Psykiatriprofessor Allen Frances vid Duke University School of Medicine.
Här på sajten har exemplen radats upp på människor som fått sina liv tillbaka med hjälp av en neuropsykiatrisk diagnos.
Andra har vittnat om hur samhället försökt tvinga dem till diagnoser för att till exempel få hjälp i skolan.
Men någon absolut sanning är svår att hitta – inte ens längst upp i den psykiatriska hierarkin.
För några veckor sedan berättade vi om psykiatrins bibel.
Systemet kallas DSM* och är en handbok som används internationellt inom psykiatrin för att sätta diagnoser.
Mannen bakom den nuvarande utgåvan heter Allen Frances, amerikansk psykiatriprofessor vid Duke University School of Medicine.
Idag är han ångerfull, berättar han i en intervju med livegranskningen.
Frances säger att det diagnossystem han var med och tog fram på kort tid dubblerade antalet diagnoser.
Och enligt Frances var det läkemedelsbolagen som eldade på utvecklingen i hopp om bättre försäljningssiffror.
– I efterhand är det tydligt att det blev en överdiagnosticering som understöddes av läkemedelsbolagens marknadsföring av diagnoser.
Frances menar att diagnossystemet leder till att läkare ”medicinerar mot normalitet” i fall med misstänkt adhd.
– Vi har gått för långt med att ge diagnoser till beteenden som borde uppfattas inom ramen för normalitet.
– Symtom på hyperaktivitet är väldigt vanligt bland barn och alla behöver inte en diagnos för att behandlas. Även bland vuxna kan dessa symtom vara normala och i andra fall kan det röra sig om andra psykiska problem.
2013 kommer en ny utgåva av DSM och psykiatriprofessor Niklas Långström är ende svensk i en grupp av 160 experter som arbetar med den kommande handboken.
Han har en helt annan syn.
Långström menar att DSM-5, det kommande diagnossystemet, skulle kunna leda till bättre behandling.
– En forskningsbaserad uppskärpning av diagnoserna och uppdatering av beskrivningarna av människors lidande behövs för att vi ska kunna förstå och behandla bättre.
Enligt Långström används diagnoser ibland för sällan i samhället.
En längre artikel om Frances, Långström och diagnoserna kommer om några dagar.
* Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders.
Skönt att se i dagens skvallerbladet att de hänvisar till en intervju som livegranskningen gjort med mannen ovan när Sanna Lundell hänvisade till samma intervju i början på augusti. Känns lite som när Richard Aschberg skrev en artikel i Aftonbladet om diagnoserna och det visade sig att Janne Larsson hade skrivit den i scientologernas husorgan kmr ett halvår tidigare. I övrigt säger ju mannen det som nog är att betrakta som den gängse ordningen. Se gärna Uppsala med deras Vits som bra exempel. Vardagsnära insatser med tydlig samverkan.
Hej Lasse!
Förstår inte riktigt din poäng här?Det här är en helt ny intervju med Allen Frances och har inget med tidigare intervjuer att göra.
Och exemplet med KMR som du nämner har inte heller med detta att göra.
Men jag kan ändå passa på att kommentera det eftersom det nämnts tidigare här på sajten. Givetvis publicerar vi inte färdigskrivna artiklar från intresseorganisationer.
Jaha men man kunde annars tro att detta blogginlägg handlade om artikeln Diagnossjuka hotar vår hälsa, från Modern Psykologi som även Sanna Lundell skrivit om tidigare om jag inte minns fel. Ska bli intressant att läsa hela intervjun sen. Bra att även Långström får komma till tals, verkar som ni äntligen tagit till er av kritiken och tar med mer än bara en sida av saken i artikeln.
Blev påmind om kopplingarna mellan Richard Aschberg och scientologin Janne Larsson (KMR) då aftonbladet publicerade dom vinklade/lögnaktiga artiklarna om läkaren i uppsala, doktor amfetamin fick han heta och blev uthängd med namn o.s.v.
Sen började denna granskning där många i KMR varit oerhört aktiva, speciellt en som kallar sig nåt liknande Namn2 och som både skriver och argumenterar på samma sätt som scientologen Janne Larsson.
Att i stort sett hela granskningen så här långt handlat om ADHD till minst 80% förvånar väl ingen som misstänksamma mot hela den här granskningen från början, fast det sas ju från AB att det inte alls bara skulle handla om ADHD….. Nä, det kan ju handla om läkemedelsindustrin som gör ADHD-mediciner (eller som janne larsson kallar dom, droger).
Hur ser kopplingen ut mellan aftonbladet och scientologin (KMR)? Frågan är precis lika relevant som att undersöka hur kopplingen är mellan läkemedelsindustrin och psykiatrikerna.
Vissa skriker högt om kemisk obalans och att den inte är bevisad, saken är väl vad det gäller ADHD att man pratar om dopamintransportörerna (DAT) och en eventuell fel-funktion där, kanske också i några dopaminreceptorer, men det handlar inte om den kemiska olabans som KMR skriker så högt om, utan om hur DAT och receptorer hanterar transmittorsubstansen, d.v.s. så är jag osäker på att det finns en brist på dopamin i hjärnan, däremot så är det brist på fritt dopamin på vissa ställen i hjärnan, det är en väsentlig skillnad.
Men Janne Larsson och gängen sprider sin propaganda där man använder ord som skador i hjärnan, kemisk obalans, barn tvingas använda knark o.s.v. Däremot så har dom inte kommit med nåt bättre förslag för dessa barn, det viktiga är att hävda att ADHD som diagnos är en bluff och att man knarkar ner barnen.
Tja, rymdnissen XENU finns ju också o.s.v. för att ta lite från scientologernas program. Trovärdigheten hos Janne Larsson och hans anhängare här i kommentatorsfälten är inte speciellt höga, trovärdigheten om att det från början är rymdvarelsen som skapat detta kaos psykiatrin (kommer inte ihåg hela historien, finns på nätet) är ju inte så hög. Sen att KMR hävdar att det är psykiatrin som stod bakom 9/11 attackerna mot twin towers + att psykiatrin är orsaken bakom förintelsen (judarna andra värdskriget) gör ju dess trovärdighetspeciellt mycket större.
Sen kan faktiskt en blind höna hitta ett korn ibland (även KMR) men då deras trovärdighet är så usel så missar man lätt det, vilket är synd, för psykiatrin är inte alls speciellt bra.
Men den bör granskas ur patientsäkerhetssynpunk och inte ur scientologernas ideologis synpunkt.
Före detta läkemedelsförsäljaren Gwen Olsen upptäckte att det var mycket korruption och bakslug säljtaktik inom läkemedelsbranchen, speciellt när det gäller psykiatriska medel och hoppade av. Hon har avslöjat hur läkemedelsindustrin har satt i system att upprepa ”scientologer” hit och dit och nämna KMR som ”scientologins frontgrupp” för att få det att se ut som att avslöjanden om vad som faktiskt försigår inom psykiatrin med dess vinstdrivande diagnosvansinne beror på en ”galen grupp”. På detta sätt vill man uppenbarligen skrämma människor (och media) från att titta själva. Sanningen om psykiatrins icke-vetenskapliga metoder är och förblir ett ständigt ”eventuell fel-funktion” resonemang utan stöd i vetenskapen oavsett VEM som visar på hur det faktiskt ligger till.
All heder åt Aftonbladet som, så vitt jag vet, har tagit tag i att undersöka denna destruktiva pseudovetenskap kallad psykiatri, denna sektliknande grupp som arbetar bakom lyckta dörrar och som vi skattebetalare vare sig vi vill eller inte stödjer ekonomiskt.
Min åsikt är att psykiatrin har tagit helt fel väg. Jag har med egna ögon sett hur människor som klassats som ”bipolära” har blivit bra igen inom 4-6 veckor genom att behandla en dysfunktionell sköldkörtel med jodbaserade naturpreparat. Jag har sett barn med ADHD/ADD diagnos som ökat sin koncentrationsförmåga i enorm grad genom att börja äta Omega-3. Att ge människor med svårigheter vanebildande narkotiska preparat (mängder av det som ges ÄR narkotikaklassat även om förespråkare pratar om det i förmildrande termer) är, enligt mig, mycket långt ifrån optimalt även om många upplever en lättnad under en period.
Ordet läkemedel antyder ju att det är preparat som hjälper kroppen att läka. Läkemedelsindustrin borde kallas Symptomdämpningsindustrin.
Hur stor dos Omega-3 fick barnen?
Äntligen!! Tar ni upp överdiagnostiseringen av ADHD och bipolär typ 2 (falsk bipolär á la Ann Borderline…). Detta är det centrala och viktigaste i hela debatten. Vissa skall ha medciner. MEN ABSOLUT INTE ALLA! Dagens överdiagnostiserande är en följd av läkemedelsföretagens lobbying och smörande av psykiatriker. NU FÅR ALLA MEDICIN MOT BIPOÄR SJUKDOM OCH ADHD, bara man haft låga betyg i skolan, eller råkat komma hem med ett extra mjölkpaket från affären (maniskt? nej). Även många med höga forskningsambitioner, som vill göra sig ett namn dras med, ”skattningsskalepsykiatriker” som helst inte träffar patienter själva. De kloka psykiatrikerna går inte på bluffen, men de överröstas tyvärr.
Blir liksom förbannad när man tar och häver ur sig diagnoser, som om de vore något helt annat och utan att basera det hela på adekvat forskning och fakta och mer hur som helst. Det är inte diagnoserna eller individerna som det är ”fel på”, utan mer hur vi själva ser på vad som är ”normalt” eller inte. Det forskningen har visat och som det hela lutar åt mer och mer, efter _validerad forskning, att just borderline och bipolär mer och mer går samman, som det egentligen är en och samma diagnos, men yttrar sig olika. Tycker att man heller ska hålla käft än kasta skit på detta. För som sagt det är inte det handlar om, utan det du kommer med visar mer på fördomar och okunskap.
Utan mycket handlar om, att vi ska leva i sorts sablar emotionell flatline, där det är förutbestämt på vilket sätt man får uttrycka glädje eller nedstämdhet. Passar du inte in i mallen, det normala, så söker man efter svar, för ansvaret att uttrycka detta på ett korrekt sätt ligger hos individen själv. Även då utifrån syne sätt som faktiskt baserat på omedvetna normer i samhället.
Kanske är bättre att vi alla tar och tänker om, kring detta normala. Ett antagande om vad som är normal, är ju ett antagande som har sina anor från rasbiologin, som fortfarande lever kvar. Då mer i linje att vi öppnar upp, för ett mycket bredare perspektiv på vad som är normalt.
Man fattar ingenting vad du skriver eller vill med ditt inserat på detta forum.
Min granne lider av bipolaritet typ II. Det märks väldigt tydligt när hon slarvat med sina stämningsstabiliserande mediciner, hon går in i ett hypomaniskt tillstånd som gör att hon pratar i princip oavbrutet och kan inte låta nån annan få en syl i vädret. Och vill gärna fortsätta prata även om hon hållit en kvarts monolog och man försiktigt försöker signalera att man inte har tid att lyssna längre. Hon uppfattar inte den signalen utan bara fortsätter prata och prata. När hon tagit sina mediciner som hon ska så kan hon konversera precis som en frisk människa.
Roligt att läsa detta idag. Diskuterade precis med sambon att:
Jag tror att idag är kvinnor så stressade av yrkesliv och all djvla planerade aktiviteter med barn att man inte orkar med att barn ÄR barn! Man vill bara drösa ner i soffan men så stutsar barnen rund som duracellkaniner och det måste bara vara något fel! Så en diagnos är tacksam, för ingen informerar ju blivande föräldrar att det FAKTISKT ÄR skitjobbigt emellanåt (precis som värmande och roligt)!
Nu vill ju dessutom vuxna bli diagnosticerande:
Jag var en jäkel när jag var yngre och jobbig nu men men vadå, det är ju diagnosticerat att mina brister beror på ADHD!
Självklart är det fall som behöver hjälp, men desto fler föräldrar måste få mer fysikt stöd (egentid för rekreation och vuxentid) i form av hjälp med passning.
BVC måste ochså informera om att barn inte bara är en assesoar till årets kläder, utan även ett stort och jobbigt ansvar, där belöning kommer i form av kärlek och roliga stunder…
Syns att du inte har en susning om problematiken. Du har säkert helt vanliga barn som kan vara och i perioder också ska vara jobbiga på grund av sin utveckling. Det har jag också haft och de har nu vuxit upp till fina och ansvarsfulla vuxna. Det finns inte i mina tankar att barn skulle vara assessoarer till årets kläder, vilken befängd tanke. Nu har jag fått ett barn som har fått en diagnos, mest för sin egen skull, för att förstå och få förståelse för sin egen problematik och jag lovar dig att den dagen du får erfarenhet själv kommer du att märka skillnaden och troligtvis ändra uppfattning. Det gamla ordspråket att ”det är lätt att uppfostra andras barn”, speciellt de man inte har någon erfarenhet av själv verkar väldigt giltigt i denna diskussion. Som tur är finns det idag sakkunnig hjälp att få och den ska lyftas fram och lyssnas på, enligt min åsikt, så att barnen och föräldrarna (de är också människor) kan få ett drägligt liv. Jag förstår inte den nedvärderande ton som finns om dessa diagnoser, då så många faktiskt vittnar om ett förändrat liv efter t ex medicinering. Jag själv har låg ämnesomsättning ”Hypotyreos” Jag tror ingen ifrågasätter att jag tar det som fattas i min kropp i form av läkemedel eller ifrågasätter diagnosen. Jag kan också strunta i min medicin och vara trött och må dåligt. Som tur är behöver jag inte lyssna till folks elakheter och fördomar på grund av min diagnos och det skulle faktiskt gälla även de med neuropsykiatriska diagnoser.
Till fakto har jag erfarenhet av nära släkt med diagnosen och jag är fullt medveten om att ett antal, här kallad lite grupp 1 har behov av medicinering. Sedan har vi en del, grupp2 som kanske har syptom men BORDE kunna klara sig med stöd OM livspusslet och förberedelserna vore bättre. Grupp 3 de 90% som är kvar tillhör som tur är mina barn.
Genom medicinering får grupp 2 att ändrad personlighet vid medicinering och frågan är väl om man ska mata narkotikapreparat som förändrar deras personlighet ELLER om man vänder på det, är dessa individer ”förvrängda till något annan personlighet” genom att de inte medicineras.
Du har säkert valt bort liknande preparat av själet att du inte vill bli ”nerknarkad” (sker vanligast med mediciner).
Barnet får inte göra detta val, därför är det av yttersta vikt att detta är för grupp 2 noga avvägt. JAG anser att om man klarar livspusslet genom att lägga ytterligare tid samt extrastöd i skolan att man borde försöka undvika medicinering.
Personligen tycker jag att det är en dåligt ursäkt för att man vill få en ”drägligare” tillvaro utan att först försöka gå ned i tid, ha kontakt med skolan angående resursstöd m.m.
Räcker inte detta kan eventuell medicinering vara en utväg.
Sen vill jag bara tillägga att jag inte har en examina inom vare sig medicin eller psykologi utan det är mina egna personliga reflektioner.
Nu är det nog så att många föräldrar redan försökt med sitt livspussel på alla sätt. Jag tror inte ett ögonblick att detta är något som man lättvindigt tar till i första hand. Att barnet skulle ändra personlighet vill jag reagera starkt emot. Istället har jag erfarenhet av att barnet äntligen kan visa sin rätta personlighet utan att störas av t ex oönskade impulser. Jag kan rekommendera en flickas berättelse i programmet ”Fråga doktorn” som visades för några veckor sedan, Där hon själv berättar om sina upplevelser av vad medicinen betydde för henne. Du har rätt i att barn inte kan göra egna val och då är det viktigt att ha kloka vuxna runt sig. Ibland kan kloka val vara att välja att prova en medicin i en svår situation då allt annat provats.
Förbättra din hemsituation eller ta hjälp med passning, rutiner, uppfostring osv. Men lämpa inte över ansvaret för dina barn på en diagnos och droga dem bara för att DU tycker att det är jobbigt. Prata med, lyssna på och älska dina barn och ge dem TRYGGHET och STABILITET så ska du nog se att barnet kan visa sin rätta personlighet och inte den personlighet du anser att den ska ha. Och vissa barn har ”oönskade” impulser eller är lite mer aktiva, visst fan är det så men brännmärk inte ditt barn och ge denne en massa problem inför framtiden med farliga personlighetsändrande mediciner bara för att DU inte orkar med.
Du kan inte försvara det du gör eller säger. Du har fel.
Har svårt att förstå den aggressiva framtoningen i ditt svar. Kan bara berätta att jag har 3 barn är lyckligt gift har alltid arbetat deltid när barnen varit små. De har fått mycket kärlek och tid från min sida. Vilket de äldre barnen ofta vittnar om. Det har dessutom gått mycket bra för dem i livet, alltså de som flugit ut. Mitt barn med diagnos inom autismspektrumet har fått jättebra hjälp och stöd både med medicinering och med annan hjälp från habiliteringsteam mm. Idag är det ett lyckligt barn som ingen människa skulle kalla för neddrogad.
Vi missar en punkt här Cat. Jobbade din man deltid när barnen var små. Jag menade att problematiken ökar bl.a. att kraven på att vissa måste jobba heltid för att få sin livssituation och detta tvingar mammor som generellt sett utför mer hemmaarbete att inte orka med problematiska överaktiva barn.
Vi delar inte heller 50/50 här. Totalt antal timmar är nog lika med tapetseringar, ombyggnader + att jag lassar in betydligt fler övertid m.m. MEN i vardagen ligger det nog en större belastning på det täkta könet, och ytterst känner nog min sambo att hon ansvarar mera för hemmapusslet än jag. Men barnen bör och ska självklart vara lika ansvar för att alla ska orka, men om det är så vette fasen. Vi har miljoner skäl till att det blivit så, hon har vikariepol inte jag o.s.v. men ursäkter kan man alltid hitta om man letar!
Här är vi absolut överens:)
Det finns naturligtvis de som verkligen har behov av hjälp, ingen tvekan om saken. Men jag håller med dig om att det finns en ny generation mammor som har problem med sig själva och söker förklaringen till detta i sina barn. Har sett på nära håll hur det ska googlas och ställa egna diagnoser, ibland flera stycken, på barn ”eftersom det stämmer så bra”. Har själv en sådan situation med mitt ex som vill få in vår som på barnpsyk, utan att det finns verkliga problem att tala om.
Det är sorgligt att läsa alla påhopp på dem som diagnostiserats
med ADHD. Att det finns viss skepsis är bra men nu börjar det likna drevet som var för några år sen, då vissa ”tyckare” påstod att ADHD inte ens fanns.
Bra artikel.
Nu gäller det att få läkarna att inse att tabletter inte är rätt metod. Det innebär att många läkare mistar sina arbeten men målet även för dem måste vara att göra folk friska.
Min erfarenhet är att ända uppgiften de har sätt diagnos sedan ge tablett sedan hej då. Vad ger detta ? Inget. Efter ett tag inser man att man ej får det man behöver utan läkaren är den som bestämmer helt. Så det skapar mer apatisk, uppgivenhet, ledsnad etc. Nu gör det ej detta av elakhet utan genom den skola de har samt vill behålla arbetet.
Vad menar du när du säger att tabletter inte är rätt metod?
sluta med eran häx jakt. JA det är för få som diagnostiseras. då det inte ens finns kunskap om vad adhd är. jag har träffat många som jag tydligt kan se att dom har adhd fastän dom själva inte vet om det. adhd och andra liknande diagnoser är VANLIGT! bara gömt… DOCK så är det riktigt att dom som har fått diagnosen adhd blir erbjuden tabletter fastän personen inte kanske behöver den. påtal om ritalin/concerta så fungerar den bara på ca 10 procent av befolkningen. och det finns INGEN godkänd medicin enligt läkemedelsverkets hemsida. utan samtliga ”mediciner” utvärderas än idag… SLUTA ATTACKERA DE SOM REDAN LIGGER OCH ATTACKERA LÄKEMEDELS FÖRETAGEN ELLER LIKNANDE ISTÄLLET!!! DET FINNS GOTT OM FÖRDOMAR UTE SNÄLLA SKAPA INTE MER!! FÖR VAD SOM KOMMER HÄNDA NU ÄR ATT FOLK TROR ATT DOM SOM VERKLIGEN HAR ADHD INTE ENS HAR DET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Det är väl klart Elisabeth att ”ADHD finns”, i den betydelsen att psykiatriker sätter den beteckningen på människor. Vad som inte finns är den skada i hjärnan, den defekt, som denna beteckning tänks representera. Den är och har alltid varit en ren spekulation. Det är ett diagnostiskt övergrepp mot barn att förklara för dem att de har en medfödd skada i hjärnan som gör att de inte kan – och inte heller kommer att kunna – utveckla vissa förmågor, som andra har eller kommer att utveckla. Det är grymt att utan några bevisade fysiska undersökningar stämpla barnen med hjärnskadediagnoser (till skillnad från att ställa en diagnos efter en noggrann undersökning som visar en faktisk skada i hjärnan). Det är grymt att ta ifrån barn de fantastiska utvecklingsmöjligheter de har och att förklara deras önskvärda och icke önskvärda beteende utifrån ”fungerbarheten” av de narkotiska preparat man ger dem.
Och än en gång: Allen Frances är ju huvudskaparen av den diagnosbibel som ligger till grund för diagnosexplosionen och den medföljande utskrivningen i ADHD-preparat. Det är lite svårt för förespråkare av diagnosbeteckningar och psykofarmaka att påstå att också han lider av ”okunskap”.
Vet ni förresten att ledande amerikanska barnpsykiatriker – påhejade av läkemedelsbolag - nu anser att 25 % av alla barn som fått diagnosen ADHD lider av ”bipolär störning”. Och så är givna kandidater för preparat ur psykiatrins tyngsta arsenal – neuropleptika, s.k. antipsykosmedel. Vilken framtid för barnen!
…grymt att ta ifrån barn de fantastiska utvecklingsmöjligheter de har och att förklara deras önskvärda och icke önskvärda beteende utifrån ”fungerbarheten” av de narkotiska preparat man ger dem…..
GRYMT att INTE ge barnen den möjligheten till harmoni, som barnet kan uppnå med mediciner. Fantastiska utvecklingsmöjligheter? Alla vet ju att det inte går att förändra en permanent hjärnskada, men Olle2 kan! Den idéen har du väl hämtat från USA, som allt annat otrovärdigt. Utvecklingsmöjligheter om sådana existerar, skulle logiskt nog ske bli lättare och bli bättre med mediciner.
Jag är inte direkt mot medicinering, så länge som det är frivilligt (även outtalat) från föräldrarnas sida och man inte hycklar med att det faktiskt handlar om personlighetsförändrande droger.
Man kan nämligen ”bota” exempelvis homosexuella också, med hormoner. Kanske är det egentligen grymt att förneka dem medicinering? Bara lämna dem vind för våg i sina destruktiva perversioner när man kan medicinera fram den harmoni som ligger i den heterosexuella normaliteten.
Homosexualitet var en sjukdomsklassad ”störning” fram till 1979, så jämförelsen är inte ens långsökt. Den visar bara hur grunt våra ”självklara” åsikter och resonemang egentligen ligger.
Det är grymt att utan några bevisade fysiska undersökningar stämpla barnen med hjärnskadediagnoser…..USA Olle2…man gör faktiskt hjärnröntgen här i landet med magnetröntgen/MR för att se skillnader och skador i hjärnan…så märkligt att du går ut med att man gissar sig till hjärnskador, om det inte är skador, så tror du att man har ADHD p g a lågt blodtryck eller…skulle snarare tro att det är nervskador och kroniska sådana.
Underbart med en psykiater som gör avbön. Äntligen lite vett i den djungel av okunskap och profit som psykiatrin utgör.
”Frances menar att diagnossystemet leder till att läkare ”medicinerar mot normalitet” i fall med misstänkt adhd.
– Vi har gått för långt med att ge diagnoser till beteenden som borde uppfattas inom ramen för normalitet.”Underbart sagt. Fram för humanism inom psykvården. Bort med profiten och de skadliga metoderna.
Arbetsförmedlingen har i ett års tid försökt att tvinga på mig till en neurologisk undersökning då jag har problem med att hitta ett jobb.
Problemet är att det tar flera års kötid till en undersökning, men arbetsförmedlingen lastade till en början allt ansvar på mig att få tid till en sådan. Jag ringde upp en legitimerad psykoterapeut som förklarade att hela 25% av de som genomgår testerna bevislingen inte har ADHD eller lätt Aspberger alls. Jag är normal och frisk, men det är inte kul att fascisten till arbetsterapeut på arbetsförnedringen menar på att jag har problem i arbete med att förstå skriftliga och muntliga instruktioner!
Hur länge skall detta ADHD-nonsens hålla på? Verkar ju rena rama Juholt-hetsjakten och som inte leder till annat än okunskap hos de okunniga.
Men hur kan nu även själva skaparen av den senaste DSM-utgåvan, med dess, som han nu säger, falska epidemi av ADHD-diagnoser, lida av ”okunskap”?
Hur kan det komma sig att grundaren av scientologin inte fick sin dianetik accepterad av psykiatrin och därigenom troligen blev sur och började bekämpa psykiatrin istället.
Frågan måste ju också ställas att hur kan dessa dödsdroger (som scientologerna kallar dom) vara accepterade då deras grundare exprimenterade med dom i samband med sin dianetik, Benzedrine (racematiskt amfetamin) om jag minns rätt.
Men det är ju klart, sådana framstående personer klarar ju av sånt, piloter i USA:s flygvapen klarar det väl också det är bara ADHD-människorna som inte är kloka nog för att kunna hantera det kanske, fast om vi köper några dianetik-kurser så kanske även vi börjar få ett människovärde igen….
Risk för att de psykiatriska diagnoserna medför samhällsekonomiskt ”stort svart hål” och är skadlig hälsomssässigt.
Att må mindre bra eller dåligt kan ha många orsaker. Psykiatrin gör stor affär av detta med att sätta namn och klassificera det (psykiatriska diagnoser). Steget med automatik därefter blir att ordinera piller. Diagnosen förklarar inget, den verkar i praktiken ha som huvudsyfte att ge ”entrébiljett” till pillerburken. Pillren botar ingen. Området med psykiatrins diagnoser och stora utskrivningar av psykofarmaka borde granskas på ett helt annat sätt än vad som hittills gjort. Vad är de mänskliga och samhällsekonomiska effekterna på kort och lång sikt av hanteringen? Att det skadar många vet vi säkert men hjälper det överhuvudtaget någon? Bidrar de eller är skadlig för samhället totalt sett? Jag tror att finansminister Anders Borg skulle välkomna att se en sådan granskning. Plus givetvis skattebetalarna. Delar av läkarkåren och pillertillverkarna gör givetvis allt för att mörka detta.
Jösses! Jag kan absolut dementera att mediciner skulle vara något ont och inte nödvändigt.
Jag genomlevde hela barndomen, ungdomen och halva mitt vuxna liv med känslan att jag inte räckte till och fungerade annorlunda än alla runtomkring mig. Klarade skolan bra men hade svårt att klara/orka ett socialt umgänge och drog mig undan. Resulatet av att ständigt känna sig som ett ”UFO” som inte räckte till att inte klara/orka det andra med lätthet gjorde och till synes njöt av (bjuda hem vänner på fika etc) gav ett stort hål inombords där självkänslan borde funnits. Det hålet fyller man då med något annat. I mitt fall med ätstörning, i andras fall med att ställa sig utanför samhället t ex. genom droger och kriminalitet.
När jag på egen hand (!!) förstod att jag hade adhd, sökte hjälp och blev utredd fick jag svart på vitt vad mina problem gällde. Jag var inte korkad. Tvärtom fick jag veta att jag var mycket välbegåvad men att adhd´n gjorde vissa saker svårare.
Alla dessa märkliga pusselbitar föll på plats och jag kunde börja hela mig själv. Nu medicinerar jag med conserta och har fått ett nytt liv! Ett komplett och mycket lättare njutbarare liv. DET är värt hur mycket som helst för mig och min familj. Det jag sörjer är att ingen förstod när jag var liten….
Jag tror inte att en diagnos för ett barn är en stämpel som skulle bergänsa barnets liv. Tvärtom! När man vet varför man fungerar som man gör har man makten att göra val där ens förmågor kommer till sin rätt. Min adhd är långtifrån bara negativt. Mina förmågor att kunna hyperfokusera och ”gå igång” på saker har snarare hjälpt än stjälpt mig i studier och annat. Min snabba hjärna är superb och jag fattar ofta mycket snabbare än andra, ser samband, hittar lösningar etc.
Mer forskning kring ämnet behövs dock och oseriösa utredningar måste bort. Lärarutbildningarna måste bli bättre så att pedagoger blir bättre på att uppfatta signaler och inte bara larma då ett barn är stökigt och inte klarar målen. Det finns ”duktiga barn” vars problem inte yttrar sig utåt men som är minst lika alarmerande, så som det var för mig.
Allas våra barns bästa måste sättas i främsta rummet. Det gör man inte om man ser bort och inte utreder om man ser tecken på att något inte stämmer och barnet har svårigheter. Nyckeln till ett helt liv kan hänga på om man själv och familjen får klarhet.
Det är helt sant, som du skriver, att ”våra barns bästa måste sättas i främsta rummet”. Det gör man dock INTE genom att förklara för barnen att de lider av en skada i hjärnan som är medfödd och som kallas ADHD, som de kommer att ha livet ut, och som kan lindras genom ”medicin” (i själva verket narkotikaklassade centralstimulerande medel).
Det kan mycket väl vara så att vuxenvärlden (psykiatriker, vissa föräldrar, lärare) tycker att det här är en bra förklaringsmodell, som de kan enas runt. Men vad tycker barnen om sin diagnos och sina piller – och vad tycker de sammanslutningar som ska ta till vara barnens intressen?
Ja en hel del forskning har visat att barnen inte gillar sina diagnoser och piller; att de exempelvis tar pillren för att de vuxna i deras närhet gillar dem mer när deras beteende är påverkat av pillren. Och FN:s kommitté för barnets rättigheter – som ska se till att Barnkonventionen följs – har skarpt kritiserat Norge för dess stora förskrivning av centralstimulantia till barn (Sverige ligger nu tätt efter Norge).
Vi har vansinniga siffror över förskrivningen av psykostimulantia till unga pojkar på flera håll i landet. Det är resultatet av den falska ADHD-epidemi som Frances pratar om.
Jag vet inte riktigt vad du arbetar med eller vilken kontakt du har med barn som diagnostiserats med ADHD. Måste dock säga att det är mycket tragiskt om du i negativ form säger till barnen att de har en hjärnskada. Inte konstigt att barnen inte gillar sin diagnos om den framställs på det sättet.
Avseende Barns bästa skiljer det sig från individ till individ. Att generalisera som du gör får mig att tro att du inte har så mycket direkt kontakt med barn och inte med barn som har svårigheter.
Jag träffar på många barn och ungdomar som fått diagnosen ADHD och många av dem accepterar den och anser att det är skönt att få en förklaring till varför de beter sig som de gör, till varför deras hjärnor går på full speed. Genom att fastställa en ADHD problematik ger du även barnet en möjlighet att arbeta med sig själv på ett sätt som passar dem, hjälper dem att finna redskap och verktyg. En del barn fungerar bra utan medicinering men en del behöver och vill ha. Som jag tidigare skrev är det väldigt individuellt och det ska det även vara
Jag håller med att det finns barn som feldiagosiseras med ADHD trots att de inte har det och det är just diagnostiseringen denna debatt går ut på
Nejdå det är inte jag som ”i negativ form säger till barnen att de har en hjärnskada”. Det är Uppsala läns landstings påkostade och av de främsta experterna framtagna ADHD-site som berättar det för barnen. När man, som på den siten, ska skriva något för dem som inte läser så bra får man ersätta de latinskt klingande förnäma namnen – som dysfunktioner – med svenska, som skador.
Du står för det lite mer förnäma och utvecklade språkbruket när du gör bruk av standardtermerna i området. Men barnen är inte förtjänta av myter om att de har en störd hjärna (dopaminbrist), där denna störning/skada inte kan uppmätas överhuvudtaget.
Råa fakta är att amfetaminpreparat (Ritalin, Concerta) är en quick fix – ett sätt att tygla ett för vuxenvärlden oönskat beteende. Och det är allt.
Du verkar fast besluten med att ignorera det faktum att många barn och ungdomar och även vuxna, som har en ADHD problematik, tydligt uttalar att det är ett stort bekymmer för dem att ha en sådan livssituation. Du ignorerar även att de uttalar att medicinering kan vara till stor hjälp. I min mening idiotförklarar du dem och säger att deras åsikter inte är något värda. Jag har inte hört dig komma med alternativa sätt att hantera detta. Istället enbart en massa kritikt.
Jag vet att en del forskning stödjer din inställning men det finns även forskning som går emot dem. Så är det alltid…forskning för och emot. Det är bara att välja sida och hitta den forskning som stödjer det argument du för. Jag är absolut för evidensbaserad forskning, jag välkomnar den. Men en forskning eller ståndpunkt som inte tar till sig brukarans, patienternas, klienternas åsikter och uppfattningar vänder jag mig helt emot. Det är för dessa individer som utvecklingen ska ske och inte för samhället!
Som jag tidigare skrivit är jag både för och emot medicinering. För den om den används utifrån individen och endast som ett redskap för att kunna ta till den behandling som behövs. Emot om den används enbart som ett syfte för få personen i fråga att passa in i vårt samhälle. Det är stor skillnad! Och därför efterfrågar jag kontinuerliga uppföljningar och utvärderingar. Din benämning på ”rå fakta” betecknar jag endast som en åsikt och långt i från fakta. Det är viktigt att hålla isär begreppen.
Självklart har Olle2 svårt att ta till sig att människor har ADHD-problematik, det beror nog på att han (och KMR) anser att ADHD inte finns, utan det är en diagnos som psykiatrin tillsammans med läkemedelsbolagen har skapat för att kunna droga främst barn (men även vuxna).
Så om det inte finns ADHD så behöver man ju inte behandla den enligt det resonemanget.
Stökiga barn behöver nog bara lite mer lugn och ro (och kanske kramar) så blir det bra……
Detta är alltså inte min åsikt, jag tycker man ska medicinera då det behövs, men man ska ha provat andra vägar först.
”Ångerfull” – ett klart friskhetstecken, grattis Allen Frances !
Psykiatrins DSM-bibel har man hört talas om i åratal, och den uppdateras mellan varven för att inkludera ännu fler diagnoser. Inte förrän nyligen har det gått upp för mig vilket enormt verktyg den är – för att öka läkemedelsindustrins miljardintäkter. Att sedan vetenskap och beprövad erfarenhet fullständigt åsidosattes och t.ex just ”adhd”-diagnosen tillkom genom röstning (handuppräckning) av ett tiotal psykiatrer – gör en ganska så förbryllad.
Att dessa diagnoser under senare år börjat ifrågasättas mer och mer tycker jag är ett synnerligen gott tecken, och visar att fler människor upptäcker att det finns en annan sida av saken, bakom psykiatrins dimridåer.
Tacksam för att Aftonbladet tagit sig an granskningen av psykvården.
Kommentar till signatur Svacksten (lite längre ner på sidan):
Jag har full förståelse för det du uttrycker. Det som pågår inom Arbetsförmedlingen är milt sagt horribelt.
Vad den legitimerade psykoterapeuten sa till dig (25%) kan jag fullt förstå, och jag skulle vilja säga att det
kan röra sig om mångdubbelt flera – som inte har ADHD !
Min varma rekommendation är att stå fast vid din ståndpunkt – dvs normal och frisk !
Att AF ändå försöker sätta en stämpel på dig gör mig förbannad.
Folk på AF skickas på kurs om ADHD – och vad jag kunde se så slukade samtliga med förtjusning den psykiatriska synen på den här problematiken, och fick ett verktyg att kunna slussa arbetssökande vidare till utredning.Till min förvåning så såg jag ingen på AF som uttryckte en kritisk ställning gentemot adhd eller aspberger. Jag tyckte detta var shockerande. AF-folk verkade vara så glada i den flummiga adhd-diagnosen, och en arbetsförmedlare trodde t.o.m att hansjälva led av adhd.Under min tid inom AF kunde jag bevittna vansinnet att skicka arbetssökande till att stämplas ADHD,och till sist stod jag inte ut längre – utan har vänt dom ryggen – lämnat dom och jobbar med annat idag.
Och faktum är att jag sover mycket bättre sedan jag hoppade av eländet !
När min dotter var 4 år fick hon diagnos AD/HD, när hon var 6 år Tourettes syndrom och när hon var 14 högfungerande autism. Jag ser denna resa även som ett exempel på att Bup lärt sig mer och fått mer exakta metoder för utredning och diagnoser. Och nu när hon går i gymnasiet så bad hon mig halvvägs in i terminen att komma och berätta för kamraterna om hennes diagnoser. För det hände hela tiden saker och de började titta konstigt på henne. Och när jag och dottern tillsammans på ett möte berättade om hennes olika sätt att fungera som inte är samma som andras så sa alla klasskamraterna -oj, jaha , men då förstår vi. Och sedan har de accepterat henne som hon är. Dvs annorlunda men ok. Istället för att utesluta henne ur gemenskapen så går det bra. Och att hon klarar av att gå i gymnasiet över huvud taget beror på medicinerna som får hennes hjärna att stilla sig lite. Jag förstår inte vad det är för ”fel” att ha en neuropsykiatrisk diagnos? Eller varför de skulle ha hindrat min dotters utveckling. Snarare ser jag att hennes diagnoser möjliggjort hennes positiva utveckling……
Du har aldrig frågat dig om det inte är så att det är den s.k medicineringen som är orsaken till hennes försämrade tillstånd?
Tanken kanske aldrig har slagit dig?
Det är mycket kemikalier hon har fått i sig genom den s.k medicineringen.Du har aldrig funderat över kemikalieförgiftning?
Hej!
Om ni funderar på långtidseffekten av metylfenidat och vad vetenskapen fått fram så här långt så finns det lite summerat på engelska wikipedia. http://en.wikipedia.org/wiki/Methylphenidate#Long-term_effects
Litar man inte på wikipedia kan man förstås gå igenom originalartiklarna och titta själv.@1ad7ea0b8ee5c8b679343c3cc80b30b5:disqus : ”Jag förstår inte vad det är för ”fel” att ha en neuropsykiatrisk diagnos?”
Inget alls. Tack för att du delar med dig.
@St:twitterå upp föör livet:Fint att du bryr dig om mamman och dottern som nämns ovan. Man kan helt klart fundera på vilka olika saker (medicin, inlärning, miljö, gener, etc) som påverkar hur vi utvecklas. Det är en väldigt avancerad fråga och vi behöver mer forskning för att kunna ge bra svar. Vi i Sverige (inkl mig) vill oftast inte se till genetiska faktorer. Studier med tvillingar visar att vissa utvecklingsskillnader (ej störningar) har en stark genetisk komponent. Man kollar på tusentals tvillingar, och de som fått växa upp i helt olika hem. Har de båda ungefär samma mönster/beteenden? Vi ser att en stor del av dessa tvillingar (med t.ex. ADHD-beteenden) har det fastän de växt upp i helt olika miljöer. Beror det då på gener och biologin?Det behöver inte spela så stor roll. Men det säger något om det är ”kemikalieförgiftning” som skulle ske. Jag har inte hört det begreppet gällande ADHD och medicinering förut. Jag får läsa in mig mer på forskningen så att jag vet mer.Tack för engagemanget!Tore G
Kan tänka mig att du inte tänkt ta några starkare värktabletter om du får värk någon gång och hoppas verkligen att värken inte blir kronisk. Då kanske du är tvungen att ta tabletter varje dag för att få ett drägligt liv. Det är skrämmande hur folk kan ifrågasätta andras upplevelser. Det kanske är så att vi ska ifrågasätta starkare värktabletter också? Det går nog bra att stå ut med lite smärta?? eller finns smärta egentligen??
Det är skillnad på värktabletter och psykofarma. Du kan inte jämföra dem.
Psykofarmaka kanske du menar? Ja det är skillnad på lättare värktabletter och psykofarmaka. En hel del starkare värkmediciner är narkotikaklassade. Det finns också en hel del olika psykofarmaka, dessa kan inte heller jämföras. Det är helt olika läkemedel.
Nu har vi två stycken med signaturen ”Mamma” på detta forum. Du måste byta för jag var först. Detta har inte jag skrivit och det blir förväxlingar annars.
Att hon fick ADHD som 4 åring är ett bevis på att hon är 100% frisk. Dock har hon garanterat skador efter medicineringen numera dock.
Symptomen som radas upp för olika diagnoser är samma som människor får av t ex olika brister på t ex vissa vitaminer och mineraler (ofta brist på B-vitaminer, främst b12), eller, vilket kanske är ännu vanligare, symptom på allergiska reaktioner på t ex tillsatsämnen i maten eller metallförgiftning. Eller en dysfunktionell sködkörtel som orsakar hormonella obalanser. Trots detta är det extremt ovanligt att en psykiatriker testar dessa saker innan den ger en diagnos – efter att ha slagit i DSM – och skriver ut en psykiatrisk drog. Jag föredrar det ordet framför mediciner eller läkemedel p g a av den enkla anledningen att det är droger det handlar om. Starka, vanebildande droger. Jag skulle gärna se att man tog fulla fysiska tester innan man överhuvud taget slog upp i DSM. Det vore en äkta hjälp att hitta den korrekta orsaken till symptomen och behandla det på ett sätt att personen faktiskt blir frisk och mår bra igen. Det skulle förstås innebära att både psykiatrikern förlorade en patient och att läkemedelsindustrin förlorade en kund. Kan man tänka sig att det är anledningen till att det så ytterligt sällan utförs riktiga tester för att hitta den korrekta orsaken? Alla som är det minsta insatta vet ju att det faktiskt finns 0% vetenskapliga bevis på att det existerar ”en kemisk obalans i hjärnan” som orsakar det som kallar ADHD eller någon annan av alla otaliga bokstavskombinationer man hittar i DSM.
Det är nog många som inte borde haft diagnosen, och lika många som borde haft den som inte fick… En sak vet jag dock. När det gäller ADHD är den dåligt formulerad. Jag har läst den många gånger men aldrig känt igen beskrivningen. Ändå visade sig att en familjemedlem hade ADHD, ett skolexempel. Men jag hade aldrig använt de orden, beskrivningen är dåligt formulerad och missvisande.
ADHD i fokus igen !!!??? Hur tänker ni på AB? Ni skulle utreda psykiatrin ju! Det finns hur många psykiatriska diagnoser som helst, och hur många mediciner som helst som skrivs ut. Varför skriver ni inte om utskrivningen SSRI, man kan ju få det utskrivet per telefon? Svaret är att ni helt enkelt skiter i de egentliga problemen i psykiatrin utan spelar på den moraliska paniken över de ”narkotiska” (läs adhd-medicin) preparaten som flödar i samhället, d.v.s. enstaka promille av mediciner som skrivs ut i psykiatrin. Ni gör helt enkelt vad som helst för att få läsare. De riktiga vinnare på ökad diagnostisering av adhd är ni, ingen annan… Sista gången jag slår in aftonbladet.se i alla fall
Jag har Aspergerssyndrom o jag äter zoloft varje dag det var de bästa medecinen ja kunde få men många klarar inte av den medecinen om dom inte har rätt diagnos..men visst psykologtester tar för långt tid innan man får svar på vad eller vilka diagnoser man har jag fick min diagnos AS när jag var 15år o idag är jag 24 jag har lärt mig mycket om min diagnos eller som jag brukar säga min personlighet…men ja har också fått gå till psykologer o teraputer i fler år o än idag går jag hos en teraput som jobbar med neuvrologiskt..MVH//Västervik
Då får vi inte glömma senaste forskningen. Adhd har genetiska orsaker.
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/forskare-adhd-har-genetiska-orsaker
Under hela min yrkeskarriär som socionom har jag arbetat med människor som fått olika neuropsykatriska diagnoser. Med den erfarenheten välkommnar jag en debatt angående just diagnostiseringen och dess medicinering.
Jag påstår inte på något sätt att ADHD inte existerar, för det gör den. Jag påstår inte att de som behöver det inte ska medicineras. Vad jag efterfrågar är en mer djupgående debatt kring hur diagnostiseringen utförs och vilka aspekter som tas i beaktande under utredningen samt vilket syfte medicineringen har. Många av de ungdomar som jag träffar på som har fått diagnosen ADHD har även svåra hemförhållande (OBS! Innan någon blir upprörd och skriver ett arg inlägg så läs detta först. På inget sätt säger jag att alla som har ADHD har dåliga hemförhållande eller att ADHD kommer från dåliga hemförhållande! Att jag träffar på de ungdomar som har diagnostiserats med ADHD och har dåliga hemförhållande beror på det arbeta som jag har. Det är absolut ingen generalisering!). Genom erfarenhet har jag uppmärksammat att Psykiatriker och psykologer inte alltid tar dessa viktiga aspekter i beaktande när de ställer sina diagnoser. Inte heller görs fullständiga utredningar där även fysiska undersökningar innefattas. Med anledning av ovanstående är risken att bli feldiagnostiserad eller överdiagnostiserad överhängande. Vidare upplever jag att medicinering används för samhället skull och inte alltid för den enskillda individen. Medicniner bör, i min mening, användas tillsammans med andra behandlingar och under en begränsad period för att individen skall kunna ta till sig behandlingen. Tyvärr följs detta sällan upp och medicineringen fortsätter utan syfte. Psykiatriker är snabba på att skriva ut medicin och ställa diagnoser. Jag har varit med om en flicka som fick två diagnoser, Borderline och vaneföreställningar efter 30 minuter samtal med läkare och kraftiga medicinering skervs ut. Vid nästa läkarbeskt togs dessa diagnoser bort och nya sattes. Behöver inte förklara hur dåligt denna flick mådde efter dessa läkarbesök!!
Bättre och med djupgående debatt och granskninga behövs !!
Hej socionomen!
Tack för ett intressant inlägg, dessutom hållet i ett balanserat tonfall, vilket man tyvärr inte kan säga om alla som skriver här. ‘
Det är uppenbart att du vet vad du pratar om och dessutom har träffat adhd-personer, och inte heller detta verkar gälla särskilt många som skriver här.
Jag tror du och jag skulle kunna samarbeta väl i t ex ett psykiatriskt team.
En liten synpunkt dock – du skriver om adhd-barnens ibland bedrövliga hemförhållanden och att detta är en förbisedd orsak till deras problem. Å ena sidan – ja, hemförhållanden kan vara en viktig orsak till barnens problem med hyperaktivitet o/e koncentrationsstörningar. Å ANDRA SIDAN – det finns ett kraftig ärftlig inslag i adhd-diagnosen. Med andra ord, problem i familjeförhållandena kan ibland förklaras med att en eller båda föräldrarna också har adhd och har problem med de svårigheter som det innebär att ta hand om sig själva och familjen. Jag har träffat åtskilliga föräldrar som efter barnens diagnos har sagt till mig ”Ja, men h*n är ju precis som jag var i den åldern, och jag tycker diagnosen stämmer bra på mig också.” Och naturligtvis många som inte känner igen sig!
Hälsningar från en
Trevlig och kunnig psykiater
Hej Highbrown
Härligt att få ett givande och intressant svar.
Det var en intressant aspekt som du tog upp och som absolut inte får ignoreras. Föräldrarnas egna problematiker och dåliga hemförhållande kan ha ett samband med ärfligheten i ADHD. Det har även jag uppmärksammat i mina kontakter och behandlingar av hela familjer. Känner igen det uttalande om att föräldrana. Dock upplever jag det oerhört svår att göra bedömningar avseende grunden i barnets beteende när hemförhållandena är som de är. Det kan finnas en ärflighet i ADHD som är orsaken men det kan även bero på att föräldrarna har den problematiken och med de svårigheter som följer skapar den kaos och dålig struktur som påverkar barnet. Frågan är om barnet har ADHD eller det är hemmiljön som har skapat beteendet och svårigheterna?
Tro säker att vi kunnat samarbeta väl tillsammans! Det behövs flera olika kompetenser för att få ett fungerande neurpsykiatrisk team och du låter som en psykiatriker som kan respektera andras kunnade och erfarenheter.
aka Trevlig och kunnig psykiater.
Tack, Jag tror vi i allt väsentligt har samma ståndpunkt eftersom vi båda har erfarenhet, till skillnad från…. osv.
Ja, jag är en kunnig och trevlig psykiater. Dessutom lider jag av highbrow, dvs jag är en besserwisser och en intellektuell snobb, och det draget blir särskilt framträdande i sådana här lowbrow sammanhang. Under anonymitetens täckmantel kan jag tillåta mig ironier, sarkasmer och en mild överlägsenhet, som jag underviker in vivo,
Jag kan bara samstämma i berömet över inläggens karaktär och fyllnadsinnehåll.
Även jag skulle vilja komma med lite egen erfarenhet så att säga och jag är inte läkare eller socionom eller annat.Nej, jag är en före detta missbrukare som har adhd och tillhör det äldre bokstavsgänget om jag nu ska knorra till det och lätta på stämmningen lite.
Jag håller inte med till 100 % att det inte skulle ha med ens uppväxt att göra om man blir som man blir, när man inte blev som man skulle.
Min uppväxt handlade om att bli slagen i tid och otid för saker jag inte hade gjort, men kanske haft ett finger med i spelet. Jag tänker som så här- Att om man får stryk och blir hånad för kroppen, eller kallad för dum i huvet, idiot, Citat”jag ska döda dig förbannade unge” slut citat. Min egna far sa detta väldigt gärna, och ofta när fjärde pilsnern rann ner och spriten gjorde entré. Jag blev en jäkel på att ”läsa av” stämningen direkt vid ytterdörren så jag i alla fall var med på att smällen skulle komma. Jag fick ju inte bara stryk när han påstod att jag gjort det eller det men som jag ändå inte gjort. Han skrek-Erkänn un gjävel innan jag slår ihjäl dig”. I den åldern så hade jag inte mycket mer än en pytteliten tanke om att en dag döda honom att tänka innan jag gjorde det fatala misstaget att ”erkänna”för att få slut på slagen. Självklart fick jag en avslutningsmisshandel också, vad fan trodde jag egentligen.
Här kommer då det jag menar att efter en sådan här behandling så blir verklighetsuppfattningen förbannat skev,(ursäkta svordomen).
Om jag orkat så skulle jag kunna rabbla uppflera händelser som min pappa gjort mig. Pappa, det smakar kattskit att säga det.
Eh, jo förresten, första gången han misshandlade mig v ar jag 18 mån, allt enligt morsan som är död idag. När jag var runt 25-28 år så frågade jag Varför jag fick stryk när jag var så liten?
-Du fattade ju inte när jag sa åt dig- ge fan i det där??????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????
Va!!!
Intelligens på högsta nivå,eller hur.
Jodå, jag har allt fått slita för att komma ur skräckkänslan jag fick när han började skrika. Förresten, när vem som helst höjde rösten så urinerade jag i byxorna. Sista gången var i 20-års åldern.
Jag har en blogg där jag skriver om mitt liv som liten knatte, skolgången, efter skolan mm mm.
www.joasson.blogspot.com
Jag var på en föreläsning av Nåkkve Balldin (http://familjeforum.com/) där jag frågade vad han tänkte om den forskning som visar att dåliga uppväxtförhållanden kan ge liknande uppförande som de med ADHD-diagnos. Nåkkve berättade då att man nu forskar kring om det kan vara så att miljön kan skapa en annorlunda kognitiv grundposition dvs. att miljön skapar om hjärnan till ”ADHD-hjärnor” om man har en missgynnande uppväxtmiljö. Mycket intressant forskning att följa, anser jag.
Han sa också att de med ADHD har låg naturlig dopaminhalt varpå hjärnan öppnar upp alla slussar för att försöka öka dopaminhalten. Därför har personer med ADHD exv. svårt att sortera vad som är viktigt att fokusera på – de försöker göra allt och slutför därför sällan det de påbörjat. De har inte tålamod då annat pockar på deras uppmärksamhet osv. Att ha låg naturlig dopaminhalt känns betydligt bekvämare än att det är en hjärnskada som orsakar ADHD..
Det finns väldigt mycket teorier inom denna bransch. Oftast verkar de komma från tomma intet. Mer sanningsenligt är det nog att den massiva kampanj som förespråkar alla dessa ”störningar” har lyckats. Tydligen kan man lyckas med det mesta bara man upprepar samma budskap om och om igen.
Min idealpsykvård skulle vara med naturtrogna metoder. Ingen psykofarmaka, absolut ingen ECT, milda terapeutiska metoder, hälsokost, motion osv. Då skulle jag bli imponerad. Tänk om det skulle finnas lika mycket ”intresse” då som det verkar finnas nu över folks väl och ve.
min spontana fundering blir om du är helt emot medicinering what so ever även när det gäller exv. cancer? Jag tror att medicinering är bra, om man vet att det är till hjälp. När det gäller ADHD-medicinering tror jag att man måste vara mer noga med uppföljningar samt att det ingår kognitivt stöd så man kan utveckla sina talanger till att kunna hantera de svårigheter man har. Att skylla på att man har ADHD när man gör tokigheter tror jag inte mycket på. Då har man inte fått rätt stöd i att hantera sin situation utan bara blivit medicinerad. Det kan vara en förklaring men ingen ursäkt..
Nej det finns ingen ärftlig aspekt på ADHD, det är fullständigt nys. Den senaste undersökningen om detta som presenterades i somras i England kördes ner så totalt att författarna fick ta tilbaka sin tvärsäkra uttalanden. Det finns heller ingen biologisk orsak , eller värst av allt, en ”kemisk obalans i hjärnan”. Men det finns absolut barn som har problem, och fruktansvärda hemförhållanden – och mycket annat. En undersökning som presenterades i The Lancet i våras visade att 64% av ”ADHD-barnen” som undersöktes hade reaktioner på tillsatser i maten – inte ”ADHD” – men det hör man inte talas om i Sverige – istället pytsar ni psykiatriker ut amfetamin i mängd…
”Det FINNS ingen ärftlig aspekt, det FINNS ingen biologisk orsak, det FINNS ingen kemisk obalans i hjärnan”
Blir det inte motsägelsefullt att ibland hänvisa till vetenskapliga undersökningar och i nästa andetag bestämt hävda absoluta sanningar (som det jag citerat här ovan)?
Det är väldigt ovetenskapligt att påstå att det inte finns t.ex. ärftliga aspekter o.s.v.
Det korrekta hade varit att hävda att bevisning saknas eller är för svag (om man nu tycker det).
Jag hävdar att det troligen finns en ärtlig aspekt, att det troligen finns en biologisk orsak och att det med högsta sannolikhet finns fel i DAT och troligen även i vissa dopamin-receptorer. Jag hävdar alltså inte att det FINNS, utan att det troligen FINNS, vi kommer säkert få ett svar på dessa frågor i en inte alltför avlägsen framtid, fram till dess så tolkar jag vetenskapens upptäckter på mitt sätt och du tolkar/hävdar/påstår att du redan sitter på sanningen…..
Och varför är det alltid så att absoluta sanningar alltid frodas bäst i sekter?
Jag tycker det är så sött när vi får sådana här skenbart ”balanserade inlägg” om att inget är bevisat, vi bara tror att det är på ett visst vis – vilket inte hindrar ett försvar av massutskrivning av beroendeframkallande narkotika i nästa andetag.
Samtidigt berättar mängder av personer som får metylfenidat i andra inlägg om den bevisade dopaminbristen, om att ADHD-tillståndet är som diabetes, ja, jämförelsen med cancer har gjorts på många håll, och de narkotikaklassade preparaten är som insulin, som kemoterapi, som smärtstillande, som glasögon, som rullstolar – det är ingen ände på de bisarra jämförelserna. Men någonstans måste väl dessa människor ha fått denna sin information ifrån. Varifrån kan man undra.
Vore det inte bra om informationen var lätt tillgänglig att idéerna om ADHD-tillståndets natur och behandling i nuläget bara är en fråga om tro, bara är en fråga om obevisade hypoteser. I stället för de absoluta sanningar om ”evidensbaserad medicin” som patienter nu serveras.
Vore det inte bra om vi i Läkartidningen kunde få läsa en liknande artikel, om det mytologiska om dopaminbristen, som den nyligen publicerade artikeln om serotoninhypotesen vid depression, ”Varför fara med osanningar om depressioners orsaker?” http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=16969
Skillnaden är väl den att jag har självinsikt nog för att inte uttala mig säkert om saker jag inte är expert på, enda gångerna jag uttalar mig i dom uttrycken absoluta sanningar är då det handlar om mig själv, för det känner jag mig säker på att jag är den som känner mig själv bäst.
Annars så får jag lov att lyssna på andra människor, vad gäller kunskapen ang ADHD så får jag lyssna till vetenskapen, till patienter, till anhöriga, läkare, scientologer (ja, faktiskt det också) och sen får jag med logik och sunt förnuft välja det jag tycker låter vettigast, självklart att egna erfarenheter också väger tungt då.
Du måste försöka förstå att världen inte är svart och vit, det mesta är faktiskt en gråzon, allt är inte antingen rätt eller fel, det kan vara 77% rätt och 23% fel t.ex. En sån förståelse brukar också ge ödmjukhet, dock så är ödmjukhet och absoluta sanningar oförenliga verkar det som.
Så vad vet vi? en hel del faktiskt, utan att dra upp en massa vetenskapliga rapporter (ja, jag läser sådana vid tillfälle) så kan man lugnt säga att väldigt många patienter med ADHD har blivit märkbart bättre (börjat fungera bättre) efter insatt medicinering, dom har börjat må bättre och många har hittat tillbaka i arbetslivet efter många år som sjukskrivna/tidsbegränsad sjukersättning.
Många f.d. amfetaminmissbrukare har efter många år i drogfrihet ändå haft det jättejobbigt, men sen har många fått en diagnos och medicinering och nu fungerar dom…
Detta är fakta för mig då det händer i min närhet hela tiden, OBS, jag har ingen som helst erfarenhet av barn och medicin så den delen uttalar jag mig inte alls om.
Och den här gruppen människor som äntligen fått ett någorlunda fungerande liv kallar ni ofta för ”gruppen rör inte vårt knark” och andra väldigt nedsättande kommentarer, Och om ni bestämde så skulle dessa människor bli av med sin medicin och därmed bli dömda till ett liv i dåligt mående, kanske misär och missbruk.
Och detta får dom göra för att ni (scientologerna) sitter på den absoluta sanningen (enligt er).
Ni bryr er inte ett dugg om patienterna, vare sig om dom vuxna eller barnen, ni använder dom i erat syfte att förgöra psykiatrin, att vissa går under i striden räknar ni väl att det är det värt.Enligt KMR är all psykiatri en konspiration för att få världens befolkning beroende av ”droger”.
Ni försöker vinna stöd genom att låtsas vara barnens försvarare och använda lösryckta meningar från vetenskapliga rapporter, eller helt enkelt kopiera hela internetsidor från diverse forum där ungdomar sitter och skryter om deras knarkande med centralstimulerande, och det presenterar ni som en sanning.
Jg har själv läst där och det mesta är ju rena lögner, det såg jag snabbt då jag är väldigt insatt i både metylfenidat och amfetamin som mediciner.
Ni kallar mediciner för knark och att knarka ner barnen… Tja, det kanske fungerar att skrämma nån iallafall, vad vet jag.
Men ni har ingen som helst egen erfarenhet av ADHD eller medicinering, utan ni läser det ni kommer över och sen plockar ni det som passar in i erat syfte, nämligen att förgöra psykiatrin.
Vi andra som har erfarenheter av både ADHD och medicinering tycker nämligen att den ofta fungerar ganska bra, dock inte på alla, och det finns heller inget krav på att en patient måste ta medicin, det är patientens eget val efter att dom vägt för och nackdelar.
Neurotransmittorerna i hjärnan finns där vare sig du vill eller inte, medicinerna fungerar, oavsett om det en brist på en viss neurotransmittor eller om det är fel på receptorer eller nånting annat.
Och ADHD finns i verkligheten, du pratar om hyperaktiva barn, jag pratar om vuxna som inte klarar av att se en hel film på tv utan att missa halva eller pausa 111 ggr för att dom inte kan koncentrera sig, dom glömmer bort tider och nycklar, fast dom lever i en lugn miljö, så vi kan inte skylla på bråkiga klassrum heller.
Poängen är att ni har en dold agenda, ni vill förgöra psykiatrin, vi andra vill att psykiatrin ska bli betydligt bättre på att ta hand om sjuka människor som behöver hjälp, ni använder dom sjuka patienterna i era egna syften, inte för att hjälpa dom.
Skillnaden är väl den att jag har självinsikt nog för att inte uttala mig säkert om saker jag inte är expert på, enda gångerna jag uttalar mig i dom uttrycken absoluta sanningar är då det handlar om mig själv, för det känner jag mig säker på att jag är den som känner mig själv bäst.
Annars så får jag lov att lyssna på andra människor, vad gäller kunskapen ang ADHD så får jag lyssna till vetenskapen, till patienter, till anhöriga, läkare, scientologer (ja, faktiskt det också) och sen får jag med logik och sunt förnuft välja det jag tycker låter vettigast, självklart att egna erfarenheter också väger tungt då.
Du måste försöka förstå att världen inte är svart och vit, det mesta är faktiskt en gråzon, allt är inte antingen rätt eller fel, det kan vara 77% rätt och 23% fel t.ex. En sån förståelse brukar också ge ödmjukhet, dock så är ödmjukhet och absoluta sanningar oförenliga verkar det som.
Så vad vet vi? en hel del faktiskt, utan att dra upp en massa vetenskapliga rapporter (ja, jag läser sådana vid tillfälle) så kan man lugnt säga att väldigt många patienter med ADHD har blivit märkbart bättre (börjat fungera bättre) efter insatt medicinering, dom har börjat må bättre och många har hittat tillbaka i arbetslivet efter många år som sjukskrivna/tidsbegränsad sjukersättning.
Många f.d. amfetaminmissbrukare har efter många år i drogfrihet ändå haft det jättejobbigt, men sen har många fått en diagnos och medicinering och nu fungerar dom…
Detta är fakta för mig då det händer i min närhet hela tiden, OBS, jag har ingen som helst erfarenhet av barn och medicin så den delen uttalar jag mig inte alls om.
Och den här gruppen människor som äntligen fått ett någorlunda fungerande liv kallar ni ofta för ”gruppen rör inte vårt knark” och andra väldigt nedsättande kommentarer, Och om ni bestämde så skulle dessa människor bli av med sin medicin och därmed bli dömda till ett liv i dåligt mående, kanske misär och missbruk.
Och detta får dom göra för att ni (scientologerna) sitter på den absoluta sanningen (enligt er).
Ni bryr er inte ett dugg om patienterna, vare sig om dom vuxna eller barnen, ni använder dom i erat syfte att förgöra psykiatrin, att vissa går under i striden räknar ni väl att det är det värt.Enligt KMR är all psykiatri en konspiration för att få världens befolkning beroende av ”droger”.
Ni försöker vinna stöd genom att låtsas vara barnens försvarare och använda lösryckta meningar från vetenskapliga rapporter, eller helt enkelt kopiera hela internetsidor från diverse forum där ungdomar sitter och skryter om deras knarkande med centralstimulerande, och det presenterar ni som en sanning.
Jg har själv läst där och det mesta är ju rena lögner, det såg jag snabbt då jag är väldigt insatt i både metylfenidat och amfetamin som mediciner.
Ni kallar mediciner för knark och att knarka ner barnen… Tja, det kanske fungerar att skrämma nån iallafall, vad vet jag.
Men ni har ingen som helst egen erfarenhet av ADHD eller medicinering, utan ni läser det ni kommer över och sen plockar ni det som passar in i erat syfte, nämligen att förgöra psykiatrin.
Vi andra som har erfarenheter av både ADHD och medicinering tycker nämligen att den ofta fungerar ganska bra, dock inte på alla, och det finns heller inget krav på att en patient måste ta medicin, det är patientens eget val efter att dom vägt för och nackdelar.
Neurotransmittorerna i hjärnan finns där vare sig du vill eller inte, medicinerna fungerar, oavsett om det en brist på en viss neurotransmittor eller om det är fel på receptorer eller nånting annat.
Och ADHD finns i verkligheten, du pratar om hyperaktiva barn, jag pratar om vuxna som inte klarar av att se en hel film på tv utan att missa halva eller pausa 111 ggr för att dom inte kan koncentrera sig, dom glömmer bort tider och nycklar, fast dom lever i en lugn miljö, så vi kan inte skylla på bråkiga klassrum heller.
Poängen är att ni har en dold agenda, ni vill förgöra psykiatrin, vi andra vill att psykiatrin ska bli betydligt bättre på att ta hand om sjuka människor som behöver hjälp, ni använder dom sjuka patienterna i era egna syften, inte för att hjälpa dom
Det är så sant att det nästan bara finns relativa sanningar. Men om vi nu inte ska vara så ödmjuka inför de övergrepp som begås mot barn så får i absoluta tal 25 000 barn i Sverige idag psykostimulantia som i vetenskapliga studier visat sig inte ha några som helst positiva långtidseffekter men ge mängder av skador. På vissa håll i landet får i relativa tal 5 % av pojkarna (10-14) narkotikaklassade medel. Och inte får de det av några goda vetenskapliga skäl. Att de sedan finns en hel del vuxna som med näbbar och klor försvarar sin rätt till centralstimulerande narkotika, samtidigt som denna inte är godkänd för gruppen, är ingen nyhet.
”finns en hel del vuxna som med näbbar och klor försvarar sin rätt till centralstimulerande narkotika”
Det finns ju även sekt-medlemmar (scientologer) som med näbbar och klor gör allt för att förgöra psykiatrin, att bl.a. ADHD-patienter mår oerhört dåligt över att konstant bli ifrågasatta struntar denna sekt fullständigt i, för denna sekt bryr sig inte ett dugg om patienterna, det är bara en täckmantel för att angripa psykiatrin.
”övergrepp som begås mot barn”
Om det är övergrepp att hjälpa barn fungera bättre med medicin så borde väl räknas som sexuellt övergrepp att krama ett barn?
Iallafall om man använder ditt sätt att resonera, vilket självklart är helt galet men å andra sidan så är det väl få som förväntar sig nåt annat…
Och droger ska alltså hjälpa dem att se en hel film???
Det låter faktiskt ganska löjligt.
Det löjliga är väl att du väljer att ta ut en mening ut mitt inlägg och kommentera det och helt bortse från resten jag skrev.
Det borde väl vara ganska självklart att om man inte kan sitta och se en film utan att behöva pausa den 100 ggr så innebär det att koncentrationsproblemen även dyker upp i andra svårare sammanhang, då man inte kan koncentrera sig i en lugn miljö som hemma i soffan så lär det ju inte vara lättare vid andra situationer där det är mer liv och rörelse
Det var väl inte så svårt att förstå?
Och droger har jag inte nämt, jag har pratat om mediciner, narkotikaklassade mediciner, d.v.s. inte narkotika eller knark.
Narkotikaklassade mediciner är knark för mig. Det enda problemet är att ni har legaliserat det. Det är en flummig framtid som stundar.
TROLIGEN så beror allt på gallan, så därför drogar vi ner små barn med amfetamin, ja, psykiatrin är en säregen sekt…
ADHD är en symtombeskrivning och huruvida man innefattas av den beror varken på arv eller miljö utan alltid på båda delarna. Det går aldrig att generellt slå fast att det är 70% av det ena och 30% av det andra, som många får för sig. Det beror på den konkreta situationen.
Om vi tar TBC som exempel. För sextio, sjuttio år sedan var den ärftliga faktoren bakom TBC starkare än för diabetes, trots att diabetes är en starkt genetisk sjukdom medan TBC är en infektionssjukdom. I dag är TBC nästan helt fråga om miljö. Varför? Ju för att för 60-70 år sedan kom praktiskt taget alla i kontakt med TBC och då blev genetiska faktorer avgörande. I dag är det som är avgörande huruvida man kommer i kontakt med sjukdomen eller inte.
Det är lite samma grej med ”ADHD”. Det har ju alltid funnits personer som varit mer aktivt och impulsivt lagda, men det är ju ingenting som betraktats som annorlunda från vilket karaktärsdrag som helst. För hundra år sedan skulle detta ge upphov till ”störningar” endast i vissa högst specifika sociala situationer. Den sociala faktorn skulle alltså vara helt dominerande.
I dag däremot där varenda kotte går i skolan i tolv år och förväntas sitta still och plugga något tråkigt skit samtidigt som det finns smartphones och internet och en himla intryck och vardagsstress som kräver ens uppmärksamhet, då blir plötsligt ens anlag ör att hantera den här formen av situationer det avgörande för huruvida man klarar sig eller inte.
Tack, det var ett bra klargörande.
Själv skrev jag i ett annat sammanhang att förr kunde en adhd-person klara sig eftersom arbetslivet var mindre krävande. Såväl inom lantbruket som i staden fanns sysslor som inte krävde så mycket utbildning och koncentration som man behöver idag för att klara jobbet – och det var enklare att betala räkningar, mindre viktigt att passa tiden på minuten och man behövde inte välja el, internet, telefon, kabeltv, sotare, vårdcentral, pension, dagis, skola, bil och fan och hans moster….
Jag tror att det viktigt att få veta att psykiatrer i USA, som ju driver biologisk psykiatri och mediciner är den specialitet som får mest bidrag, arvoden och liknande från läkemedelsindustrin, så callade ”million-dollar-doctors”. Källan är MedLine och Medscape, två av de mest ansedda medicinska databaser i världen.
Psykiatrins diagnostik är inte vetenskaplig utan induktivistisk och ytligt empiristisk, med andra ord: Den generaliserar en diagnos utifrån observerade symtom.
Psykiatern studerar patienten. Ett, två, tre, tillräckliga symtom tycks föreligga. Patienten får således diagnos X.
Det här förfarandet är torftigt, det mer gemensamt med astrologi än riktig vetenskap. Samma patient kan mycket väl få olika diagnoser av två olika psykdoktorer, och flera personer kan få samma diagnos trots att deras problem i grund och botten är olikartade.
Det här diagnossystemet undersöker över huvud taget inte orsaken till problemet: Det är ett klassifikationssystem som inte vet vad den klassificerar!
Denna byråkratiska standardisering är inte till nytta för patienten. Det underlättar för läkare i den bemärkelse att det är snabbt och enkelt, och det är ett bra system för läkemedels- och försäkringsbolag.
Hej!För vår familj har alla tester, samtal, frågor om uppväxten, boll och balanstester etc varit guld värda!Vår tonårsdotter fick diagnosen ADHD och det var en sådan lättnad, att få en förklaring till hyperaktiviteten, det jobbiga sociala samspelet, okoncentrationen, de plötsliga vredesutbrotten, det otroligt svängande humöret mm.Vi kunde låna hem böcker och läsa in oss på diagnosen och få en helt annan förståelse för hennes reaktioner.Vi har inte behövt använda medicin under de sju åren sedan diagnosen ställdes, i stället har vi använt oss av massor av ”redskap” och pedagogiska lösningar för att hon skulle få en lugnare tillvaro och en bra skolgång.Nu vid sjutton års ålder kan hon själv berätta för människor hon kommer i kontakt med, att hon fungerar lite annorlunda och behöver göra vissa saker på sitt eget sätt. Vardagen fungerar så mycket bättre.Dessutom har extratalanger, som ofta de här barnen har, som ett musikaliskt absolut gehör (spelar allt på pianot utan noter) och är mycket konstnärligt begåvad, skriver på egna böcker, egna låtar, skriver manus, spelar in egna filmer som hon redigerar och sätter musik till.Vi är så stolta över vårt lilla ADHD-barn!
Ja, nåt fel är det väl på mej som inte har nån diagnos…Vi är ju en minoritet numera…Träffar dagligen folk som glatt presenterar sej med än den ena eller andra diagnosen…Förr var det vilket yrke de hade…Varför kan vi inte bara duga som individer och bara vara människor…Jo. därför att vissa skor sej på att deala amfetamin och andra läkemedel… Sjukt!!!!! Vi bör genomskåda detta bedrägeri!!!!”
Nej det som är sjukt är en sådan här insändare. Jag tror inte att det hör till vanligheten att man presenterar sig med en diagnos. Jag har ingen i min bekantskapskrets som presenterat sig på det sättet. De få jag känner med diagnos ropar absolut inte ut detta i tid och otid. Mycket beror det säkert på människors fördomar att man inte gärna talar om det. Det som nu sker här, att okunniga människor får vräka ur sig vad som helst lär inte förbättra saken.
Våran biologiska stress har svårt att matcha dagens samhälle, vissa klarar det och vissa inte. För dom som inte klarar det så erbjuder vården tabletter, ett enkelt sätt att få människan produktiv och passa in i vårt samhälle. Snacka om sopa under mattan.
Aka
Trevlig och kunnig psykiater.
Tja, det
ligger en del i vad du säger, iaf vad gäller stressen i samhället som somliga inte klarar av. Ramarna för hur man kunde vara/bete sig var i någon mening vidare då, i alla fall i arbetslivet - på landsbygen kunde man sköta ett enklare jordbruksarbete och i stan fanns också enklare arbeten som krävde mindre utbildning och discipling än idag.
Men vad är alternativet, vad skulle du säga till
en adhd-person – ”Kom igen med dina barn och barnbarn, tills dess har vi
kanske fixat till ett bättre samhälle”?
Det är ju
förresten inte sant att vården erbjuder tabletter för att folk ska bli mer
produktiva. För det första erbjuder vården (i bästa fall, det medger jag)
mycket mer än enbart farmakologisk behandling, för det andra handlar det inte
om produktivet, det handlar om anständiga livsvillkor, att kunna betala en
räkning i tid, allt kunna sköta mänskliga relationer och leva ett anständigt
liv med de resurser som finns under den splittrade ytan.
De flesta
vill dock vara produktiva och ha ett arbete – av fri vilja, för att tjäna
pengar, ha arbetskamrater och känna sig om en del av samhället.
(Aka
”Trevlig och kunnig psykiater”)
Tyvärr
består denna artikelserie av så många missförstånd och avsiktliga eller
oavsiktliga dumheter, att det är helt hopplöst att gå i svaromål eller söka
rätta till de grövsta dumheterna Jag har ju ett jobb att sköta, patienter att
ta hand – dvs knarka ner till lallande vrak om jag förstått mina
uppdragsgivare, de ondskefulla läkemedelsbolagen rätt.
En dåre
kan fråga mer än sju vise kan svara – och en journalist kan i en artikel komma
med mer fler tokiga påståenden och ”avslöjanden” än sju psykiatrer
som arbetar heltid i en vecka kan förklara och ge en riktig bakgrund till.
Och vi ska
bara inte prata på alla dessa ”experter” som uttalar sig i
kommentarsfälten. 50 % skriver den vanliga scientologvisan om psykiatrin som
upphovet till allt ont som drabbar de psykiskt sjuka, 30 % består av patienter
som har inte har fått rätt hjälp av psykiatrin (sådant förekommer absolut) 10%
av personer som är nöjda med diagnos, behandling och bemötande och – resterande
10% verkar vara föräldrar och fackfolk som faktiskt träffat några personer med
adhd.
Aftonbladets
underförstådda utgångspunkt är att
- adhd är
en diagnos som är uppfunnen av de ondskefulla läkemedelsbolagen
- att
psykiatrer går i läkemedelsbolagens ledband, och är helt ointresserade av annan
hjälp till patienterna än att skriva ut mediciner och sen sparka ut patienten
- att
narkotika alltid är farligt och fel
- att
upprepa orden ”narkotika” och ”barn” så ofta som möjligt
för att skapa största möjliga skrämseleffekt
- att
sälja så många lösnummer som möjligt.
Vad passar då bättre än att spela på människors fördomar och skriva om
”Pengar, piller, psykiatri” – det låter ju f-rbannat klatschigt, det
kan inte förnekas.
När kommer artikelserierna ”Pengar, Operationsrobotar, Analkirurgi”,
”Pengar, Magnetkameror, Onkologi” eller ”Pengar,
Interferonbehandling vid hepatit-C, Infektiionsmedicin”?
Nej, det
är något som fattas, det låter inte så klatschigt och det är uppenbart att
läsekretsens fantasi och kunskap inte räcker till att ha en ytlig, arg och
okunnig åsikt om analkirurgi, onkologi eller infektionsmedicin. Nej, då säljer
psykiatri bättre – där kan alla tillåta sig en en åsikt utan att belastas av
kun
Aftonbladets
underförstådda utgångspunkt är att
- adhd är
en diagnos som är uppfunnen av de ondskefulla läkemedelsbolagen
- att
psykiatrer går i läkemedelsbolagens ledband, och är helt ointresserade av annan
hjälp till patienterna än att skriva ut mediciner och sen sparka ut patienten
- att
narkotika alltid är farligt och fel
- att
upprepa orden ”narkotika” och ”barn” så ofta som möjligt
för att skapa största möjliga skrämseleffekt
- att
sälja så många lösnummer som möjligt.
Vad passar då bättre än att spela på människors fördomar och skriva om
”Pengar, piller, psykiatri” – det låter ju f-rbannat klatschigt, det
kan inte förnekas.
När kommer artikelserierna ”Pengar, Operationsrobotar, Analkirurgi”,
”Pengar, Magnetkameror, Onkologi” eller ”Pengar, Interferonbehandling
vid hepatit-C, Infektiionsmedicin”?
Nej, det
är något som fattas, det låter inte så klatschigt och det är uppenbart att
läsekretsens fantasi och kunskap inte räcker till att ha en ytlig, arg och
okunnig åsikt om analkirurgi, onkologi eller infektionsmedicin. Nej, då säljer
psykiatri bättre – där kan man tillåta sig en en åsikt utan att belastas av
utbildning eller erfarenhet, Det senare är tvärtom en uppenbar nackdel,
eftersom den enbart visar att man okritiskt går de ondskefulla
läkemedelsbolagens ärenden.
Artiklarna
är till fyra femtedelar skrivna med ovanstående negativa utgångspunkter, men
som alibi finns också några få artiklar där människor med utbildning inom
psykiatrin eller med egna positiva erfarenheter får komma till tals.
Ofta också
med ett överraskande dåligt journalistiskt hantverk – lösryckta citat
presenteras som nya avslöjande och sanningar, liksom allmänt kända fakta som t
ex tydligt redovisade jäv, att x antal läkare har egna bolag och, skrattretande
nog, att dessa landets ledande experter som har ägnat 30-40 år av utbildning
(till skillnad från några journalister som ägnat två veckor till att läsa in de
vanligaste scientologpamfletterna) har personliga licenser att skriva ut vissa
narkotikaklassade läkemedel samt att de skumt nog har höga löner. Kanske t.o.m.
högre än en grävande journalist på Aftonbladet?
De har
också rest utomland, samt även det väldigt skumt, föreslagit att ett läkemedel
(Strattera/atomoxetin) som varit tillgängligt i USA och Europa i närmare 10 år
även skulle kunna användas i Sverige. Uppenbarligen på initiativ av de
ondskefulla läkemedelsbolagen, som ju som bekant enbart arbetar för profit och
för att skada patienter, miljö och samhälle i största möjliga utsträckning om
jag tolkat artiklarna och kommentarsfältens experter rätt.
-
”Lösnummer, pengar, fördomar” vore en bättre rubricering.
- Eller
”Skit i vetenskapen, här finns pengar att tjäna!”
Slutligen
- jag har som sagt ett jobb att sköta – kommentarsfälten invaderascitat och
halv- eller fjärde eller tjugoåttondelar sanningar försäker bevisa sina teser.
- Sedan finns de vanliga kverulanterna som låtit psykiatrin ersätta tattare,
zigenar, judar, kommunister och vargare som sitt främsta hatobjekt, lite oklart
varför.
- Och till
sist finns de som har egna, sanna och alldeles riktigt negativa erfarenheter i
samband med psykiatrin och t. ex. adhd-diagnoser. Och de är nog inte så få. Jag
är själv inte så ímponerad av psykiatrins insatser alla gånger, men det säger
jag inifrån och med kunskap om vetenskap och beprövad erfarenhet. Mycket,
mycket, mycket skulle kunna förbättras. Men inte på det enfaldiga sätt som
förespråkas här.
- De som
däremot INTE så ofta hörs av i kommentarsfälten är de som är ganska eller
mycket nöjda med sin behandling. De arbetar, studerar, mår ganska bra och har
inte samma behov av att skälla offentligt. De har inte tid eller lust, och
ingen bitterhet att skriva av sig. Kommentarsfälten ger därför en skev och
orättvis bild av opinionsläget.
Hög tid
att sova – för att behålla skärpan i min ondska behöver jag mina åtta timmar.
Inatt blir det lite mindre än så, kanske jag blir vek och blödig imorgon och
låter någon ungstackare löpa utan att få sin obligatoriska knarkdos. Vojne,
vojne, då blir inte mina hemliga uppdragsgivare glada…
Mycket bra skrivet!
Härligt Highbrown
Du får gärna bli min psykiatriker om jag någonsin behöver det
Min kommentar blev väldigt konstig, ffa i det stora avståndet mellan styckena och hur en del stycken delades upp i korta avsnitt. Läs den ändå.
Tja, kommentaren är väl som författaren, ganska splittrad
Argumentera aldrig med en idiot – han drar ner dig till sin nivå och vinner på erfarenhet.
Hej!Åkte på en smäll av Läkemedel som förstörde en Vecka igen.
Stesolid 5 Mg är Slut och kommer med färja om en vecka. Det sa dom i Fredags på apoteket när jag skulle hämta som elektronisk recept, så jag fick kasta mej på telefonen och fråga ut mottagningen om andra likgiltiga måste sättas in, eftersom det är en Panikångest tablett ökar Ångesten Grymt. Och eftersom det är Spartider så har dom dragit ner att dra 4 dagar på receptet.. Allt blev fel, men läkaren skrev ut och ändrade på måndag Morgon. Men av onödig oro så mår jag nedstämd dåligt och klarar inte av så mycket av livet. Jag kan jämnföra det som att du är diabetiker och tar 5 sprutor om dagen så du får ta 4 sprutor för det ska sparas och helt plötsligt ska din kropp jobba på ett nytt sätt vilket kan sätta dej rakt ut från spåret och förlora ett jobb för du ska ha 5 sprutor om dagen,, din kropp skriker om det.
Så nu nä jag har fått aperdos istället behöver jag inte tjata på mottagningen så mycket, för i Måndags ringde min Skötare han som har hand om Patienter til våran Överläkare. Han skällde mej ut mej för att jag har dubblat deras tid. För jag hade panik och undrade när pillerna kommer in för att fortsätta mitt liv, då hade jag ringt 2 olika nummer för att ligga på för när tankarna kommer till Självmordsfrågan och instinkten att vilja leva.
Jag var på väg til apoteket när han ringde och jag har lite torgskräck.. Men då sprack det och frågan av komma ihåg autismen sätter fart. Men sa jag vad trevligt jag har inte sen 2001 fått 2 sköterskor som ringer upp mej för att säga om det har ordnat sej, och så lätt jag gör det för er samt att du tjänar pengar på mina besvär. Men vi mena varndra väl och jag brukar inte dra upp extra tid, men hade stesoliden 5 mg funnits i Sverige så kanske jag och min Skötare inte hade bråkat, och hade det funnits mer Läkare som kunde ändrat mina i Fredags så hade jag sluppit skriva det jag gör.. Det här är ett utdrag på vad som sker när du fått hjälpen, så ha lite extra koll och tala sanningen till din Mottagning så blir ärligheten ett Faktum.
Från en nu lite mer välmående Louise
Psykiatrins diagnoser – ett trålfiske efter nya patienter
Psykiatrins diagnosbibel DSM-5 håller på att landa under stor uppståndelse. När till och med upphovsmannen bakom både DSM-3 och 4, dr Allen Frances, har kritiserat den starkt så förstår man att ett monster är på väg (A warning sign on the road to DSM-5: Beware of its unintended consequences).
Han kritiserar det faktum att det fortfarande inte finns en enda biologisk test för en enda av de 374 psykiska ”sjukdomar” som räknas upp i DSM – som alltså inte är sjukdomar; och att ”det inte kan bli några dramatiska förändringar inom psykiatrisk diagnostisering innan vi tagit ett stort kliv framåt i vår förståelse för vad som orsakar mentala stöningar”.
Han menar även att ”beskrivande diagnostik inte kommer att föra oss längre framåt”. DSM räknar ju bara upp olika beteende som samlas ihop till ett syndrom. Han varnar i slutet av den flera sidor långa artikeln för att DSM-5 kommer att skada mer än hjälpa.
Det finns faktiskt värre kritik från det egna ledet. En av dessa kritiker är Marcia Angell tidigare chefredaktör för New England Journal of Medicine. I en flera sidor lång artikel (bokrecension) i New York Times strimlar hon DSM i småbitar.
DSM-5 kommer förmodligen inte att utöka antalet diagnoser så värst mycket, men den kommer att omfamna ett allt större antal människor genom att utvidga kriterierna för många av diagnoserna. Antalet ADHD-barn kommer att explodera och allt fler deprimerade människor kommer att bli ännu mer deprimerade. En pandemi av psykiska sjukdomar kommer att utlösas.
Allen Frances avslutar sin artikel med: ”Resultatet kommer att bli en furstlig medikalisering av normalitet som kommer att trivialisera mentala störningar och leda till … en guldgruva för den farmaceutiska industrin men till hög kostnad för de nya falska … ”patienter” som samlas upp i det markant överdrivet breda DSM-5 nätet.”
Man kan kalla det ett trålfiske efter nya patienter helt enkelt. Och bakom det finns både en politisk och finansiell agenda.
Ni inser att han pratar om amerikanska förhållanden där man vet att det sker en överdiagnosticering? Det kan inte utan vidare överföras till svenska förhållanden.
Stämmer inte. ADHD är absolut överdiagnosticerad på många håll. Gotland har 10% av alla barn – övriga län hänger på racet. Vi har över en miljon svenskar på psykpiller. Vi är absolut på väg i samma riktning som USA – DSM är designad för det.
Det är fantastiskt att för första gången i livet känna livslust och helt plötsligt ha förmåga att kunna sortera tankar, fullfölja och vistas i miljöer med många ljudkällor utan att bli stressad. Aftonbladet gör ett utmärkt jobb i att hetsa på kränkandet av en hel patientgrupp utan att själva ta på sig något som helst ansvar. Det är otroligt härligt att som i ett trollslag inte kunna dela med sig av glädje i att fått hjälp med diagnos och medicinering. En process som tagit över tre år och mängder med arbete. Nu kan jag tillgodogöra mig det som finns i huvudet och har kunnat påbörja studier tex. Men det jag möts av är just kränkande generaliseringar, okunnighet som här på ab och i dess debatt. Total oförståelse och en skarp aggressiv och nedlåtande inställning. Ni som deltar i denna debatt alls hoppas jag är väl insatta i hur processen fungerar, hur en person med tex adhd, add eller bipolär sjukdom fungerar? Så är inte fallet kan jag ju tydligt se här men ändå. Hur vore det om jag påstår att alla med glasögon är bara ointelligenta och kan därför inte läsa utan? Att människor med diabetes bara är lata och inte håller ordning på sin kost? Att människor som inte kan få barn beror på att naturen automatiskt väljer bort de som inte är lämpliga ? Att människor som inte har högskoleutbildning är en lägre art i hierarkin och behövs som små arbetsmyror? Nej just det för det är kränkande, generaliseringar och okunnighet som skulle få mig att stå fast vid något så dumt. Med lite tur kanske 1 på 10 iallafall förstår vad jag menar och rätar upp sig i sin klumpighet . Likaså utnyttjas rätten att vara anonym som något ni gömmer er bakom utan att stå för det ni säger. Varför då ? Ni tror väl inte att det är obehagligt?
Jag tycker att tråden är helt opartisk och speglar diagnoserings-hysterin ute i samhället. Du säger att du fick vänta i 3 års tid för en utredning som skulle bevisa att du har ADHD. Barn och vuxna som är överaktiva och impulsiva får svårt att klara sig i vardag som skola/arbete. Jag har läst om liknade människor som dig som fått sådan hjälp, stöd och insett vilka problem som de har brottats med. Däremot är trådens frågeställning huruvida samhället har rätten att använda neurologiska undersökningar som ett instrument för att kontrollera/sätta etikett på individen.
Att tycka att tråden är opartisk och sedan säga att den speglar diagnostiseringshysterin är ju att visa att den alltså inte är opartisk, eller?
Nåväl, jag menar partiskhet då när folk får diagnoser som de måste acceptera i livet. Ett annat parti är som artikeln beskriver; läkemedelsföretagen tjänar pengar på att medicinera friska människor.
Jag vet om att jag inte har något funktionshinder som arbetsförmedligen har försökt hjärntvätta mig att tro, detta är mitt parti. Artikel + allmän tråd= opartisk
Vi försöker städa upp personangrepp och andra olämpligheter men håller med om att debatten bitvis har varit för hård här på sajten.
Glöm inte våra kommentarsregler om att hålla en god ton och respektera varandra.
Däremot tycker jag inte att det är fel att faktabaserat granska frågorna du tar upp – det måste man kunna göra utan att det klassas som en kränkning?
Vi har nu ett ADHD-samhälle där nästan allt ska skyllas på en diagnos..lättkränkt samhälle som sätter på On&OFF knappen hos psykiatri…och ändå aldrig nöjd!
Endel läkare ställer diagnoser utan att ens undersöka patienten och gå in på djupet hur den känner sig, vad som är bakgrunden till problemen.
Att diagnostisera barn med ADHD har blivit en trend. Speciellt i vårdnadstvister. Mammorna går till Bup och får barnen diagnostiserade för att skapa en beroendeställning hos barnet vilket gör att familjerätterna ger mamman rätt till ensam vårdnad. Om Papporna nekar en Buputredning då vetskapen om att barnen inte har en ADHD diagnos så förlorar de vårdnaden ännu fortare. Detta på grund av att mammorna kan hävda samarbetssvårigheter.
Redan 2007 sa jag att det går troll på våra barn & ungdomspsykiatriska kliniker i Sverige. Detta efter en egen vårdnadstvist där mamman i mitt fall fick fria händer att kalla och styra uppgiftslämnare.
Själv fick jag svaret att min egen sammanställning om barnet räkte, Man ville inte ha in för mycket information.
Tyvärr blir våra barn lidande i allt detta!!
Kan tyvärr intyga att det är precis som du säger! Sad but true… Har fått hot från mitt ex om hur hon kan ”ställa till det” om jag inte samarbetar på hennes villkor. Tycker det är så lågt att använda ett barn som slagträ på det viset.
Håller med om att det många gånger söks diagnoser av helt fel skäl. Mitt ex driver en kampanj för att få vår gemensamma son diagnostiserad eftersom hon upplever att ”det måste vara något fel”. Upplever att HON söker en förklaring till varför just HON har det så jobbigt. Tror att hon skulle uppleva det som en stor befrielse att kunna säga till alla att ”hon har det så jobbigt eftersom hennes son har ADHD, Aspergers etc” (eller någon annan diagnos hon googlat fram och tycker stämmer på sonen). Det mest skärmmande är att skolan är med på noterna och erbjuder sig hjälpa till ”om vi vill ha en BUP-utredning”. Trots att de inte kan peka på några allvarligare konkreta problem! Vi pratar trots allt om en 7-åring som riskerar livslång stigmatisering. Skönt att läsa sådant här för det ger kraft att fortsätta hålla emot denna vansinniga trend!
I vårt fall upplevde vi också ”att det måste vara något fel” men det fanns ingen möjlighet till utredning under 70-talet när allt var som värst. Jag kan rekommendera utredning för att få visshet och medicinering ifall det behövs. Är det inte något fel så då är det ju bra. Är det något fel så kan man göra något åt det idag. Ta vara på det. Det är slitsamt för familjen om det är något fel och man inte gör något.
Ja, om det är ”något fel så då är det ju bra” om det upptäcks. Men när det gäller utdelningen av beteckningen ADHD så är det inget fel som HAR upptäckts. Allt man har ”upptäckt” är det man visste från början, att barnets beteende inte var önskvärt (passade inte in i klassrumsmiljön).
När det gäller misstanke om sjukdomstillstånd så går man till verkliga läkare för att få konstaterat om det finns ett sjukdomstillstånd eller inte. Och man är alldeles förbannat glad om man efter en noggrann fysisk undersökning får veta att misstankarna inte stämde, man var frisk.
Så inte i den neuropsykiatriska branschen. Här har man bestämt – ofta för barnen – att de är sjuka, och att de ”har ADHD”, och man ger sig inte förrän en psykiatriker med auktoritet delat ut sjukdomstillståndet. Och då har man fått ”kvitto” på att man hade rätt från början – barnet ”hade ADHD”. Men psykiatrikern i fråga har inte upptäckt ett enda dugg, inte upptäck ”något fel”, allt han har gjort är att med sin auktoritet berätta att barnet GÖR, har ett beteende som passar in på den godtyckligt bestämda checklistan över vad ett ADHD-beteende ska vara. Inga som helst fysiska fel i hjärnan, inga som helst brister på signalsubstanser, har upptäckts.
Och att tro att narkotiska preparat ska bekräfta att beteckningen var riktig är en gammal unken myt. Psykostimulantia fungerar på samma sätt för alla som tar dem – vilket psykiatriska auktoriteter medgett under lång tid.
Min dotter (43 år idag) har vuxit upp som en riktigt stökig flicka och vi anade att något var fel. Hennes pappa hade samma symptom som barn men det växte bort eller så kunde han kontrollera situationen bättre som vuxen. Han är också grav dyslektiker och har absolut Aspergers syndom men som vuxen är man inte lika inbunden utan lär sig att umgås med folk med tiden. Men vi klarade det ändå för dottern då det ännu inte fanns någon behandling men det var jobbigt som bara den. Hon fick senare än sina barn diagnosen ADHD och Aspergers syndrom (ingen diagnos om dyslexi då jag är så verbal) och då först fick hon medicin och trivs med det för det gör henne lugnare och mera behärskad.
Hennes sons svåra hyperaktivitet från tidig ålder var det som utlöste att man utredde. Han fick diagnosen ADHD och diagnostiserades med ytterligare grav dyslexi och Aspergers syndrom, precis som sin morfar men med ännu värre symptom än honom. När sonen började i förskolan gick det inte att undvika utredning för han blev på kollisionskurs med personal, kompisar och tom. föräldrarna. Han behövde absolut medicineras och det sker och kommer att ske för lång tid framåt.
Hennes dotter undersöktes också och fick diagnsoen Aspergers syndrom och hon behöver ingen medicinering men tycker att det är skönt att ha en diagnos bara för att själv få förståelse när det är problem.
Ibland är det bra med diagnos för omgivningens skull och i detta fallet är det rätt. Jag anser inte att man behöver spjälka upp diagnoserna i ytterligare steg trots att sonen idag också har tics, som skulle kunna vara Tourettes syndrom. Medicineringen är ju det viktiga i detta fallet så att familjen inte går under.
när jag var 17-18 så fick jag diagnosen add, fick 3 olika mediciner, ingen funka, blev flytta till en ny psykolog när jag var 19 som tycker att ja inte har add och vill ”kika mer in på det” om det stämmer, och det var ca 1 år sen, han har nämnt det några gånger, men aldrig gjort det, & nu blev han pappa ledig för 8veckor sen.. sa att han skulle fixa någon som ja skulle få prata med så länge han var borta men de gjorde han inte., fick heller ingen ny läkar tid för att kolla upp hur det har gått sen ja börja käka anti-depp medicin., men de fixade han inte heller,. han va borta i 6v,. han vet hur ja mår, har åkt in på akuten för ett självmordsförsök också.. kom då in en läkare/psykolog frågade ca 3 frågor verkade inte bry sig ett skit, sa tillslut typ ”happ ok de va allt ja behövde” och sen sa till min mamma på sjukhuset att jag har borderland., han träffade mig i max 5 min,
har inte fått hjälp.. min nuvarande psykolog skulle ha ringt när han kom tb igen och de har han inte heller gjort., har ringt och frågat flera gånger att ja ska få en ”tillfällig” men dom säger bara att det är väntetid i flera månader innan dom kan hjälpa mig fast jag redan är inskriven och har en psykolog där.,
och alla läkare jag träffat har aldrig kollat min jornal heller vad det står.. som ska alltid ”läsa igenom den lite snabbt” medans jag sitter i rummet., på senaste året har jag träffat 4 olika läkare, jag vill ha EN läkare ist som jag kan prata med som vet hur allt ligger till så ja slipper säga om ALLT till alla läkare som inte bryr sig ett skit.,
sjukvården suger så jävla hårt.. och man får ingen känsla alls att någon bryr sig lr på riktigt vill hjälpa en.,
Ja om man skulle kunna leva så, naturligt och bli fri från psykiska sjukdomar.
Vi levde så i min barndom, vi lekte med kottar och åt allt självlagat hemma. Vi vandrade i skog och mark, åkte gammal träskuta och plockade bär och åt fisk, mycket lax, strömming, abborre gädda. Till den högsta grad att en gång tittade jag i spegeln om jag fått gälar.
Ingen stess mycket ute i skärgåden och havet som min pappa älskade.
Med ändå så tog min pappa livet av sig när jag var 11 år han
var manodepressiv, vilket har tydligen gått i arv hos oss.
Jag är glad idag att jag kan äta litium och stämningsstabiliserande.
Vad jag undrar att i dom fall man är osäker på ADHD diagnosen så kunde man kanske be att få det mätt hos forskare i Lund som har utvecklat i 30 år vidare mätutrustning hur man testar hörselfel, till att de kan idag mäta ex ADHD psykoakustiskt.
Det skulle underlätta för barn som hamnar i mellan två föräldrar då det är tillräckligt med den stress som ADHD varandet skapar.
http://www.sydsvenskan.se/sverige/article868078/15-000-klick-ska-avsloja-adhd-och-schizofreni.html
Vad jag dessutom undrar om ni på AB kan lyssna kanske med Gillberg center i Göteborg som jobbat vad jag förstår längst med ADHD (damp)
Vad de har för erfarenhet av genomförda långtidsstudier av medicinering med de som har en potentierad centralstimulerande effekt.
Varför jag frågar är att jag såg ett program om användningen av metamfetamin. Där framkom att medlet överstimulerade dopamin kanalerna 1500 ggr då kollapsade kanalerna med denna överstimulering, men kunde då återbildas efter en tid, vad jag förstod.
Min fråga är kan man eller har man funnit att denna potentierande centralstimulerande har någon liknande effekt eller kan den mera
visa att kroppen nöjer sig att uppfatta det som de naturliga ”opiaterna” i kroppen.
Varför jag frågar är att, man så tydligt se korrigerings effekten i varandet hos barnen.
MTA-studiens 3-års-, 7-års- och 8-årsuppföljning. Raine-studien i Australien, Oregon Health and Science University ADHD Drug Effectiveness Review Project. FDA:s rapport om ADHD-preparat (metylfenidat och atomoxetin) från den 3 mars 2006.
Skojar du med mig!!
Du skriver att ” 25 000 barn i Sverige idag psykostimulantia som i vetenskapliga studier visat sig inte ha några som helst positiva långtidseffekter men ge mängder av skador. ” När jag sedan frågar vilka källor du använder så hänvisar du till studier från USA och Australien. Är rätt säker på att dessa studier inte har forskat på barn här i Sverige och att deras studie inte kan appliceras här i Sverige!!!
Desutom tror jag att du enbart slänger ut dig några studier utan att kontrollera dina fakta. Du är vag i din beskrivning av exakt vilka studier du hänvisar till, finns ju flera MTS studier och dylikt. De jag har kollat styrker definitivt inte din åsikt utan tvärtemot talar för kombinerad behandling mellan medicinering och annan behandling och med kontinuerliga uppföljningar visar på bäst resultat. Vilket egentlig styrker min teori inte din. Men som jag skrev kan man ju lätt hitta forskning att luta sina argument på.
När du har faktan och har hittat källan som du tagit dina 25 000 barn i från så dela gärna med dig. Är mycket intressant för oss proffessionella att läsa igenom
Jag tycker du borde lyckas väldigt bra med att hitta och sätta dig in i dessa studier, om du försökte. Det är MTA at 3 years, och det är MTA at 8 years osv. Du hittar dem lätt om du försöker. Det är ju sant att det främst är amerikanska studier, men det är också därifrån hela ADHD-begreppet och dess ”behandling” kommer. Om du vill ha några mer närliggande studier så kan jag väl referera till Kadesjös och Eli Lillys Stratterastudie på barn där barnen själva inte tyckte att Strattera var bättre för dem inom något enda område, jämfört med placebo – däremot gav förstås psykofarmakan långt mer skador än sockerpiller. Vill du ha någon mer närliggande studie så kan Gillbergs Barn i Bergen-studie vara passande. Där fann man att 1,7 % av barnen levde upp till ADHD-kriterierna.
Intressant att du hänvisar till en studie, Kadesjös, där forskaren har fått i uppdrag från ett annat läkemedelsföretag att utföra studien. Ett företag som vill lansera en ny ADHDmedicin. Angående MTA 3 och 8 så har jag kollat dem och som jag sa kan jag inte se att de styrker dina påstående.
Du ville ha en stor svensk studie; du fick den största placebokontrollerade studie som gjorts av ADHD-preparat på svensk mark. Och du fick resultatet – barnen som fick Strattera tyckte inte att de blev hjälpta inom något enda område jämfört med de barn som fick placebo; skadeverkningarna var tydliga. Var du inte nöjde med den referensen?
Du fick också referens till MTA-studiens långtidsuppföljning, som du inte verkade känna till. Några minuter senare hade du ”kollat dem”. Det var snabbt gjort. En lättillgänglig presentation av 3-årsuppföljningen och en jämförelse mellan den och de korttidsresultat du tidigare kände till gavs i Daily Telegraph när studien släpptes. Där kan du se den deltagande forskaren, William Pelhams analys: http://www.dailytelegraph.com.au/news/adhd-drugs-could-stunt-growth/story-e6freuy9-1111114855794
Hur tolkar du själv MTA-studiens långtidsuppföljningar och vad de visade om effekterna av metylfenidat?
Nu har du tjatat så mycket om MTA-studien, den är välgjort och bra till dom svar dom var ute efter.
Förutom att det saknas kontrollgrupper att jämföra med, här blir behandlade jämförda med behandlade o.s.v. en jättebra studie, men svårt att dra slutsatser då kontrollgrupper saknas.
Så tyvärr kan man egentligen inte säga nåt alls…
Det är ju för underligt att ”man egentligen inte [kan] säga nåt alls”, när nu den största och längsta av alla ADHD-studier, gjord av de största förespråkarna av metylfenidat, visar att pillren inte har någon som helst positiv långtidseffekt och är förknippade med högre värden på ungdomsbrottslighet och med tillväxthämning hos barnen.
Psykiatri är en pseudovetenskap som felaktigt fått samma status som tex. medicinsk vetenskap. Psykiatri är extremt viktig och det måste forskas på, men det måste ses på med en överväldigande skepsis. Mediciner och diagnosering bör användas extremt restriktivt.
När det kommer till diagnoser som ADHD på alla barn under 18 kan man enorm säkerhet utgå ifrån att barnet inte har genuin ADHD utan är feldiagnoserad. Och att medicinera ett barn under 18 mot tex. ADHD bör ses som ett brott mot mänskliga rättigheter.
Vi lever i ett samhälle idag där en personlighet som inte passar i skolans mall räknas som ett psykiskt funktionshinder (eller vågar jag kanske rent av säga sinnessjukdom?). Jag har träffat många barn som har så kallad ADHD diagnos. Barn kanske kanske är lite energiska eller känsliga eller har svårt med matte men är bra på att måla, dvs HELT NORMALA BARN, som helt släpper all frustration och motstridighet bara man sätter sig ner och pratar med dem på ett normalt respektfullt sätt. Men eftersom lärare och föräldrar inte har tid för barnen så ger man dem diagnos och i värsta fall mediciner istället.
Deras läkare borde förbjudas att praktisera och diagnosen skall tas bort och barnen förtjänar skadestånd imo.
Nu lämnar jag denna debatt som jag tycker har gått överstyr. Istället för att på ett utvecklande sätt föra dialogen framåt kring ADHD och andra nerupsykiatriska diagonser fokuseras det på att svartmåla hela psykiatrin och de föräldrar som väljer att medicinera sina barn. Detta VÄGRAR jag vara del av!!
Min grundfokus under denna debatt (om man nu kan kalla den för det) har varit att uppmärksamma de brister som jag under min erfarenhet har sett. Att det händer att diagnoser som ADHD ställs för snabbt utan att ta alla aspekter i barnets liv i beaktande och att mer djupgående utvärderingar och uppföljningar av syftet med medicinering behövs. På INGET sätt påstår jag att ADHD inte finns, att psykiatriker är onda som bara vill knarka ner våra barn eller att medicining inte hjälper. Min åsikt är att psykiatriker och psykologer är proffessionella som gör MYCKET gott i vårt samhälle och för de individer som behöver deras hjälp. Medicinering kan göra underverk om den används på rätt sätt och med rätt syfte och i kombination med annan behandling. Föräldrar kämpar hårt och gör allt för att deras barn ska må bra och ha ett fungerande liv. Om det behövs medicinering för det stödjer jag dem helhjärtat.
Att påstå att föräldrar som medicinerar sina barn är dåliga föräldrar som skadar barnen bara för att de inte har tid eller ork är en oehörd kränkning och visar på total okunskap. NI BORDE SKÄMMAS!!
Många här slänger rundor med en massa forskningar och studier som ”stödjer” deras påstående men har ingen som helt erfarenhet av att arbeta eller leva med en individ med ADHD. Genom att inte alls ta till sig eller lyssna på de individer som på denna debattsida beskriver, hur ADHD är för dem och vilken hjälp de har fått och behöver, sätter man sig över dessa indivder och idiotförklarar dem. Jag fattar verkligen inte hur man kan tro att man ”hjälper” genom att kränka och ignorera de som har den största kunskapen av alla, de som ha ADHD och deras närstående.
Jag välkomnar en debatt, en utvecklande och givande debatt. Något som jag upplever detta inte är.
Till aftonbladet: Jag respekterar er journalistiska granskningar men jag hoppas att någon gång få se positiva saker på era löpsedlar och inte enbart i mindre artiklar. Skulle vara intressant om ni skulle ge de positiva inom psykiatrin och socialtjänsten lika stort utrymme som ni gör med allt det negativa. Behöver ni material så har jag massor av positiva och härliga berättelser kring just dessa områden. Ni är välkomna att höra av er. Tyvärr så tror jag inte att det kommer att ske.
Socionomen
Tack för ditt inlägg, jag har även reagerat, har bestämt att inte nämnvärt reflektera över dessa skriverier, kanske är det ett uttryck för rädsla. Vad vet jag.
Men ge inte upp.
Hej då socionomen och ha det så bra. En debatt blir väl vad det blir och kanske inte alltid som du vill att den ska bli.
Jag tycker dock Allen Frances avbön var en milstolpe.Kanske fler människor kommer att förstå att ADHD-hysterin (med dess psykofarmaka) bara är resultatet av effektiv marknadsföring och inte har något med hjälp att göra.
Många kloka ord. Kan inte mer än instämma i allt du skriver. Allt går ut på att sälja med vilka medel som helst, spela på folkas fördomar och okunskap. Arbetar själv med ungdomar och får ofta ta diskussioner om saker som lästs i dessa numer mest liknande skvallertidningar.
Jag gissar att du betalat ganska mycket för att få tillgång till böcker och kurser som handlar om ”dianetik”, ja?
ja
Diagnoser framtagna genom röstning är ett rent lurendrejeri som inte många har vetskap om ens tyvärr. Som pådyvlas människor på löpande band principen fast de är friska också till råga på allt.
varför gör ingen något åt saken? Skolan anser att mitt barn har adhd
dom ser det för dom har vanan. Vad händer om jag skickar barnet på utredning? Vems ord väger tyngst? Jag anser att den problematiken fnnns inget av hemma. Dom kan inte hjälpa utan utredning. Varför gör ingen något åt saken.Hur många har fått diagnos utan att behöva diagnos?