Vi ringde upp Kjell Broström på RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) för att tala om det många berättar om – den oändliga väntan på rätt hjälp. Vi kom snabbt över till att prata om diagnoser, speciellt vad det gäller Adhd.

Diagnosen är för många en dörröppnare. Äntligen en förklaring till vad det är som är fel, rätt till stöd och rätt till medicin. Men tiden mellan första kontakten med sjukvården till dess att utredningen och diagnosen är klar är ofta lång. Alldeles för lång.

Vi har tidigare berättat om Fatima som stått i kö för diagnos sedan 2008. En tid som kantats av väntan och åter väntan. För barn i skolan finns en liknande situation. Utan diagnos blir det ingen hjälp.

– Diagnosen är inträdeskortet för behandling. Först då öppnas dörrarna på riktigt, säger Kjell Broström, intressepolitisk sekreterare RSMH.

Han menar att stödåtgärder måste sättas in betydligt tidigare. Det gäller även utanför skolan. Vårdpersonal, sjuksköterskor och mentalskötare måste kunna göra preliminära bedömningar och erbjuda stöd, menar han.

– Folk hinner gå ner sig i väntan på diagnos. Personal väntar på en utredning som drar ut på tiden istället för att gå in och göra saker så fort som möjligt. Snabba och tidiga insatser lönar sig alltid. Det är ett systemfel att man hänger upp sig så mycket på diagnosen.

En bov i dramat är samarbetssvårigheter, menar Kjell Broström. Samarbetet mellan de som ska hjälpa i samhället är bräckligt och fungerar många gånger dåligt. I skolans värld blir det extra tydligt. Kan bollen skjutas över till någon annan är risken stor att det görs, menar han.

– Man tänker i stuprör, nu är bollen där, nu är den här. Man är inte van att tänka på att man borde samarbeta. Det handlar om ekonomi, om arbetsbelastning men också om ett sätt att tänka – i första hand gör vi de insatser som vi enligt lag är skyldiga att göra.