Förra året lex Maria-anmäldes 364 självmord av patienter som vårdades inom psykiatrin i Sverige.
Antalet självmord som utreds av Socialstyrelsen ökar för varje år, men fortfarande är mörkertalet stort. Vi kommer i kontakt med personer vars anhöriga vårdats inom psykiatrin och sedan tagit sina liv, men där det ändå inte har gjorts någon lex Maria. I andra fall tar det lång tid och många upplever att de inte informeras om besluten.
Återigen ett exempel på att anhöriga lämnas utanför.
I går pratade jag med Danuta Wasserman, professor i psykiatri och suicidologi och Sveriges ledade expert på självmordsprevention. Hon tryckte på vikten av att Socialstyrelsen fortsätter att sammanställa resultaten av lex Maria-utredningarna i rapporter.
Där gör de störst nytta – som samlade slutsatser för vården att lära sig av.
Bara det här att jag som berättat att när jag väl gör självmord,så går jag djupt in i skogen,sväljer alla tabletter tillsammans med alkohol och bara somnar in där.Ändå så skriver dom ut massvis med mediciner till mig och skickar hem,jag följs inte ens upp,trots att jag börjar med nya mediciner,träffar läkaren ung. var 3:je månad och har även fått byta läkare flera gånger.Har sporadisk kontakt med öppenvården.En hel månad hade min öppenvårdskontakt semester och jag överlevde den här sommaren genom att ta sömnmediciner och sova bort självmordstankarna. På måndag sätts det mer press på mig,genom att jag ska orka börja med arbetsträning,jag som inte ens orkar LEVA!
Jag kan inte förstå att det är sverige vi lever i när jag läser ditt inlägg. Tycker det är skitdåligt att man får sånna stora ”glapp” mellan läkarbesöken. Människor med planer på hur de ska ta självmord tycker jag borde vara prio ett.
Tycker man bör vara inlagd också, känns som psykvården mer satsar på missbruksproblem. O de får hur många chanser som helst.
Usch de borde prioritera mer akuta tillstånd. Det där med att börja arbetsträna känns ju kanske inte som det är rätt tid. Men det är väl fel människor som bestämmer hur de ska gå till hela tiden.. Suck
Hoppas att du får mer hjälp och att du tar hand om dig! Kram Erika
Hej! I kommentarerna är det viktigt att vi alla tar ansvar för hur och vad vi skriver.
Trodde det här inslaget handlade om självmord? Bara det att jag är inte en anhörig till någon som tagit sitt liv,men är den vars anhöriga troligen kommer och få leva med det här att, jag trots att jag talat om hur jag tänkt göra det,så skickar dom hem mig med ”redskapen”.Men jag kommer bara och vara ”ett självmord om dagen” utan att något förändras.
Hej igen!
Helt korrekt! Vi har redigerat bort ett stycke i din kommentar som faller under de regler som vi håller hårt på. Inledningen handlade om detaljer som vi inte tycker är lämpliga att publicera av etiska skäl.
Jag tror att du förstår och respekterar det!
Jag vet hur dåligt psykiatrin fungerar då jag själv är mitt i det just nu. Ingen uppföljning och tiden går, mediciner skrivs ut och så blir man lämnad, utan uppföljning.
Ingen läkarkontakt på flera månader, över ett halvår.
Hur ska jag orka mig igenom det här när inget händer, när jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv?
Jag saknar vägledning igenom den här svåra perioden av mitt liv.
Förlåt mig nu men det är ju ingen annan än du själv som kan veta vad du ska göra med ditt liv. Du måste finna den vägen som känns bäst för dig och sedan följa den vägen.
En liknelse kan vara elever som säger att de behöver hjälp för att hitta motivationen till att orka plugga eller motivationen att orka gå upp på morgonen men det är ju något de måste hitta själva ingen annan kan ju hitta motivationen åt de och detsamma gäller ju för dig, ingen annan kan veta vad du vill göra med ditt liv. Tyvärr, men det är ju så det är..
En elev har i alla fall mental styrka nog att ta tag i sin situation. Som inskriven på psyk är man i många fall helt utlämnad till dem, eftersom man utan behandling kanske knappt ens orkar se till att få i sig mat varje dag. Det är som att sparka på en person med två brutna ben och tro att om man sparkar tillräckligt hårt så kommer personen resa på sig och gå därifrån. Det fungerar helt enkelt inte, för benen är brutna och kan inte bära personens vikt.
Jag känner igen mig helt i ChokingHazards situation. Jag var under utredning i 1½ år men fick ingen terapi under utredningen, bara en massa frågor som jag skulle svara på, muntligen eller skriftligen. Sedan när utredningen var klar, så dröjde det ytterligare 6 månader innan jag fick besked om resultatet. Och när resultatet kom – Aspergers i kombination med depression och generaliserat ångestsyndrom (de två senare orsakade av det första) – så fick jag recept på antidepressiva som gjorde mig hyperaktiv och orsakade sömnlöshet, men jag får inte sluta med dem enligt sköterskan jag har pratat med, och min läkare har slutat. Jag har fått en ny läkare, som jag har försökt få kontakt med i 1½ månad, men trots flera lämnade meddelanden har han fortfarande inte ringt. Och det är det enda sättet jag tillåts försöka ta kontakt med honom. Lämna meddelanden så att han ska ringa upp.
Inte alls säkert att de vet vad de vill göra med sitt liv om de är förvirrade eller inte ens vet varför de mår dåligt.
De försöker nog bara överleva och när de väl har vågat söka hjälp så ska de få frågan vad de vill med ditt liv.
Hur opsykologiskt är inte det?.Vet ni egentligen hur länge en person som mår psykiskt dåligt väntar med att ringa och slå telefonnumret till psykiatrin?nej jag tror inte ni som arbetar vet det.
Det krävs stort mod för att ens inse att man mår dåligt och sedan ska man utelämna sina innersta känslor och tankar till en helt okänd person som man dessutom ska kunna känna tillit till.
”Citat” Du måste finna den vägen som känns bäst för dig och sedan följa den vägen.
Om man är psykotisk tex och hör röster ska man då göra som rösterna säger åt en att man ska hoppa ner från höghuset man bor i ?förstår du vad jag menar?.
Om inte ens de som arbetar inom psykiatrin lyssnar och försöker förstå och framförallt ha de psykiska tillstånden/sjukdomarna och behandlingsformerna i aktuella i bakhuvudet ska den stackars lilla ensamma människan kunna veta vad som är bäst för honom/henne?.
Jag säger så här att det är dags för er alla som arbetar att hålla er á jour med vad som händer i samhället och ställa er den frågan varför det är 1500 personer som tar sitt liv i Sverige årligen.
Om alla hjälptes åt och var mera medmänskliga och lyhörda för de som mår dåligt så skulle vi säkert ha mindre ångest,mindre droganvändande mm.
MAN MÅSTE ALLTID LETA EFTER ORSAKEN TILL DET ONDA,finner man den kan man behandla,lindra och tom förhindra SUICID!!!!!.
Tack för mig!.
Varför betala 300 kronor till landstinget då jag kan få det goda rådet av min granne?
Trebor; Jag skrev att detta med ”ditt eget ansvar” är inget svar till suicidpatienter som kommer med ett nödanrop,utan en total uppgivenhet som maskerats till vårdplan..
Ja exakt, för inte vill väl samhället eller du att det ska finnas slutenvårdplatser för människor som utgör en fara för dig, din granne eller sig själva?
Jag har en klockren berättelse om just psykvården. Den berättelsen måste fram och jag hoppas någon på aftonbladet kan höra av sig.
Micke,
Vi lyssnar!mejla eller ring oss. Samtliga mejladresser och telefonnummer finns i redaktionsfliken.
Håller med dig min dotter fick samma sak bara massa tab trots hon försökt tidigare min älskande dotter gick bort 07 vet att det är psy fel 38 varav 35 recept belagda hon var som en försökts kanin det var så hon kände.
Jag har samma erfarenhet med mediciner, över ett 30-tal mediciner vilken ingen av dem hade någon klar indikation. Det fanns alltså inget klart syfte på vilket sätt medicinen skulle hjälpa. Försökskanin, minst sagt.
har man drogproblem och psykiska problem så kräver staten att man varit drogfri(som man får bli utan hjälp då) i ett halvår innan man ens börjar tänkas kunna få minsta lilla hjälp. psykolog tar flera år att få, om man får en som staten betalar öht.
Det kallas god psykisk vård. Vansinnigt när en person söker hjälp själv. Detta skapar mer sjukdom och kan leda till väldigt allvarliga skador. För mig visar detta att man ej lever i samma verklighet som resten av Svenska folket. Det behövs bytas ut läkare som lyssnar på detta för de saknar kompitens hur psyket funkar.
Antalet människor som äter dessa psyk.farm. ökar i takt med självmorden. Det är många som ”vågar” ta steget och begå självmord tack vare tabletterna.
Självmordsfrekvensen minskar i Sverige (källa: Socialstyrelsens dödsorsaksregister 1980-2010) i takt med en ökad förskrivning av antidepressiva, med reservation för att jag inte vet hur väl undersökt orsakssambandet mellan dessa två trender är.
En stor svensk brottare, en uppskattad svensk skådespelerska, en komiker, en låtskrivare och sångare alla har de begått självmord och alla har de haft kontakt med svensk psykvård! Skandal….
Det må vara sant mem det är ju trots det inte pillernas fel utan människan hade ändå redan bestämt sig. Man får piller för att göra det enklare fördig att stå ut med livet. Inte för att du på ett enklare sätt kan dö. Sen kanske det inte heller är helt lätt för läkaren att besluta vem som är mest i behov att läggas in.
Det behövs mer personer som kan samtala med de sjuka. Många gånger så sitter läkaren och lysnar sedan skriver diagnos samt tabletter. Man går ifrån med tom känsla och ingen hjälp.
Läkarna är bra på dråger men saknar kundskap om terapi. Dagens vård utgår från medecinarna och ej från att bota patienten. Ingen tablett kan bota grunden utan tar iblan bort symtom.
Hoppas på en förändring så folk får samtala med proffs.
Ges terapi så har läkarna någon fantasi att hjälper ej 10ggr så funkar ej det. Däremot ges tabletter och de ej funkar så skall patienten ändå ta dessa. Funderar om de har lön som säljare.
Terapi enligt vetenskapen ger hjälp för de flesta fast kan ta väldigt lång tid. Möta en läkare lite då och då ger mer sjukdom och hopplöshet.
I väldigt många fall blir detta tyvärr en något ”snedvriden” bild och tenderar till att bli en ”tycka synd om” debatt. Jag har själv utsatt mig för två självmordsförsök.
IOM att jag varit deprimerad i perioder så har jag varit genom det det mesta som går inom psykriatik behandling. Det som var vändningen för mig var när jag fick en läkare som ”vågade” tala klarspråk.
Han sa ”vill du verkligen ta livet av dig så är det tyvärr inte mycket jag kan göra. Dock vill jag först att du går hem och skriver ner anledningarna till att du vill lämna det du har här och nu. När du gjort detta så skall vi titta på din lista för att se vad det beror på att du mår som du mår…”.
Sagt och gjort…När vi sedan pratade om det som fanns på listan och vred och vände på detta så fick han mig att inse att det nog faktiskt var bättre att fortsätta leva trotts allt. De flesta problem är idag faktiskt lösta eller hanterbara.
Vid vår sist samtal pratade vi mycket om vad man kan göra för att förhindra självmord. I sanningens namn är det inte mycket om individen bestämt sig för att verkligen ta sitt liv. Det som var possitivt för mig var att min läkare var ”rak” och vågade utmana mig om detta med självmord.
Tyvärr finns det allt för många som har en övertro på vad psykriatrin kan göra för personer med svåra suicid symptom. Det enda som realistiskt står till buds för en person som bestämt sig är antingen en madrasserad cell eller neddrogning till vegitativt tillstånd. Bägge av dessa skulle i så fall för majoriteten i patientgruppen vara livslång.
Är det priset vi vill betala för att ingen skall ta livet av sig?
Personer har i alla tider tagit sitt liv av olika orsaker hur tragiskt det än kan tyckas. Så kommer tyvärr även att vara framgent.
Det som är skrämmande är att tendensen att ta sitt liv ökar. Här torde vi få söka förklaringen i samhällsutvecklingen och de ökande krav ställs på oss som individer, samt mycket av den ensamhet som många känner i dagens samhälle. Det finns ju tyvärr mindre och mindre tid för återhämtning och kontemplation.
Sluta gnäll på psykvården…dom gör så gott dom kan med de medel som står tillbuds.. Det är definitivt inte deras fel att personer tar livet av sig. Till syvenne och sist faller allt tbx individen själv och de bakomliggande anledningar till att personen verkligen tar sitt liv. Var och en är ansvarig för sina egna handlingar när det kommer till självmord, hur sjuk man än må vara. Och tro mig jag har verkligen varit sjuk….
Mycket bra skrivet. Jobbar inom psykvården och medger att det inte är helt enkelt att arbeta med suicida personer och när omgivning, nära och kära daltar med dessa personer gör nästan saken bara sämre. Man bör som du säger egentligen vara rak på sak och säga att ”Det är ditt val men…” och sedan försöka få personen att se de ljusa i livet.
Många personer har ju tyvärr redan bestämt sig och då kan det verka som att det vi som personal säger går in medan det i själva verket är en fasad som patienten upprätthåller och han eller hon därefter går hem och skrider till verket.
Psykvården får onödigt mycket skit kastat på sig imo. Till de som säger att man får vänta flera år på en psykologkontakt låter ju lite väl överdrivet, vet ej hur det är i andra landsting än mitt hemlandsting men vi har ju vårdgarantin i Sverige och då ska du enligt lag ha fått vård/en bokad tid inom 3 månader (90 dagar).
Jag tror ju även att det kan ligga mycket i det som skrevs i en artikel för inte så länge sedan om den nya generationen patienter som söker akut hjälp för mindre allvarliga åkommor. Jag själv jobbar inom specialistvårdspsykiatrin och stöter ofta på patienter som söker akut psykiatrisk hjälp för att de står inför en relationskris och vill ha t.ex parterapi och detta är inget som spec.psykiatrin ska sköta utan detta faller på primärvården vilket gör att ”onödigt mycket tid” läggs på att ”sålla bort” dessa patienter (om man nu får säga så) istället för att läggas på de patienter som verkligen behöver hjälp från specialpsykiatrin.
Psykiatrin är absolut inte perfekt men som jag sa ovan får den ta emot otroligt mycket skit, även obefogat.
jag tycker att psykvården ska ha enormt mkt skit.
jag har varit i deras vård på alla möjliga sätt sen jag var 12 år gammal och kan säga att än idag har de inte hjälpt mig. periodvis för att jag inte velat bli hjälpt och då ligger det ju såklart på mig.
men när jag kommit till akutspyk för att jag blivit ditkörd av ngn anhörig eller ngn på mitt boende för att jag planerat att ta livet av mig har jag alltid nekats hjälp eller fått bråka med dem i timmar för att de ska förstå.
ett par gånger ringde vi ner till dem och sa att vi skulle åka in och de sa att jag kunde komma ner, men att jag ändå inte skulle få ngn hjälp.
när jag väl varit inne så har de varit snabba med att påpeka att man inte kan vara där och att ”en ung tjej som du ska vara ute i livet”. men psyk ska finnas där när man inte klarar livet.
slutenvården är otroligt kass och jag kan säga att det är ren förvaring, man får heller inte ngn direkt hjälp att ta sig vidare, utan får en bunt mediciner, de flesta riktigt dåliga och sen utkastad på gatan. ”om du mår dåligt igen, kan du ju alltid komma tillbaka”. men det stämmer ju sällan.
även öppenvården har sina enorma brister där jag också varit med om både det ena och det andra.
hade en sjuksköterska som skulle dela mediciner och som skulle hjälpa mig. inte ens när jag hade uttalade självmordsplaner ville hon hjälpa mig och även om hon visste att min läkare gjorde otroligt mkt fel så försvarade hon honom.
jag tycker att psykvården ska ha sig en ordentlig känga!
de behandlar människor som är på botten med otroligt liten respekt och omtanke. man blir behandlad som skit rent ut sagt. ingen medmänsklighet. man måste var frisk för att orka vara sjuk.
det behövs så många förbättringar inom denna vård. jag är ledsen att säga det, men skulle det fungera ens lite likadant i den somatiska vården så skulle det bli ramaskri på en gång.
det finns eldsjälar, men de är få.
psykvården, skärp er! sluta skylla på att patienterna klagar. många klagar och och ofta på samma saker. då måste det ju vara fel någonstans.
som sagt. skärpning psykvården!
Jag undrar om du någonsin har varit patient inom psykiatrin?.DALTA skriver du?att du inte skäms?.För det första får anhöriga inte ens vara med i diskussioner eller andra planeringar som den ”drabbade”möjligtvis får vilket tyvärr är mycket ovanligt att de får.
Anhöriga ska finnas för att stöta ,hjälpa,finnas till hands och för att FÖRHINDRA när ens barn eller någon anhörig mår psykiskt dåligt.Framförallt kan anhöriga ge VÄRME OCH KÄRLEK vilket psykiatrin EJ kan ge eller vill ge.HÅLLA handen var det någon som skrev,,ja precis det kanske är det ochså man behöver få när man är rädd ,sårbar och så utelämnad i den kalla psykiatrimiljön.En person som lider av en psykisk åkomma,en livskris,ångest mm ska och har rätt att få kvalificerad hjälp och den hjälpen ska NI som arbetar inom psykiatrin erbjuda och säga att såhär ska du behandlas enligt läroböckerna så och så ska vi göra nu,efterbesök,uppföljning mm.Att dela ut recept är för lindringt för en läkare att göra,det ska alltid kombineras med samtal och man ska EJ vänta vad ska man vänta på?.Ska man gipsas väntar man inte på att gipset ska beställas och man ska komma tillbaka om några månader utan man gör det omedelbart när patienten har brutit benet.Tyvärr finns ej EMPATIN och kunskaperna är bristfälliga och många som arbetar inom psykiatrin gör det slentrianmässigt och många har dessutom själva psykiska problem.Du skriver om 3månaders vårdgaranti,hur säker är du att den stämmer i ditt landsting?.Att dömma de som mår psykiskt och som söker er är under all kritik,man undrar egentligen om ni vet er roll.
Yrkesstoltheten har många glömt för längesedan och istället för att ta fram sina medicinska kunskaper lägger man in sina egna värderingar och det är fel fel fel!
Som sagt om man skulle arbeta mera rationellt skulle det inte vara så långa köer till psykiatrin,psykologerna och till olika behandlingsformer.
Tyvärr är det ingen hjärta,ingen empati,yrkesstolthet inom detta område och tillsammans med bristfälliga kunskaper och engagemang så blir det många självmord och mångårigt lidande både för den sjuke och dess familj som ej får vara delaktig.
Jag tycker du ska ta till dig detta jag skriver eftersom jag har sett hur ER insida ”arbetar” och EJ fungerar så jag vet vad jag talar om.Tack för mig!.
Det ser onekligen ut som en skådespelare..
När jag har varit inne på psyk har min man alltid fått varit med, ända gången han gått gått ut det är när dom frågar om jag e självmordsbenägen. Annes har han varit med hela tiden
Har en bror som har försökt ta sitt liv fyra gånger och som tur är har han aldrig lyckats! Två gånger har han misslyckats och två gånger har vi kommit på honom så vi öuckats rädda honom! Så det med att vi är jobbiga som daltar är för att vi älskar honom! Vi förstår att hade han varit sig själv och mått bra hade han aldrig gjort så här! Och få höra från någon som jobbar på psyket att vi bara daltar och gör det jobbigt är ett hån mot oss! Det är inte konstigt att psykvårde. Ser ut som den gör med en sådan personal!
Orolig syster !
Vårdgaranti säger du? Jag fick vänta i 8 år på att få träffa en psykolog och fick då endast 8 tillfällen. Jag lider av svår PTSD och fick söka psykolog privat under denna tid och lägga ut 20 000 kr ur egen ficka (som jag inte hade utan fick låna) för att få bukt med min PTSD. Psykiatrin erbjöd mig bara samtalskontakter utan psykologutbildning som inte hade den blekaste aning om vad de gjorde utan bara fick mig att må 10 ggr sämre än innan. På det fick jag 13 olika läkare på 1 år!!! Det finns ingen djävla vårdgaranti i verkligheten!!!!
Det är ju lätt att säga det du säger nu när du inte längre är på botten. När man är som sjukast så är det ju för att man inte kan resonera på ett logiskt sätt om sitt liv. Nu när jag ser tillbaka på de perioder jag mått som sämst blir jag förskräck och tänker att jag ska aldrig hamna där igen, men så helt plötsligt är jag där iaf.
Håller med dig om det du skriver. Men något man också måste ha i eftertanke. Inte var det så att psykologen sa det du skriver innan ni pratat en stund med varandra? Alla kanske inte är i det tillstånd du var i. Alltså att du ”kunde ta” de raka språket.
Det är nog inte så mycket psykiatrin som angrips utan att tillgängligheten är på tok för dålig och långsam.
Sedan till debatten måste jag tillföra att man inte kan sätta prio ett på de som är självmordsbenägna. Man måste ta till sig människor som behöver hjälp innan de kanske hamnar i självmordstankar.
Ett av problemen som jag ser det är att vi inte har ett riktigt öppet psyke. Utan det är först när du har självmordstankar du är välkommen. Där ÄR det stora problemet i sig.
Ungefär som om jag skulle lida av ätstörningar, men är först välkommen när jag är så undernärd att jag inte kan gå dit.
Dålig jämförelse, men det var det bästa jag kom på i all hast.
Jag tänkte ta mitt liv i mars,blev inlagd på psyket i 5veckor,under hela den tiden så var det ingen som ens tog min hand och verkligen lyssnade,visade ömhet och förståelse,man kände sig bara besvärlig då man mådde dåligt.Jag fick bara mer självmordstankar och försökte några gånger också,jag verkligen kollade hur långt man kan gå innan någon där ens reagerar.Fick min första nattpermis ganska tidigt,var fortfarande helt borta i hjärnan,hade även fått ECT-behandlingar.Söp mig full den natten och körde bil fortfarande full tillbaks till psyket morgonen därpå.Ingen annan än dom övriga patienterna märkte ens,trots att det syntes tydligt.Fick inte träffa en endaste psykiatiker under hela mina 5veckor som inlagd.Fick äta mediciner som höjde mitt blodtryck och så fick jag mediciner mot högt blodtryck osv.Jag åt nästan ingenting där,eller åt jag så spydde jag upp maten.Efter min öppenvårdskontakts rekommendation,så skrev jag ut mig själv..större chans att jag överlevde hemma.
Nu FÖRSÖKER jag orka kämpa ensam för min sons skull,jag VET att jag inte överlever nästa försök men hur ser jag till att det inte blir ett nästa försök?? Är rädd för att allt svartnar igen.
Under de perioder jag har varit inlagd är det aldrig någon som har tagit min hand i syfte att trösta.Däremot har jag fått all den tröst jag behövt av sjukhusprästen eller sjukhusdiakonen. Varför är det inte fler som tar chansen att prata med en präst eller diakon? De är inte på sjukhusen för att predika utan för att lyssna och trösta. Man behöver inte ha en tro för att prata med dessa. Det struntar de i. Alla har rätten att få prata med dem när man är inlagd.
Ja herregud! Vart är vårt trygghetsnarkomana samhälle på väg när många tror att det är Psykiatrins fel att en människa tar livet av sig?
Ett boktips med verklighetsförankring;
I trygghetsnarkomanernas land : Sverige och det nationella paniksyndromet av
David Eberhard
Det är inte pat som skriver ut alla piller Det är psy som gör det
Ett liv verkar inte vara värt mycket.om man inte har en massa pengar.då fungerar ju allt. Satt på psykakuten i flera timmar med suicid tankar.bad om benzodiazepiner..vet att det fungerar har haft APO dos innan. skickades hem med atarax som är mot klåda.ingen efterföljning av ärendet.inte ens ett telefonsamtal.Jo en räkning på 690 spänn fick jag. SKIT I SJUKHUSEN!!Fixa en kontakt och börja självmedicinera.
Det måste bli någon ändring inom psykiatrin.
Läkarna kan inte bara ta fram sitt receptblock hela tiden.
Efter att jag miste min 23åriga dotter i självmord, gick jag till en psykiatriker.
Det första han gjorde det var just att ta fram receptblocket.
Förklarade att jag hade sorg. Och ej ville äta tabletter.
Jag ville ha någon att prata med.
Fick träffa en terapeut som satt och somnade till vid våra samtal.
Hur tror ni det känns?!
Vi har den psykiatrin vi har beställt genom våra folkvalda representanter.
Du våra folkvalda vet inte vad psykiatriläkarna håller på med ska du veta. De måste väckas av folket och få veta vad de sysslar med inom psykiatrin. För dessa läkare är bra på och manipulera folket för de sysslar med sånt hela dagarna som inte politikerna vet om ens.
Oj! Det var ju också ett sätt att svara – rena boomerangen!
Hur tänker du?
Ja,precis för om det är endast recept och sjukintyg dom skriver ut,så kan man likabra gå till en allmänläkare,dom borde väl kunna MER om psykiska sjukdomar tycker man än en vanlig läkare?!
Jag beklagar, från början till slut.
Vi är troligen många som delar dina erfarenheter, även jag har haft terapisessioner där det visade sej att
1: min röst kanske var väldigt rogivande, såpass att teraputen nickade till vid de flesta sessionerna.
eller
2: teraputen kanske tyckte min historia vad så ointressant att denna VALDE att nicka till istället (sova på betald arbetstid kanske var en löneförmån?)
Ursäkta sarkasmen, jag kan inte bättre än så.
Hur tänker ni att en patient som är i behov av att bli lyssnad på, få vägledning av, reflektera med - upplever att denne får sina behov tillgodosedda när en terapeut inte kan hålla sej vaken ens?
Jag försökte få byta terapeut, men då ansågs jag ha för stora problem för att klara av terapi, så det hela avbröts. Gick i sju månader och planen var ett och ett halvt år… mitt behov kvarstår men mitt förtroende är kört i botten.
Vårdgivare: landstinget. Terapeut: Överläkare i psykiatri, som även undervisar blivande vårdgivare inom psykiatrin.
Har en nära anhörig som tog livet av sig för 20 år sedan och ser att vården verkar vara densamma idag. Personen ifråga var inskriven och trots vår kontakt med vården och påpekande om hur manipulativ ( för det är så det är) och intelligenta påståeenden den intagna kommer med så ville vi som anhöriga ha del av vad som hände. När sedan polisen kontaktar oss och meddelar att det har skett ett sjävmord så får vi reda på av psykmottagningen att de har skrivit ut vår anhörig och efter samtal med läkare får vi svaret att det hade hänt förr elller sneare i alla fall. Som slutord får vi frågan om VI vill ha något lugnade utskrivet….
Som nämndeman i förvaltningsrätten ser jag gång efter gång att det inte finns resurser för utredning. Patienten får vänta. Idag en ung patient som får en lektion i veckan och på väntelista för ytterligare en. Hur kan man då ”komma ifatt”, hur ser man då att man kan få en framtid? Hur eroderar detta den vård som ges till patienten? Hur påverkar det viljan att leva om det i diagnosen finns självmordstankar.
En av de kommentarer jag fick höra, bara dagar efter att jag skrev ut mig själv från psykiatrin var nära på exakt det du skrev i ditt inlägg. Kuratorn jag träffade då tyckte ungefär ”tänk på barnen, de behöver ju dig”. Det var allt som behövdes enligt henne för att jag skulle övertala mig själv att vilja leva. För mig var det ord som likagärna hade kunnat få mig att ta steget fullt ut och avslutat det hela. I mina öron blev jag misstrodd som mamma, jag var tydligen en mamma som inte älskade mina barn tillräcligt mycket. Och faktum är; En djupt deprimerad person har mkt svåra problem se världen ur ett logiskt perspektiv. Att leva är nattsvart. Det som en gång var självklart och en kanske det som gjorde livet värt att leva, kan vridas och vändas i det oändliga, och tillslut bli en anledning till att ta sitt liv. Du som ”arbetar inom psykiatrin” borde förstå att man i en depressiv psykos inte längre är förmögen att tänka rationellt. Jag skulle utan problem kunna köpa ditt synsätt om man saknar utbildning eller erfarenhet. Men du som (enligt ditt val av namn här) ska arbeta inom psykiatrin borde väl besitta en bättre kunskap än så. Det är ett tillstånd som är mkt komplext, men att spela på någons samvete i detta sammanhang känns inte särskilt proffessionellt (jag utgår givetvis bara från mig själv).
Jag blir ganska ledsen när jag ser ditt inlägg, för om du arbetar inom psykiatrin, och i synnerhet när du väljer att tala det öppet i dina inlägg, så bör man kanske uttrycka sig med viss försiktighet. Du om någon borde veta att det till stor del är en skör grupp människor som läser alla dessa inlägg. Man får ha en åsikt, men vill man vara öppen med sina åsikter på alla tänkbara plan kanske man ska hålla sig neutral och inte gå ut med att man bemöter folk inom psykiatrin.
Din kommentar om att Liten67a är självisk, fick mig att på en nanosekund återfå en massa otrevliga känslor och minnen, från denna mycket arroganta kurator på öppenpsyk. Jag fick efter en kort tid byta till en specialistsjuksköterska som bemötte mig på ett sådant otroligt sätt. Hon är fenomenal, en sk. eldsjäl. Det var hon som så utförligt förklarade för mig att det många gånger är omöjligt att lyckas se barnen som ett tillräckligt skäl att leva, hur konstigt det än må låta. Men jag har henne att tacka för att jag mår så bra som jag gör idag. Jag blir rädd när jag tänker på hur illa det hade kunnat gå för mig om jag stannat kvar hos kuratorn. Så visst spelar det stor roll vad man som verksam inom psykiatrin säger, tycker och tänker…
Jag är övertygad om att man har väldigt mycket att vinna på att inkludera anhöriga i vården på ett mer konkret sätt än nu.
Som det ser ut på många ställen hänvisar man till tystnadsplikten och om patienten inte vill att anhöriga ska bli informerade, så blir de inte det. Jag menar inte att man ska gå emot patienternas önskan, men om man istället arbetade med att motivera patienterna till att ha en ”huvudanhörig” som är med vid utskrivningssamtal och får egen information om diagnos och hur man som anhörig ska agera och i vilka situationer man ska ta kontakt med vården tror jag att man skulle få ett helhetsgrepp om patientens livssituation på ett annat sätt.
Många gånger förväntar sig vården att anhöriga ska ta ett mycket stort ansvar för sina självmordsbenägna anhöriga samtidigt som de inte får någon information alls.
Ludmilla som förlorade dottern Linnea i självmord och som själv är läkare.
….men om inte ”vården” drar någon konsekvens ur alla dessa utredningar, då är de TOTALT ONÖDIGA!!
Ordspråket säger: ”Våra erfarenheter är inget värda, om vi inte drar några konsekvenser ur dem.”
Dessutom: HUR LÄNGE SKA ANHÖRIGA BEHÖVA VÄNTA PÅ ATT FÅ TA DEL AV LEX-MARIAUTREDNINGEN? Efter lång väntan rivs såren upp ännu en gång, när man äntligen börjar fungera någorlunda som levande igen!!!! SKANDAL!!! HÄNSYNSLÖST!!! RESPEKTLÖST!!!!
/Skatmorsan
Den ända hjälpen som är realistiskt att förvänta sig är behandling med något SSRI preparat. Det brukar hjälpa ta bort det värsta på några veckor och utan några dramatiska biverkningar om det handlar om ren panikångest och inte något mer allvarligt. Bäst fungerar det i kombination med KBT – psykoterapi som går på att programmera om beteende till friskare beteendemönster. Psykiatri är konstruerad så att det inte får kosta. Därför är det ont om psykologer och psykoterapeuter. Man får vänta ibland i åratal på att få kontakt med skicklig KBT-terapeut. Lämplig medicin kan däremot skriva ut även distriktsläkare på vårdcentralen redan i morgon.
Jag läser vad du skriver och undrar? Vem säger att det finns hjälp att få för alla? Kan psykiatrisk sjukdom och psykiatrisk ohälsa vara kronisk? Isf vilken hjälp skulle det vara om inte symptomlindrande mediciner och terapi hjälper? Antidepmediciner verkar individuellt och det är vetenskapligt belagt att vissa el många upplever ökad ångest vid insättning vilket kan leda till självmordstankar. Detta är ju som tur är övergående, vilket pat också upplyses om. I de fall de inte är övergående, provar man naturligtvis en annan medicin, men ALLA kan inte bli hjälpa. Alla överlever heller inte cancer.
Jag förstår inte själv hur min hjärna fungerar,eller inte fungerar,tillslut så blir det för mycket ,bägaren rinner över,jag har kämpat med mitt mående i över 40år utan att ha sökt hjälp,har skött mina jobb,min son,min ekonomi näst intill perfekt och ENSAM! Har alltid varit självdestruktiv,men kunnat dölja allt för alla..i vintras så blev jag arbetslös och då släppte jag taget, när jag väl föll,så föll jag ordentligt alla dessa års lidande kom upp,vilket gjorde att jag tappade lusten och leva,vilket ledde till att jag inte orkade sköta om sonen,hemmet,ekonomin och tyckte att då var det bättre för alla om jag försvann.Sen bara svartnade allting en natt och efter det så var allting svart i flera dygn.SJÄLVISK?..jag är precis allt annat,har alltid tagit hand om andra och glömt bort mig själv. Att jag är orolig för att träffa läkaren så sällan är för att han då skriver ut mediciner för hela den här perioden,som jag hämtar ut och inte tar utan samlar för en ny ”svart natt”,+ att jag är rädd för biverkningarna antidepressiva kan ge i början,det finns ingen skötare som följer upp något heller.Jag har redan blivit beroende av sömntabletter och eftersom jag har fobi mot att bli beroende av något,så slutade jag tvärt nu,vilket lett till värsta abstinensen och jag har inte sovit på 3dygn.Läkarna jag träffar så sällan kan inte känna till mig,som min läkare läser i journalen hur jag KLARAT av och sköta mina jobb tex. Allt jag berättar på öppenvården blir ju inte skrivet i journaler,jag kanske inte ens fått rätta eller alla diagnoser efter så här kort tid.Min läkare jobbar en dag i månaden och under den dagen lär han ju ha hur många patienter och beslut som helst att fatta,han leker med människors liv.Ole dole doff..typ. Jag var på väg och göra självmord under vårt senaste nätverksmöte och där bestämde han att jag var redo för att börja arbetsträna nu.Är för skör för att ens klara av grupp-DBT än. På min allra första psykologbesök så klamrade jag nästan fast i honom som en drunknad,trodde han skulle rädda mig..Tyvärr så blev han sexuellt upphetsad och ville att jag skulle kontakta honom då jag blivit ”frisk”.Jag HAR haft bra kontaktperson,men hon fick sparken ,fick en ny lika underbar,men hon håller på och köra sig själv i väggen och är ofta sjukskriven och ska kanske gå ner till halvtid.Jag har sjukt svårt och be om hjälp,ringa efter hjälp..”gnälla”.Har försökt ringa psykjouren några ggr. men kommer aldrig fram.Då tar man sömntabletter istället och hoppas på en bättre dag nästa dag.
det känns så svidande att ser folket blir skadat så lätt av systemet men läkande är så svårt, nästan omöjligt. jag är en invandrare men svenskarna är mina bröder i mänskligheten.jag är bara så hemskt ledsen att bara se ett folk förvinner på olika sätt så enkelt vare sig pga psykiska eller andra folkhälsoproblem.
Varje självmord bör utredas. Det är ett krav vi bör ha. Även om det inte nödvändigtvis är ett misslyckande, så kan vi lära oss vad som går att göra bättre framöver. Håller med forskaren i artikeln. Fler och tydligare sammanställningar med nya riktlinjer åt psykiatrin.
Varför tror folk här bland kommentarerna att psykaitri handlar om social verksamhet och att ta hand om folk som är ledsna. Psykiatri är en medicinsk specialitet, precis som kirurgi eller reumatologi. Psykiatrer ställer diagnos och behandlar det som är behandlingsbart, vårt jobb är inte att sitta och hålla handen. Om ni verkligen vill förbättra psykiatrin, skippa konspirationsteorierna och ge oss psykiatrer utrednings- och behandlingsresurser. Idag har vi ingenting kvar, och det kan ni tacka våra politiker för.
Jag instämmer att den rådande uppfattningen hos allmänheten, är att Psykiatri sysslar med omsorg, att hålla handen, klappa om, tycka synd om den som genomgår en tex livskris, ensamhetsproblematik eller ångestsjukdom. Detta görs ändå pga empati och medmännsklighet.
Så många människor söker sig till specialistvård psykiatri av fel orsaker och vad händer, jo de får ingen hjälp, undra varför. Detta har våra verksamheter och folkvalda politiker bestämt.
Psykiatrisk vård är egentligen endast för människor med egentligdepression och psykossjukdom. Dessa är behandlingsbara.
Var kommer denna uppfattningen av?
Det låter som om det varit en explosion i självmord, men faktum är att på 70-talet så var självmordsfrekvensen dubbelt så hög som idag.
Oavsett hur det såg ut på 70-talet så lever vi nu år 2011. Så det var en dålig jämförelse. Inom de flesta områden har ju det mesta förbättrats på 30-40 år. Men tyvärr går det bakåt för psykvården i dagens Sverige. Och då är ju något fel. Bra att AB granskar detta område.
Ja det är nog inte så konstigt. Läkarna är ju knäppare änn vad jag är. Dom gör ju allt för att man ska må ännu sämre.
Jag mår ärligt sämre efter ett besök på psyk så jag struntar i och gå dit.
Man får ta en dag i taget.
Psykiatrin är inte ansvarig för människors liv. Den är ansvarig att hjälpa dem. Jag kan inte förstå varför en läkare eller sjuksköterska är ansvariga för någon annans liv!!! De är ansvariga att hjälpa när de kan hjälpa.
Det är inte läkarna eller sjuksköterskorna det är fel på. Det är regeringen som de senaste åren har sparat in på de sjuka som i sin tur känner sig nedvärderade och inte minst väldigt fattiga på grund av dagens politik. När människor redan har svårigheter i sin vardag på grund av psykisk ohälsa så sparar vår regering in på de sjuka. Inte undra på att människor tyvärr tar sitt liv.
För tio år sedan kom varningar från USA ang Retalina och Prozac att de ökade självmordsfrekvensen. Och det står även i Bipacksedeln för de flesta antidepressiva mediciner att de höjer självmordsrisken….
Finns det faktisk statistik över självmordsfall på/efter psykofarmaka och /eller psykiatriskvård i förhållande till ingen vård eller medicinering?
Eller detta mäts ej för att det blir ”dålig” statistik?
Min mamma var en av de där 364. Det är nu snart ett år sedan hon tog sitt liv. Lite drygt en månad efter hon dog blev jag erbjuden ett möte med chefen för psykiatrin här i stan, för att prata om mammas sjukdom, den vård hon fått och mina upplevelser i största allmänhet. När jag väl var där, så berättade chefen för mig att jag hade fått komma på det där mötet trots att mamma dog 2010. Tydligen var det först efter årsskiftet, från 1 januari 2011, som det blev obligatoriskt att ha ett samtal med anhöriga när någon tagit livet av sig under pågående behandling.
Jag är fortfarande helt mållös. Hur kan det inte ha varit obligatoriskt innan? Vi anhöriga skulle kunna vara en otrolig resurs för psykvården, om de bara hade vett på att ”utnyttja” att det är vi som känner våra nära och kära bäst. Ett par veckor innan min mamma dog, så ringde jag hennes kurator och bönade och bad om att få komma och träffa henne ensam, för att jag var så otroligt orolig för mamma. Jag behövde få ventilera och uttrycka min oro. Be om hjälp. Berätta om hur sjuk mamma verkligen var, något som kuratorn definitivt inte hade insett. Men jag fick inte komma, för att jag inte var patient själv. Det var först när mamma redan var död som de lät mig komma dit.
Att Aftonbladet gör den här granskningen framkallar olika känslor i mig. Precis som när jag fick träffa psykiatrichefen och mammas kurator, efter att mamma dött. En del av mig blir arg och undrar vad fan meningen med allting är. Mamma är ju redan död. Det är redan för sent. Varför kunde ingenting göras lite tidigare? Varför var det ingen som lyssnade då? Men samtidigt önskar jag självklart att ingen någonsin ska behöva gå igenom samma sak som jag och min resterande familj genomlider varje dag. Och då måste saker och ting förändras.
Men vad som än händer: mamma kommer aldrig tillbaka.
Har tyvärr erfarenheten att två familjemedlemma tagit sitt liv i samband med inkörningsperiod av lyckopiller. Är man tillräckligt medveten om att dessa för vissa kan leda till oöverlagd handling borde detta inte kunnat ske. Hur vanligt är detta och vad gör man åt det?
Äter lyckopiller sedan 1996 och min erfarenhet är tyvärr att dessa har gjort mig väldigt oansvarig på många sätt som jag aldrig varit tidigare. Det värsta är att dom även hjälpt mig mycket med de psykiska problem jag har. Så för mig har det blivit något som jag måste väga för och emot. Men det känns som min oansvarighet nu sedan ett par år tillbaka börjar ta överhanden. Vet varken ut eller in hur jag ska göra med medicinen i framtiden. Känner mig också totalt övergiven av psykiatrin och undrar verkligen hur många som har det på detta sätt som sedan tyvärr slutar i självmord för många.
Självmorden kunde pågå så lång tid inom psykiatrin därför att de inte behövde rapportera dem. Den övriga vården rapporterade men psykiatrin valde att inte göra det, vilket dolde deras totala misslyckanden. Inga åtgärder vidtogs därför. När de för ett par år sedan blev tvungna att rapportera självmord inom vården och ett tag efteråt så strömmade rapporterna in till Socialstyrelsen – en om dagen, snart blir det väl 6-7 självmord om dagen om inget görs.
86 % av alla kvinnor som begått självmord under ett år inom psykiatrin hade fått psykofarmaka innan, främst antidepressiva. Tydligen hjälper det inte – eller också framkallar de självmord.
Jag tycker den metoden är helt rätt. Läkaren visar ju att du är en vuxen människa som har rätten att bestämma över ditt liv och det han kan hjälpa dig med är att se de ljusa sidorna i livet så att du ska vilja leva och ta rätt beslut.
Alla är ju inte likadana men många blir arga när en myndighet talar om för dig vad du ska och inte ska göra.
Under min tid på den slutna psykvården, 2 månader, så var det ett flertal försök till självmord på avdelninge. Det var då mellan 17 och 20 patienter på avdelningen, fast den inte var gjord för fler än 15. Vi fick sova i dagrummet ibland. 6 personal för alla dessa patienter. När någon hade försökt göra sig illa så fick den personen vak, ibland dubbelvak. Dvs 2 personal försvann från de övriga för att ständigt gå med en patient. 1 personal att handha mediciner, 1 för att ta hand om mat, någon som skriver journaler. Det blir inte många kvar att stödja de andra.
När jag låg inne så begicks det ett självmord, en patient som delade rum med mig. Alla andra blev instängda i matsalen. Ingen som informerade vad som hänt, hur det gått eller tog hand om oss andra chockade, ångestfyllda patienter. Det är hemskt när man som patient får agera stöd till andra, när man själv mår dåligt. Likaså att man ser när någon har bestämt sig men ingen lyssnar.
Till dig som arbetar inom psykiatrin vill jag bara säga: Byt jobb! Du har ingen empati alls! Om du visste hur vi anhöriga får kämpa för de våra skall få rätt till vård/behandling samt en empatisk vård så skulle du inte kalla det ”dalta”. Det handlar om människoliv och är man deprimerad så kan man inte säga ”det ljusa i livet”! Men med en tillitsfull relation, empati och värme så kan man så småningom göra det, fastän det tar tid. Det är ju ni inom psykiatrin som tillsammans med oss anhöriga skall ge dessa människor hopp och framtidstro och då är det samarbete som gäller!
Alltför många gånger har vi anhöriga fått bära skulden för att våra närstående fått psykisk ohälsa och när vår närstående tar sitt liv får vi kämpa för att få hjälp då detta inte prioriteras av samhället det heller!
OM du visste vilket helvete vi drabbas av när en närstående blir psykiskt sjuk el tar sitt liv skulle du inte yttra dig på det sättet!
Arg mamma!
19 årig tjej från Landskrona….Självmordstankar sedan årskurs 7…Igår skrev jag färdigt mitt avskedsbrev.Fredag midnatt kommer jag att hänga mig själv! Bort från allt elände, sorg och smärta. Sexuella övergrepp…. misshandel… olaga frihetsberövande…. sexuellt ofredande…. aldrig har polisen brytt sigMå detta ge dem en tankeställare och förstå unga tjejer som blir utsatta.
Go fot it!
Det gör så ont att läsa det där.. Jag hoppas att du ändrar dig, jag hoppas att du har någon i din närhet som läser det där och att ditt liv kan bli ljust igen.
Livet är fanimej orättvist, och ingen kan ändra på vad det är som redan har hänt, men framtiden finns kvar!
Och ingen är oviktig, ingen! Om folk fått dig att känna dig oviktig så har de fel.
Någonting måste vara fruktansvärt fel i psykiatrivården.
I vilken annan specialitet inom medicin så kommenterar professurer som åtgärd,
gör rapporter, vi måste lära oss av misstagen!!
Och detta fortsätter år efter år. Och dödstalen är lika höga varje år.
Vi måste kunna bättre. Tänk om. Tänk nytt.
Det behövs nytänkande och pengar till denna infrastruktur, eller skall jag säga likvandring.
Hur ska man göra?? frågar du. Vänd på steken – vad är det man inte gjort/gör idag? vad är det som är så fundamentalt fel att det inte blir bättre? Varför fortsätter psykiatrin att icke fungera år ut och år in? Varför vill man inte bli bättre inom sitt skrå, vad handlar det om? Pengar/resurser? Prestige? En förlegad syn på psykiatrins möjligheter till utveckling? Ett förhållningssätt till just psykpatienter (hemska tanke men den går inte att utesluta)?
Självklart har varje individ ett eget ansvar om sitt liv. det är ens egna val om man tar sitt liv. Det är ingen annans val eller fel.
Men psykiatrin finns ju av en orsak, dom ska hjälpa, stötta, finnas till hands med vård och vara en hjälpande hand. Människor söker sig till psykiatrin som en sista utväg när man behöver hjälp.
Och jag vet av både egen erfarenhet och som närstående att man inte alltid får hjälp. Det här är tyvärr ett vanligt skede: Tex En person som har en depression söker sig till psykiatrin. Personen ställs i kö för att få samtalskontakt. Tiden går, Personen mår sämre och sämre. Personen söker sig till Psykakuten. Där säger dom att personen får kontakta den psykiatrienhet personen tillhör. tiden går, fortfarande ingen tid på psykiatrin. Personen mår sämre och sämre. Och så håller det på så där. Och sen till slut så försöker personen ta sitt liv.
Och om personen överlever och man då i det skedet tex hamnar på sjukhus så får man helt plötsligt med psykiatrin. Och allt rullar sen på med samtalskontakt osv.
Eller så blev det just ännu en självmordssiffra i statistiken.
Varför ska det vara så här?!
Varför tar man inte människor på allvar när dom söker hjälp.
Varför hjälper man inte innan det ska behöva gå så långt??
Är man bara värd något när man haft självmordsförsök?
Det här exemplet jag skrev var ju just bara ett exempel på hur det många ggr sker när man inte få hjälp.
Så här kan psykiatrin inte fortsätta att se ut.
Det är hemskt!!!
Det som aftonbladet gör är jätte bra.
Det är absolut ingen ”snedvriden” bild eller ”tycka synd om” debatt.
Det är verkligenheten av patienter, anhöriga och människor som vill ha hjälp men inte får.
Och självklart har en del människor fått hjälp av psykiatrin.
Men uppenbarligen så fungerar inte psykiatrin i större delen av sverige. Och så kan det inte vara.
Vi känner alla någon som försökt ta livet av sig eller har!
Synd bara att dessa människor inte får hjälp