Att inte längre kunna söka hjälp

– för jag får numera inte den jag behöver.

Jag har periodvis under många år mått psykiskt dåligt och har erfarenhet av psyk och avdelningar för missbruk.
Min första vistelse var för 2 år sedan. Den gången var jag väldigt nöjd med hjälpen jag fick, även personalen var människor här. Jag fick dock ganska snabbt diagnosen bi-polär eller några undersökningar, och fast jag inte tror så värst på alla bokstavskombinationer som de delar ut till i stort sett alla som frågar, så funkade medicinen förvånadsvärt bra för mig. Manier och djupa depressioner kan hållas i schack och jag orkade ta itu med de jobbiga saker som tyngt ner mig och jag började gå hos en psykolog för första gången i mitt liv.
Efter ett tag blev jag märkbart bättre och planerade att snart komma tillbaka till mitt jobb, om än inte heltid.
Men det uppstod här en rad komplikationer i mitt liv som vände upp och ner på allt. Jag började snabbt att slarva med medicinerna och tog till flaskan istället. En kväll fick jag nog och var väldigt nära på att stryka med i självmordsförsöket. Jag kördes in till psyk igen, om än trasigare än gången innan. Men denna gång fick jag uppleva ett delirium tremens ensam inne på mitt rum. Hemska syn- och hörselhallucinationer, skev verklighetsuppfattning och jag kunde inte orientera mig med vart jag var eller vem jag var. I mer än 4 timmar satt jag vettskrämd och grät i ett hörn innan jag fick kallat på hjälp. Nattpersonalen kom då in till mig och hjälpte mig till sängen. Jag hade fortfarande panik och skakade hejdlöst. Men det personalen gjorde var att säga åt mig att blunda och sova. Någon läkare fanns inte på avdelningen vid detta skede så någon medicin kunde inte sättas in om detta. Så personalen gick ut och la sig på sofforna i tv-rummet igen. Detta var den längsta och jobbigaste natten med vanföreställningar jag någonsin haft.
Dagen därpå gjordes en utredning om jag missbrukat alkohol. Det var ju ingen frågan om saken och jag sa det rakt ut. Men jag fick här även frågan om jag någonsin nyttjat någon annan drog i mitt liv. Jag var ärlig och berättade att jag för några år sedan rökt cannabis i Amsterdam med några vänner. Detta är något jag ångrar grovt att jag sa. För här satte dom mig som blandmissbrukare på läkarjournalen. De skickade då också bort mig till avdelningen för missbruk. Därborta var personalen som robotar, tror till och med att maskiner har mer känslor än dem. Här ses man bara som missbrukare, inte som någon människa. Jag överklagade och länsrätten blandades in, men min önskan att få komma till den andra avdelningen avslogs, istället fick jag lpt (lagen och psykiatrisk tvångsvård) och jag ser ännu överläkarens flin när hon klappade mig på axeln och sa ”tack för att du litar på oss” på väg ut ur rummet.
Dessa veckor satt man kring sönderstuckna missbrukare med grova abstinensbesvär. Man fick inte sitta själv på rummet, utan man skulle ut och socialisera sig med de andra, annars kunde man ju inte bli bra! Under denna period lärde jag mig massor om droger, det var ju det enda som folk pratade om. jag fick veta vart, hur och av vem som man kunde köpa dessa fantastiska substanser av. Dom visade vilka vener på mig som funkar bra att skjuta i. Vilka droger som skulle passa mig för att få ut mest av livet.
dagarna gick och jag fick höra att jag skulle byta avdelning. Här kände jag en lätta i bröstet, äntligen fattade dom tänkte jag. Men så fel jag hade. Jag flyttades istället till avdelningen med tyngre heroinister som är inskrivna på längre tid. Detta var en nödlösning för att avdelningen blev överfull. Så då satt man där, bland folk med subutex-programmet, som mer än gärna bytte dessa mot benzo. Detta blev min första riktiga drogupplevelse. När amfetamin lyckades smugglas in på avdelningen fick man testat på det med. Personalen fick aldrig reda på något för min del, och jag har inte rört någon mer drog sen dess.
Min lpt försvann också så småningom och jag kunde äntligen skriva ut mig själv från skiten. Dock måste jag numera gå hos psykolog på en missbrukavdelning, och här måste jag lämna urinprov titt som tätt för att få mina mediciner och läkarsamtal.
Dock vet jag inte vad jag gör om jag mår dåligt igen. För lägger jag in på psyk för depressionen igen så hamnar jag automatiskt till avdelningen för tungt missbruk.

Visst har man ett ansvar och val själv när det handlar om droger, men det känns som jag skall tacka den svenska vården om jag får en djup depression igen och tar till med knark. Om inte annat finns det tillgängligt om jag läggs in.

/Missbrukad missbrukare

  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB