mycket dåligt. När han gick och grät i korridoren vände vårdarna bort blicken i stället för att möta upp och fråga hur han mådde, i bland är det inte mer som krävs. Det var dock ytterst sällan en vårdare syntes till i den långa patientkorridoren, men i fikarummet var det fullt. Jag skulle välja ett annat sjukhus om min anhörig blir sjuk igen..
Mmm…Ett klassiskt oprofessionellt och oetiskt förhållningssätt inom vården. Behovet av kontinuerlig utbildning/fortbildning är slående i vissa vårdmiljöer.
Mmm…Ett klassiskt oprofessionellt och oetiskt förhållningssätt inom vården. Behovet av kontinuerlig utbildning/fortbildning är slående i vissa vårdmiljöer.
fanns det namn för vissa patienter tex rohypnol conny eller missbrukar alkot uffe`? fanns det även namn på kvinnor med ångest o anorexi?
Jobbar också inom psykiatrin på ett boende, men håller inte riktigt med en del andra, visst är det ett tufft jobb och visst behöver man få prata av sig MEN man behöver inte kalla patienten saker, kasta glåpord osv utan förklara att ”Idag orkar jag inte med att ta Kalle för det var så himla jobbigt igår när han osv” Hos oss är det samma fenomen och vissa personal som snabbt som attan försöker få en del jobbigare patienter bort från stället gemnom att säga att ”ja men kalle är för sjuk för att vara här” medan flertal andra tycker att Kalle är hur bra som helst att jobba med…vet tom patenter som fått höra att de inte skall vara där för att de är så jobbiga och inte borde få vara kvar…Så som sagt visst bör man få gnälla, men man kan även ”gnälla med respekt”
Inom psykiatrin i Uppsala är det inget utbildningskrav på skötarna utan vem som helst får komma och jobba- tänk om somatiken gjorde lika dant….Det heter ”Man kan vara bra fast man inte har utbildning” men jag tycker att då får man väl se till att utbilda de personer sin är bra- kanske höjer det deras usla lön men framför allt status. Både deras yrkesstatus men även psykiatriska sjukdomars status att man tar sjukdomarna på allvar och därför skall man vara utbildad för att få jobba med de sjukdomsdrabbade. Det fanns även en avdelning 103 där alla var hemskt intresserade och duktiga av att jobba med border line patienter. Det rådde alltid ett märkligt lugn och ordning och reda på den avdelningen jämfört med andra avdelningar och då valde sjukhusledningen att splittra den avdelningen för att den duktiga personalen behövdes på andra avdelningar. Istället för att stänga någon sådan där usel avdelning där personalen typ är mer rubbade än patienterna. Sen baseras all vård på överläkarens tro. Att tror läkaren på att det beror på fel på hjärnsubstanserna tynger det och tror doktorn mer på dålig uppväxt så är det den linjen som gäller men ingen vet egentligen varför folk blir psykiskt sjuka och alltså baseras all vård på antaganden.
Håller med, jobbar själv inom psykiatrin och när jag påtalade att det måste in mer utbildning/utbildad personal då vi hade brukare med SVÅRA dubbeldiagnoser ingen egentligen visste hur man skulle jobba med, det slutade med att några kände sig kränkta och började förfölja mig på jobbet, ljuga ihop historier som skickades till facket och sedan blev jag omplacerad ”för jag kränkte mina kollegor” och deras lögner till facket reddes inte ens ut, trots att jag kan bevisa dessa absurda lögner bla att jag gjort div saker dagar jag inte ens jobbat helt galet. Man håller de outbildade bakom ryggen, varför? Förmodligen för att de kostar mindre.
-Och som patient känner man av det. Man mår mycket sämre efter sjukhusvistelsen.
)
Jag har fått (som partient) höra hur personalen på en låst avdelning värderade och förnedrade patienterna både för deras utseende/ etnicitet och för deras sjukdom HELT ÖPPET när lunchen serverades. Jag nämnde det till en sjuksköterska, hon svarade bryskt att jag får väl ta och skriva brev till någon som bryr sig!?
Fantastiskt hur vissa smygpsykopater hade fått jobb där!?
Fast det sägs att man måste själv vara sjuk för att jobba med sjuka människor.
Underbart att aftonbladet har tagit upp ämnet.
(ps, det finns underbar personal också
Mycket beror på att det är mycket kvinnor inom vården. Blir inte raka puckar då.
?
Min erfarenhet säger mig att kvinnor faktiskt har lättare för att vara raka och tydliga än vad män har.
Absolut, jobbar som sagt själv inom psykiatrin, blev utfryst för att jag var ca 20-30 år yngre än ”tanterna” och hade mer utbildning, de få män som vågade sig in och jobba (mestadels vikarier) blev OTROLIGT omtyckta av brukarna, för att inte tala om de unga manliga patienter som fick en helt annan kontakt med den manliga personalen, men vad hände med den manliga personalen? Jo de liksom jag frystes också ut tills de omplacerades eller valde att gå själva…på mitt gamla jobb finns idag en homogen grupp med bara låg/outbildade 45-64 åringar, tillsammans med ett gäng svårt sjuka brukare som vad jag kan se inte mår en bit bättre sedan jag slutade
Det tycker jag är ett mycket fördömsfullt uttalande. Har under 30 år träffat en mängd människor av båda könen som jobbar med psykvård och kan ärligt säga att de två )!) som jag haft den allra bästa och rakaste kommunikationen med har båda varit kvinnor. (Sen har jag mött otaliga, både kvinnor och män, så av olika anledningar verkat sakna förmåga till rak kommunikation).
Står det någonstans i mitt inlägg att jag kallat en patient för idiot? Eller att någon patient är skitjobbig?
Jag tror att alla missförstått det jag skrivit, men jag tycker att det är bra för det har faktiskt väckt en bra diskussion.
Jag skulle aldrig uttrycka mig respektlöst om en patient. För mig är det människor. Människor som mår dåligt och som faktiskt behöver hjälp. Som jag skrev har jag själv mått väldigt dåligt psykiskt. Jag har även varit inlagd. Men det är just det som faktiskt gör mig till en bättre medmänniska. Och det tillsammans med en bra utbildning har gjort att jag kan se på våra patienter som människor och inte som jobbiga.
Du har rätt i att psykpatienter har sina känselspröt utåt. Och det är viktigt att tänka på, för de känner av minsta lilla förändring i sinnesstämningen. Men även här är det viktigt att vara ärlig, man har inte bra dagar alla dagar. Man kan ha sovit dåligt, håller på att bli förkyld eller liknande. Känner man sig lite off en dag så ska man kanske ta ett steg bakåt och utföra andra sysslor än att ha patientkontakt så mycket. Då undviker man en svår situation där en patient frågar om man är sur eller ledsen över något.
Men faktum kvarstår att det ibland uppstår situationer som berör och som gör att man måste få prata om det. Jag säger alltid direkt till mina kollegor om det uppstår en situation som jag tycker är svår och eftersom vi har just den dialogen så kan vi göra ett bättre arbete för vi litar på varandra.
Jag skulle ljuga om jag sa att det aldrig förekommer att någon ”klagar” på en patient. Men jag tror att det inte går att tvätta bort det. Det enda man kan göra är att försöka ha en öppen dialog med sina kollegor om detta fenomen.
Ni som jobbar inom psykriatin.
Läs mitt inlägg och svara gärna på om det får gå till så.
var hittar man ditt inlägg?
gissar att du jobbar på psyk på näl, för där e det alltid dålig stämning, det kan vara upp till 5 anställda som inte gör någonting bara pratar med varandra medans intagna går runt och ber om hjälp, och får som svar att vi kommer snart o hjälper dej fast ingen kommer. jag vet för jag har varit inlagd där på avd 47 på näl.
Jag håller med om att Näls psyk avd är hemska att hamna på. Var på avd 55 för några år sedan, och det personalen jobbade som mest med var, att hålla sig undan patienterna…. Ingen frågade hur man mådde, blev chockad av skötarnas otrevliga attityder. Hade då inte varit inlagd på 11 år, men såg en mkt stor försämring av omvårdnaden. Värst var deras spydigheter och likgiltighet.
Jag känner igen det! För det mesta hos den äldre generationen som har jobbat lite för länge inom vården och har slutat bry sig om människor. Dessa människor borde inte få jobba med människor utan borde bli instängda i en fabrik. Hemskt är det.
Fördomsfullt!
Det sitter inte i åldern,många äldre bär upp psykiatrinmedan många är dagsländor och har skötarrollen som ett genomgångsyrke.Skötarnas status har sjunkit senaste 20 åren bl a pga outbildad personal.De kan i och för sig vara lämpliga för arbetet,all personal bör dock ha utbildning.
Srms88 för dej kommer snart ljusare tider :den äldre generation går snart i pension.
Sant, dock är det en fördel för patienter och brukare om det finns personal av båda könen samt i olika åldrar, inte bara kvinnor mellan 45-65. Håller med om att utbildning är viktigt, tyvärr ses det inte alltid så, många söker sig dessutom till psykiatrin för att de själva mått dåligt och anser att de via sig själva kan hjälpa andra. Har man brutit benet och behöver opereras är det självklart att det skall vara utbildad personal som opererar rätt, men när det kommer till någon med en svår psykos kan man tydligen sätta in vem som helst bara det inte kostar, trots att en svår psykos kan bli mycket allvarligare än ett bembrott.
Stämmer som de säger. Helsingborgs psykakut är hemska. Otrevliga, vill bara bli av med en och jag vet t.o.m. en som höll med en patient om att det bästa vore att begå självmord. Kanske är de uttröttade men så får man ALDRIG säga. Fy skäms, helsingborgs lasarett!
Måste ju skriva lite ang psykiatrin i Västerbotten. PÅ Självaste universitets sjukhuset i Umeå. en läkare som har titeln överläkare men är inte det . Lämnar ut personuppgifter, namn och självaste journaler till ICKE anställda personer. Rekomenderar att ni som bor i Västerbotten INTE skrivs in i Umeå. Där är det riktigt under all kritik. Ingen respekt visas för varken anhöriga eller inskriva.
Kan du inte göra något åt det själv? Självaste sekretesslagen, speciellt inom psykiatrin, är väldigt snäv och känslig. De som bryter mot den får inte jobba, helt enkelt. Jag bor själv i Västerbotten och skulle gärna vilja veta vilken läkare du pratar om, vad som händer. Kanske jag kan göra något?
Det går att göra något åt det där!
Personer som jobbar med psykiskt sköra människor, har ett tufft och viktigt jobb att utföra. Synd att många missbrukar sin ställning och kränker patienter istället. Här går inte att anmäla någon…
Dåligt bemötande går ju tyvärr inte att bevisa:(
Det går att anmäla, har själv gjort det men det går SEGT, dessutom är det få som vill anmäla en kollega då det i en grupp anses vara fel att ”anmäla en kollega” hos oss var vi några få som reagerade gång på gång och gjorde flertal anmälningar, en personal flyttades men det var en låååång process dit och det var dessutom flera som bemötte riktigt kränkande med flertal både psykiska och fysiska övergrepp, det enda ledningen ville var att tysta ner allt och se till att ingen pratade med media. Tyvärr stod det ord mot ord…och som sagt de som vågade stå upp för patienterna frystes sedan ut av gruppen och mobbades såpass att de inte kunde jobba kvar för som sagt för del flesta verkar det vara bättre att offra några patienter än att skvallra på kollegorna. Ångrar inte att jag anält och mitt samvete är rent, men med denna erfarenhet i bagaget så börjar jag förstå varför många tycker det är så svårt att anmäla och reagera, för ingen står på ens sida sedan när anmälningarna skall granskas, kollegorna anser att man sviker och förstör i gruppen och chefer och ledningen tycker att inte är lojal mot sin arbetsplats och är livrädda att det skall komma ut så stället får dåligt rykte- detv står så fint i lagen att man har en skyldighet att anmäla och reagera vid missförhållanden men inget skydd finns för de som faktiskt vågar göra det, även sett/hört andra fall som slutat likadant, dvs att de som vågat göra en anmälan och reagera mobbas ut av kollegor och cheferna ser dem som bråkstakar som svärtar ner och förstör. och tyvärr har de makten att se till att man inte får jobb någonannanstans heller om det vill sig illa.
Jag som patient har anmält psykvården i Karlskoga, men trots att 2 andra psykriatiker anser att jag är frisk och att jag blivit dåligt behandlad, trots att 1 sjukgymnast, 1 allmänläkare och 2 sjuksköterskor ansett att ge givit mig farlig medicin (ex. tramadol) så fick psykriatikern med psykolog och psykvårdavdelning rätt.
personal i boendestöd i västerort e ej bra, opålitliga, de håller varann om ryggen o skyddar kollegor fast de vet o har erkänt tjänstefel, socialstyrelsen har iaf uppgifter numera. biståndsbedömare e även vän med boendestödoersonal på facebook, en hel personalkår e vänner sinsemellan på facebook? etisktkorrekt? kan ej tänka mej det.
Tack vare två vårdare på en psykavdelning. Fick jag användning för min Nine Inch Nails-biljett. Jag hade försökt ta mitt liv och var inlagd och ville så gärna gå. Hade ju köpt biljetten innan jag impulsivt försökt ta mitt liv. Tack vare att vårdarna hade biljetter till samma koncert så gav läkaren mig permis, jag var tillbaka på avdelningen en timme efter koncerten. Den enda som inte gillade det, var nattsköterskan och den ene nattskötaren som blev tagna ”red handed” så att säga när de talade illa om oss pat. läkaren och nämnda två vårdare. Till de två vårdarna tack! för att ni var så gulliga! Konstigt nog blev nattsköterskan och nattvårdaren obehagligt snälla mot mig efter den incidenten. Jag fick tom sitta uppe och se TV, dricka kaffe och wienerbröd. Kanske för att jag höll tyst om incidenten!
Om du nu arbetade där i 5 år, vad gjorde du själv för att ändra attityden? Hoppas att du inte går med dåligt samvete, eftersom det ligger hos alls intresse att bemöta dålig attityd. Det är lätt att beklaga sig, svårare att göra något åt det.
Ja, man kan ju inte bara klaga på alla andra och hoppas att det gör någon bättring.
Man måste ju bjuda till lite själv
Det är nog dessvärre svårare än vad du tror. Att som ensam gå emot alla andras åsikter är inte en enkel uppgift, speciellt inte om de hade för vana. Det bästa hade varit att gå till verksamhetschefen.
Jag kan inte påstå att det var professionella medarbetare den här personen hade då de inte kunde lägga åt sidan deras personliga åsikter.
Alla har inte så stort självförtroende att de vågar säga vad de tycker, även om den här personen sagt något är det inte säkert att något förändrats ändå. Attityd ligger djupt ingrott.
Vi är alla människor som möts när situationen och måendet från den enes perspektiv absolut inte är ok,man söker hjälp inom slutenvården för att få hjälp.Givesvis så ska ingen patient dömmas eller bli kränkt på något vis av personal,vad som sägs i fikarummet bakom stängda dörrar är inte relevant att diskuteras här om man som personal upprätthåller ett profissionellt bemötande gentemot sina patienter.
Arbetet i sig kan vara väldigt krävande beroende på patient sammansättning.
Jag arbetar inom slutenvården på en piva avdelning,vi har ett bra system då vi speglar efter varje arbetspass,där får alla säga hur dom upplevt dagen,vi kör mycket på kontaktmannaskap där patienten får spegla och reflektera över sin dag vad gäller allt.På det viset minskar mycket otrygghet och olust över att vara inlagd på en avdelning.
Se,känna och lyssna är bra grundstenar för att vården ska bli en så bra upplevelse som möjligt,vården ska inge hopp och bra mående inte ta ifrån patienterna detta.
Jag har fick diagnosen depression och panikångest januari 2011. Jag är och var då 21 år gammal. Jag kommer här i bloggen att skriva om min vardag, problem man stöter på och hur det är att gå igenom en depression. Jag bestämde mig för att göra detta, inte bara för min engen terapeutiska skull, utan även för er där ute. Kanske kan jag hjälpa någon att förstå vad som pågår med dem själva. Eller så kanske någon av er där ute lever tillsammans med en deprimerad person, och finner det lärande att läsa någon annans historia. Min pojkvän kommer även han att göra vissa inlägg just om hur det är att leva tillsammans med en deprimerad person. Jag hoppas ni finner glädje och nytta i det jag skriver.
http://endepression.blogspot.com
Jag fick inte den hjälp jag så väl behövde av vårdcentralens psykpersonal p.g. av att jag måste äta värkmedicin för min rygg. Nu vet jag inte vart jag vänder mig innan något går sönder inom mig.
Hej.
Jag förstår dig och jag vet hur illa psykriatin behandlar människor (läs mitt inlägg).
Ett tips (kanske inte fungerar, men värt att försöka) är att du bokar en tid hos en sjukgymnast som kollar på din kropp och sen remiterar dig till en ortoped, förhoppningsvis kan de skriva ut medicin åt dig.
Jag har fick diagnosen depression och panikångest januari 2011. Jag är och var då 21 år gammal. Jag kommer här i bloggen att skriva om min vardag, problem man stöter på och hur det är att gå igenom en depression. Jag bestämde mig för att göra detta, inte bara för min engen terapeutiska skull, utan även för er där ute. Kanske kan jag hjälpa någon att förstå vad som pågår med dem själva. Eller så kanske någon av er där ute lever tillsammans med en deprimerad person, och finner det lärande att läsa någon annans historia. Min pojkvän kommer även han att göra vissa inlägg just om hur det är att leva tillsammans med en deprimerad person. Jag hoppas ni finner glädje och nytta i det jag skriver.
http://endepression.blogspot.com
Jag har lång erfarenhet av slutenvården och mitt intryck är att de i grunden inte har något att lindra patienternas plåga med.Allt de kan göra är att slutligen försöka hålla sig undan eftersom de själva ska klara att jobba inom psykiatrin. Doktorn flaxar högt överalltihop med fladdrande rck och improviserar så gott det går.
Just den vården har jag upplevt när jag felaktigt blev inskriven på boängen (psyket i Karlskoga) när jag vaknade upp från Iva pga en hjärtattack.
(Att jag hamnade där berodde på att när läkaren försökte skriva in mig så fick hon nej, så då förfalskade de mitt namn så jag var ”FRIVILLIGT INSKRIVEN”).
När jag kommer dit möts jag av bersvärad personal och de tvingar i mig mediciner som de inte berättar varken vad det var för mediciner eller vad de var till för.
Sen får jag inte heller duscha, de stuntar i att jag är allergisk mot viss mat (vilket gjorde att jag var tvingad att spy efter vissa måltider) och de frågar varför jag gjorde så och syftade på att jag hade anorexi (då min vikt är över 100kg och är ca. 1.80).
Vid några tillfällen mådde jag dåligt (låg och skakade, då antagligen feber) och vid dessa tillfällen ville jag inte ha mat, vilket resulterade i att de skrek åt mig.
Under dygnet kollade de upp mig ungefär varannan timme och de hade galler för fönstren och behandlade mig som ”någon dynga de släpat hit”.
Jag kommer ALDRIG ha förtroende för någon Psykriatiker eller annan personal inom psykriatin efter detta, inte heller psykolog då den personen på närpsyk gjorde allt för att trakasera mig.
Jag funderar på att anmäla dem efter detta (fast det hände mellan jul och nyår så det kanske är försent att anmäla dem nu, men jag har inte orkat tidigare.
Om din berättelse stämmer in i minsta detalj så tycker jag absolut att du ska anmäla detta till patientnämden,det är aldrig försent! Ingen ska behandlas på detta vis,spelar ingen roll om du var felaktigt inskriven eller ej,det bemötandet är inte ok!
Tack Sandra.
Men tyvärr så gick de på psykläkarens berättelse.
(Jag är bara en vanlig patient och hon var överläkare / psykriatiker så de litade på henne).
Tyvärr fungerar psykvården så.
Hoppas dessa läkare får sparken.
Tack för ert stöd..