Sjukvård i all ära, vad skulle vi göra utan den? Men jag personligen har absolut ingen tillit för någon form av sjukvård, dock vet jag att många litar fullt ut på den. Kanske får dom verkligen den hjälp dom behöver?

Det sticker, värker, strålar ut i arm och hals. Dubbelslagen är för många att kunna hålla reda på. Visst fan är livet skört, och vem tar inte fysiska (allvarliga) åkommor på allvar?
Vi har flugit in och ut på akutmottagningar sedan mina barnsben, men inget fel kan hittas på mitt oroliga hjärta.
När mitt 16de år infunnit sig, hände det otänkbara. Mitt hjärta slog volter, kände inte mina ben och armar, det stack och jag kunde inte andas. Panikattack konstaterade läkaren och det tvivlar jag inte en sekund på. Det var nu råttgiftet sattes in, en enkel vanlig antidepressiv tablett vid namn soloft eller ja numer under namnet sertralin. Tiden gick, läkare konstaterade mitt tillstånd, alltifrån svår depression till schizofreni. Jag tvivlar aldrig på att jag befann mig i en psykos, däremot tvivlar jag på läkarnas insatser. Jag fick diagnoser som olika stressyndrom, manodepressiv, schizofreni, borderline, depression och olika ångesttillstånd. Från året då jag var 16 tills året jag var 19, har det hela tiden pendlat mellan dessa diagnoser. Än idag finns det ingen diagnos för mitt tillstånd, just nu är vården inne på adhd, autism och asperger. Numer mår jag bra, från den dagen jag slutade med alla mina mediciner helt på grund av min egen vilja har jag mått bättre! Jag slutade tvärt, helt emot vårdens principer, lade av med alla mediciner över en dag. Kanske inte ens skulle kalla det mediciner, mer som narkotika, som förstörde min kropp och helt mitt tankesätt. Några jag åt var Sertralin, fluoxetin, sobril, xanor, nitrazepam, zopiklon, theralen, haldol, abilify, nozinan. Detta är väldigt starka mediciner. Jag åt dessa, under inläggningar och hemma för det var bara där jag kunde befinna mig under denna tid med råttgift i hjärnan. Om jag åt dom med eller mot min vilja minns jag faktiskt inte. Jag var inte heller kapabel att avgöra och tänka rationellt under tiden av ren och skär ångest. Jag knaprade och visste inte vart jag befann mig, eller var jag var. Mina känslor och tankar var helt tomma, jag kände ingen ilska, ingen lycka, jag kände verkligen inget alls. Under tiden jag va hemma och fick alla mediciner utskrivna var jag helt lämnad att sköta det själv. Jag var inte mig själv, ska jag vara ärlig minns jag inget om mina tankar eller handlingar under denna tid. Jag vet bara att mina burkar var fulla med mediciner, och att jag hela tiden dubblade och dubblade mina doser. Vissa dagar tog jag min medicin precis som förskrivet men la ungefär då till 10 nozinan + 5-10 lugande, alltså xanor eller sobril även sömntabletter och min antidepressiva tablett. Det är rent av livsfarligt. Jag ville absolut inte ta mitt liv, jag insåg bara inte vad jag gjorde i min dimmiga värld orsakad av ”mediciner´´. Brukade sova i ca 2 dygn för att sedan vakna med benen bokstavligt talat släpandes efter, ögonen gick knappt att lyfta, jag brukade äta, minns hur jag inte orkade tugga o satte hela tiden i halsen. Gick sedan o la mig och ingen kunde väcka mig om jag inte vaknade av mig själv. Tiden gick, jag tog mina piller, levde i min värld och förstod varken in eller ut. Nu vet jag, och jag vet också att mitt liv är tillbaka, att jag lever i världen vi alla befinner oss i. Genom mina upplevelser har jag helt förlorat förtroendet för psykvården, jag tror inte på mediciner, och jag tror inte på dagens läkare. Jag menar inte att mediciner i allmänhet inte är bra. Men mediciner av min erfarenhet är råttgift för hjärnan. Mediciner behövs, det är det ingen tvekan om, men felmedicineringar är helt oacceptabelt enligt min mening. Detta är min historia i en väldigt kort version.