Mina två barn förlorade hastigt sin pappa i akut sjukdom då de var 10 och 12 år. Vi tog oss igenom detta hyfsat bra, men i tonåren började min dotter få ångestattacker med gråt och oro, samt fick problem med att vistas i stökiga miljöer. När vi sökte hjälp på Bup fick vi tid ganska snart efter mycket tjat från mig. Redan vid första träffen började psykologen prata om bipolär sjukdom eller ADHD. Själv trodde jag mer att det handlade om en reaktion på de separationer hon tidigare gått igenom. Vid första dramatiska separationen var hon 3 år och nästa gång var hon 7 år när hennes storasyster flyttade till pappan från en dag till en annan. Vid både tillfällena blev det hastiga uppbrott och det tog tid innan kontakten återupptogs. I samband med att hon skulle frigöra sig från mig i tonåren kom ångesten över henne. I vardagen pendlade hon mellan att behandla mig illa och att försöka kontrollera mig och däremellan kom panikattackerna och hon började skära sig.
Ingen lyssnade på vad jag sa om de samband jag påpekade, utan de pratade om att vi inte var bra för varandra och att det kanske vore bättre om dottern bodde någon annanstans ett tag. För mig var detta helt fel vilket jag påtalade och vi blev då avskrivna efter drygt ett halvårs satal pga av att jag inte verkade samarbetsvillig. Efter ytterligare samtal med enhetschef och läkare fick vi komma tillbaka och fick också möjlighet att byta psykolog till en som hade annan utbildning än den första som satt fast i KBT, diagnosticering och medicinering till en som var mer psykoanalytisk i sitt förhållningssätt. Detta har räddat min dotters hälsa. Hon är nu på väg att tillsammans med sin nya psykolog hitta sina rädslor och våga se dem samt finna ut hur hon ska hantera dem och våga tro på livet igen.
Personligen så tror jag att det är många barn och ungdomar som skulle behöva hjälp med att sortera i sina existentiella frågor istället för medicinering. Jag har sett flera exempel liknande min dotter senaste åren, då hon också sökt sig till likasinnade som jag fått träffa.